Prolog

En gång var de barn. En gång, när det var sommar och solen sken över den välvårdade trädgården, dit de hade blivit utschasade av modern. Gräset var så grönt som det bara kunde vara på försommaren och fastän en nordlig vind blåste svagt, frös de inte. Några blommor i de nyligen rensade rabatterna hade slagit ut och satte färg och liv till den annars så dystra, men prydliga, trädgården. Trädgårdshäcken stod högre och ståtligare än något år tidigare och omringade trädgården och den stora herrgårdsbyggnaden. Bakom häcken fanns en helt annan värld, den vilda världen, där ingen av dem någonsin hade satt sin fot ännu. Det fick de inte, hade modern sagt med bestämd röst. Och när hon hade den där stränga rösten, då fanns inget annat att göra än att lyda, hur nyfikna de än var på den stora vida världen som de visste fanns där utanför.

Inne i huset var föräldrarna upptagna med viktiga gäster, högt uppsatta trollkarlar och häxor från trolldomsministeriet, där flickornas far arbetade. Cygnus Black hade bjudit hem sina kollegor på middag, och var det inte en storslagen sådan, men på den fick hans små döttrar inte närvara med sitt barnsliga pladder. Därför hade de fått äta tidigare och sedan hade Druella, som deras mor hette, sagt åt dem att gå ut på gården och leka.

Bellatrix, som var äldst och skulle börja på Hogwarts till hösten, tyckte att hon var för gammal för att leka och föreslog istället att de skulle göra någonting mer spännande. Hennes mörka ögon glittrade av iver när hon delgav sina två yngre systrar idén, som gick ut på att de skulle ta sig över häcken till andra sidan, bara för att se hur det såg ut där. Naturligtvis skulle de genast klättra över tillbaka sedan och aldrig skulle föräldrarna få reda på någonting.

"Vi får aldrig ens kika ut genom grinden för mor och far. Jag är trött på att vara inlåst här!"

Sjuåriga Narcissa drog nervöst i sin kjol och såg på Bellatrix med en blick som innehöll både rädsla och beundran. Hon avgudade sin äldsta syster och var med på alla hennes påhitt, utan att egentligen tänka över konsekvenserna. Men man kunde inte förebrå henne, för när man är sju år följer man lydigt de äldres förslag och tror helt och fast på att de har rätt.

Andromeda var dock den praktiska och ordningsamma och det visade hon även i denna situation genom att påpeka att de skulle riva sönder sina kläder om de försökte klättra över häcken. Dessutom gick det nog inte ens att klättra i den. Och vad skulle deras mor säga när de kom in med trasiga kjolar och blusar, nya kläder som de hade fått för mindre än en vecka sedan?

Bellatrix suckade ilsket och drog i en slinga av sitt hår.

"Jag tänker i alla fall inte leka några fåniga lekar med er två!"

Andromeda var faktiskt också trött på att alltid vistas i samma trädgård när hon var utomhus. Hon ville så gärna vandra längs smala skogsstigar och höra ljudet av en porlande bäck inte långt ifrån sig, så som hon hade läst i böcker att folk gjorde. Eller springa barfota längs en flera kilometer lång sandstrand med håret fladdrande i vinden eller vada fram genom det höga gräset på en blommig äng med en blomsterkrans i håret... Men samtidigt insåg hon att det måste finnas en anledning till att föräldrarna höll dem innanför den höga, taggiga häcken.

"Men Bella, har du tänkt på att det kanske finns någonting farligt där ute?"

"Det tror jag inte förrän jag får se det", blev det misslynta svaret.

"Vi kunde klättra upp i äppelträdet. Om man kommer riktigt högt upp kan man nog se över häcken."

Bellatrix begrundade detta ett tag, innan hon beslöt sig för att det fick duga som äventyr för den här gången. Hon hade faktiskt aldrig klättrat så högt i äppelträdet förut.

