Jaha, då har vi skrivit en nya fic som vi hoppas ni kommer tycka om ;). Skicka gärna kommentarer och säg det ni tycker Bra/dåligt/okej/suger/super, vad ni än tycker ;) Kom gärna också med idéer från er om vad som ni tror kommer hända eller vill ska hända :)

Det otroliga med den här ficen är att huvudpersonerna inte är OC :O helt fantastiskt elr hur ;) // GroowyBells

Enjoy

Sirius

"Rolig du är Tramptass." James klappade ironiskt min axel, vi hade båda två på oss våra quiditch unifmormer och därför tittade nästan alla tjejer imponerat på oss.

Jag älskar verkligen dem här uniformerna, dem visar alltid upp manligheten på något sätt. Jag visste inte hur, men varför klaga över något som man ska vara glad över. Det som fick nästan tio tjejer att slänga sig över en.

"Du är väl inte avundsjuk Taggis?" frågade jag och lade armen om min bästa kompis, bakom oss gick Peter och Remus båda två djupt engagerade i ett samtal som handlade om något krig.

Dem hade pratat oavbrutet om det i flera dagar tack vare lektionen Remus hade i mugglarstudier. Och bara för att Peters mamma bestämt sig för att flytta ihop med sin mugglarpojkvän så var han tvungen att lära sig något. Men då var det redan försent för honom och han fick inte lägga till mugglarstudier, därför var Remus hans privata lärare. Det hade gått bra fram tills Andra Världskriget då Peter undrade vad vi trollkarlar gjorde då? Han var inte alls intresserad av den gamla gubben som gjorde allt, tydligen någon idiot med mustasch som hette Hitler. Tro det eller ej men jag lyssnade faktiskt ibland.

"Gissa vem?" James lade händerna över någons ögon, jag behövde inte ens se ansiktet för att veta att det var Lily.

Lily Evans, den rödhåriga vilda, snälla tjejen som han varit ihop med rätt länge nu. Och tjejen som jag var kär i. Inte för att hon någonsin skulle få reda på det, ingen skulle få red på att jag hade känslor för min bästa väns flickvän. Och ingen skulle heller få reda på att vi hade haft sex, speciellt inte James. Jag mötte Lilys blick, hon rodnade och vände genast ner blicken. Hon var så söt när hon rodnade, James kysste henne ömt och trodde förmodligen att det var tack vare honom som hon rodnade. Han trodde väldigt högt om sig själv, men det gör jag med. Och varför skulle vi inte det, vi är trots allt bäst. Det finns ju liksom ingen som är bättre än oss, om det fanns någon som trodde det så vill jag träffa den nöten.

"Hej Sirius", sa Lily och tvingade mig att titta på henne, om hon vetat om hur jag kände för henne så skulle hon inte göra så här emot mig.

Hon skulle inte tvinga mig att prata med henne, att titta på henne för varje gång jag gjorde det så sved det till i hjärtat. Att veta att jag aldrig skulle få chansen att hålla henne, kyssa henne eller göra något med henne, det gjorde ont helt enkelt.

"Kom igen nu Tramptass, vi har en match att vinna", genast drog James med mig emot quiditchplanen.

Snart flög vi högt upp, alla kämpade och slogs för att vinna. Och just då tänkte jag inte på varken Lily eller mina känslor för henne, på kvasten kunde jag bara glömma mina bekymmer och bara vara. Det fanns inga ord som kunde förklara hur jag kände men, jag kände mig lugn. Runt omkring oss flög små gröna Slytherin idioter, som inte insåg att dem skulle förlora den här matchen. Men dem var inte särskilt smarta, så inte konstigt att dem inte insåg att dem redan förlorat.

"Och ner åker James Potter", när dem sa James namn tittade jag genast runt omkring mig, snabbt föll James emot marken och ingen försökte fånga honom. "Vad var det som hände?" fortsatte rösten när jag störtdök efter James.

Med en dov duns landade han på marken, och jag landade smidigt jämte honom före alla andra kommit dit.

