Mörkret hade sedan länge sedan lagt sig över Asgard och riket låg tyst och öde, men trotts att timman var sen satt en man vaken. Han satt i sitt fönster och såg ut över himlen och stjärnorna. Han visste att det var sent och att tröttheten skulle ta ut sin rätt dagen efter men han Loki god of mischief var inte trött utan snarare rastlös. Han kände att han på något sätt inte hörde hemma här. Hans föräldrar föredrog alltid Thor, precis som alla andra gjorde. Loki älskade sin bror det gjorde han men ibland kunde Thor bli för mycket. Hans bror hade en tendens att handla först och tänka sedan och det kunde irritera Loki tillvansinne. Nej Loki föredrog att sitta på sitt rum med sina böcker och sin magi och undvika människor, särskilt Thors vänner som av någon anledning aldrig gillat honom. Loki hade för många år sedan gett upp att försöka förstå varför. Loki lutade huvudet mot den svala men inte kalla stenväggen bakom honom och log, när allt var tyst och han kände sig som om han var den enda vid liv kunde han äntligen slappna av vara sig själv. Loki slöt ögonen och log när vinden lekte med hans hår och han kände tröttheten komma över honom och han reste sig upp.
"Det vore mer än lovligt korkat att ramla ut ur fönstret för att jag somnade" sa han och tänkte sig att det var något Thor skulle kunna göra. Loki tänkte precis slita bort blicken från fönstret när ett vit ljussken uppenbarade sig från ingenstans. Det liknade inget annat Loki hade sett och han visste inte vad han skulle jämföra det med. Men han visste att det var något magiskt över det och han tänkte inte gå miste om att lära sig något nytt. Snabbt och enkelt tog han på sig skorna och smög ut ur sin kammare och genom palatsets salar. Han var tacksam över att han kunde röra sig utan ett ljud, inte för att någon hade stoppat honom men han hade ingen lust att behöva förklara sig för sin mor och far. Han smög förbi palatsvakterna som vaktade ingången och började sedan springa i takt mot ljusskenet som höll på att blekna bort. Loki var glad över alla de gånger han fått gömma sig för andra, det hade gett honom chans att lära sig staden bättre än många andra. Han svängde åt höger i hopp om att han skulle hinna fram i tid. Loki fann snart ljusskenet framför sig och han höjde handen framför sig för att röra det och av någon anledning kände han en underlig värme från det, samtidigt som han kände en kyla som inte kunde vara något annat än döden, eller vad han misstänkte att döden var som. Sen såg han flyktiga minnen sväva förbi, men inte hans minnen utan en kvinnas minnen. Det var först då Loki upptäckte att han inte var ensam, i ljusskenet låg en kvinna och Loki undrade vad hon gjorde där och vem hon var? Loki visste så klart inte allt om alla i Asgard men han visste allt om magikerna som levde där och han visste att denna kvinna besatt magins gåva ändå kände han inte igen henne. Långsamt slog hon upp ögonen och i samma stund försvann ljusskenet. När ljusskenet försvann kunde Loki få en ordentlig syn på henne, Hon hade blont hår, nästan vitt och klarblåa ögon. Hon hade ljus hy och en bestämd hållning, trotts att hon såg vilsen ut var hon inte rädd utan hon såg strategiskt sig om och tog in omgivningen och Loki förstod att hon var en kvinna som man inte kunde bestämma över hur som helst. Plötsligt såg hon på honom och när deras blickar möttes kände sig Loki inte så ensam längre, samtidigt som han kände sig mer ensam än någonsin.
"Vem är du?" frågade Loki för att bryta tystnaden, kvinnan log svagt och reste sig långsamt upp utan att vänta på att Loki skulle hjälpa henne upp som så många andra kvinnor brukade göra. Han såg på hennes konstiga kläder, hon var inte som så många andra kvinnor i Asgard klädd vackra klänningar för att imponera på andra, nej hon var klädd i en svart klänning som hon kunde röra sig fritt i och trotts att den var elegant förstod Loki att den var gjord för att slås i.
"Om du uppger ditt namn först får du sedan veta mitt" sa hon enkelt och Loki var förvånad över att hon inte visste vem han var, de flesta gjorde det. Men det började gå upp för honom att kvinnan måste vara från något av de andra rikena.
"De flesta känner mig som den prinsen av Asgard" sa Loki lika kryptiskt som vanligt och här brukade de flesta buga men han förväntade sig faktiskt inte att hon skulle göra.
"Om det är vad dina föräldrar döpte dig till beklagar jag" sa hon bara och log svagt.
"Mina vänner kallar mig Loki" svarade han och hon nickade.
"Då skattar jag min lyckliga stjärna att det är ett namn som du faktiskt kan leva med utan att människor tittar snett upp på dig" sa hon roat och la huvudet på sned "Det är trevligt att träffas Loki prins av Asgard."
"Du lovade mig ditt namn" sa han enkelt och hon nickade.
"Jag har många namn men mina vänner kallat mig Cara" sa hon leende och Loki tittade förvånat på henne, det var ett annorlunda namn men det klädde henne och han kunde inte tänka sig något annat namn på henne.
"Cara" sa han bara och nickade, han var fortfarande förvånad över att hon som så många andra inte verkade vara där för att håna honom. "Må jag fråga vad du gör här och vart det vita ljusskenet kom ifrån?"
"Det må du fråga" sa hon leende och Loki kunde inte låta bli att känna glädje runt henne, hon verkade ta allt så lätt. "Det är väldigt enkla frågor att svara på…" började hon men hon hann aldrig avsluta meningen innan hon föll mot marken. Loki fångade upp henne innan hon slog i backen och han konstaterade att hon hade svimmat. Antagligen var magin för mycket för henne och Loki funderade på om han skulle lämna henne, men han kunde inte förmå sig själv att göra det av någon anledning. Han lyfte upp henne i famnen och förvånades över hur lite hon vägde. Loki märkte att solen började stiga uppåt och han bestämde sig för att skynda sig hem innan staden vaknade och antingen gjorde narr av honom för att han var tvungen att försätta kvinnor i koma för att de skall följa honom eller för att de misstror honom för att ha skadat henne. Loki var förvånad över hur snabbt han nådde palatset och han gick enkelt förbi vakterna och nådde snart sin kammare. Han la försiktigt ner henne i sängen och låste dörren och det var först nu det slog honom att han inte visste vad han skulle göra. Han visste inte ens om man kunde lita på henne, men han ville tro på att det fanns gott i henne. Loki tittade ner på Cara som andades lugnt och han la en filt över henne och bestämde sig för att han också behövde sova. Han la sig på andra sidan sängen och hoppades hon inte skulle misstycka. Loki somnade i samma stund de första solstrålarna nådde Asgard.