Det blev ett kravlade och hävande och klängande och hängande. Narcissa var hela tiden rädd att hon skulle falla ner och slå sig gul och blå mot den hårda marken, men hennes systrar höll i henne och hjälpte henne på de ställen hon hade problem. De lyfte upp henne för att hon skulle nå till grenar som fanns för högt upp och tog hennes båda händer i fasta grepp när hon inte orkade häva sig upp själv.

Det var ett stort och ståtligt äppelträd som hade stått där redan innan flickornas föräldrar gifte sig och flyttade till herrgården. Trädet var säkert hundra år gammalt, men dess grenar var fortfarande kraftiga och stabila och fortfarande bar det frukt. Nu stod det i full blom. Det var något magiskt över det trädet.

Högt uppe fann de en gren som var så tjock att de kunde sitta samtidigt på den, alla tre. Och där satte de sig med benen dinglande, Bellatrix längst ut, Narcissa i mitten och Andromeda närmast stammen.

Nu var de till och med ovanför den höga häcken och såg landskapet som bredde ut sig bakom den genom lövverket och de vita blommorna. Det var en stor och vacker äng med vajande gräs och vårblommor som små färgfläckar här och där. Bortom ängen fanns en stor sjö, eller så var det havet, flickorna visste inte eftersom de aldrig tidigare sett någon sjö eller något hav. Men vattnet sträckte sig ända till horisonten där solen snart skulle gå ner. När de vred sina huvuden åt vänster kunde de se en stor skog breda ut sig. Då tänkte Andromeda på sina skogsstigar och porlande bäckar, medan Bellatrix kände en längtan efter det okända och vilda som hon visste levde inne i den där skogen. Narcissa kröp ihop och rös. För henne såg den mörk och hotfull ut, säkert full av alla möjliga onda varelser som brukade förfölja henne i hennes mardrömmar. När de vände huvudena åt andra hållet skymtade de hus på långt håll, små som äppelträdets nyfödda blad. Kanske var det en by. I vilket fall som helst kände de alla en längtan dit, för de visste att det var dit de måste åka först för att kunna fortsätta ut i den stora vida världen.

"Om några månader behöver jag inte längta mer", sa Bellatrix och syftade på sin avresa till trollkarlsskolan. "Då blir jag fri. Aldrig mer instängd bakom den där förbannade häcken."

"Svär inte, Bella", sa Andromeda förmanade. Hon märkte att hon lät otrevlig på rösten. Det var nog för att hon var avundsjuk på Bellatrix, som fick komma ut ur deras fängelse så snart.

"När jag kommer hem på jullovet ska jag berätta allt för er", tröstade Bellatrix som förstod vad hennes systers sträva tonfall betydde. "Allt om tågresan och Hogwarts och alla elever och lärare. Allt ska ni få veta. Och om två år går du också där, Andromeda. Och du om fyra, Cissy."

"Två år är så länge", suckade Andromeda.

"Men fyra är ännu längre", sa Narcissa. Och det kunde ju ingen säga något om, för nog vet ju alla att fyra år är längre än två.

"Ni kan i alla fall sitta här och se på världen utanför medan ni väntar", sa Bellatrix. "Den är inte så illa."

"Nej, det är den inte", höll Andromeda med och hennes tonfall var drömmande. "Den är vacker."

"Mycket finare än vår tråkiga trädgård", tyckte Narcissa.

De satt länge kvar på grenen och såg solen och vattnet mötas. Himlen färgades djupröd och blossande rosa och purpur. Långsamt, men ändå alldeles för snabbt, sjönk den självlysande himlakroppen ner i havet. Flickorna dinglade med benen och kände att de var de allra bästa vänner och vad som än hände så skulle de hålla ihop. Bellatrix, den vilda och våghalsiga som satt längst ut på grenen, Andromeda, den orubbliga och jordnära invid stammen, och Narcissa, den villrådiga och försynta i mitten mellan sina två starkare systrar.

Tre systrar som en gång var barn.