"Vad hände med honom?" skrek genast Lily, hon satte sig ner på knä jämte honom och för en sekund rördes våra händer, hon verkade inte märka något.

"Han fick en dunkare i huvudet", genast bar jag James därifrån, dem andra fick säga att jag var töntig eller korkad hur mycket dem ville.

Min bästa kompis var skadad och jag skulle se till så att han blev bättre igen.

Lily

Vem gjorde det? Vem skulle vilja skada James? Det finns säkert flera stycken i Slytherin, kom jag sen på. Malfoy, bland annat. Argt tittade jag upp i luften när Sirius bar iväg honom och kollade efter den jävla Malfoy, var han nu var. Jag hade en perfekt trollformel på tungan men då hörde jag Sirius ropa efter mig att inte bry sig och följa efter istället. Jag höll i och för sig med honom, det var bättre om James blev bra igen. Jag svor en tyst ed att Malfoy inte skulle slippa undan så lätt.

Jag hade inte bråttom att följa efter Sirius. Jag hade känt hur våra händer rördes under vad som kändes som flera minuter, men jag hade inte låtsades om det och koncentrerat mig på James istället. På ett sätt kändes det här som om det var mitt fel, varför hade jag inte bara berättat det för honom tidigare? Jag kände stora skuldkänslor fylla mig. Det var ju hans bästa vän! Herregud, vad skulle jag göra? Jag kan väl inte berätta det nu när han är skadad, eller? Hur skulle det se ut? James skulle aldrig mer prata med mig, än mindre med honom... Jag skyndade på stegen när jag märkte att jag hamnat långt på efterkälken. Samtidigt rös jag till. Det var vinter ute och det hade blivit riktigt kallt de senaste dagarna, till och med sjön hade frusit igen, så nu var det fullt med skridskoåkare där på våra lediga tider. Det var inte jul förrens om ungefär en månad, så vintern hade kommit snabbt med kylan.

Hur skulle det gå? Jag hade ofta försökt göra det bästa av situationen när vi var med alla andra. Jag hade hälsat på honom som vanligt, men han verkade inte vilja se mig i ögonen. Han kunde väl förstå att vi måste uppträda som vanligt, dem är inte dumma.

Vid sjukhusflygeln var Pomfrey och hennes sköterska redan igång och undersökte honom. Av vad jag förstod kunde dem inte se något annat än att han hade några brutna revben och hjärnskakning. Jag satte mig på en stol bredvid sängen och väntade på att han skulle vakna. Lunchen hade varit precis innan matchen började och jag hade inte ätit något, men nu var jag hungrig. Jag kunde gått stå ut med det när James hade det så mycket värre, även om han kanske inte kände något av det. Jag hade stannat kvar i sällskapsrummet för att inte behöva rodna varenda gång Sirius sa något eller rörde på sig, allt påminde mig om vad som hade hänt.

Ingenting förändrades med James under hela resten av dagen, så jag fick lugnt gå och lägga mig innan besöksförbudet tog slut. Jag sov rätt dåligt den natten.

James vaknade inte nästa dag heller, och inte dagen efter det.

En vecka senare var jag nästan utom mig av oro, jag försökte vara hos honom så mycket som jag kunde, men tänk om han aldrig vaknar?

Två dagar senare ryckte det i James ögonlock och någon minut senare såg jag hur han öppnade ögonen. Mina ögon tårades och jag kysste honom lätt.

"Hejsan, James", sa jag och log svagt. "Välkommen tillbaka. Vi har saknat dig."

James stirrade förvånat sig omkring och satte sig långsamt upp.

"Du har varit borta i över en vecka, och lyckost dig, du missade provet i trollformellära", jag skrattade svagt, det var något han skulle vara glad över, man av någon anledning log han inte, han fortsatte bara titta sig förvirrat omkring.

"James?" frågade jag och tittade lite oroligt på honom. Sirius kom in genom dörren bakom mig och jag hörde hur han skyndade sig fram till sängen.

"James! Vad kul att se dina ögon igen, taggis", utbrast Sirius glatt och det hördes att han log stort.

James öppnade munnen men stängde den sen igen. Vi väntade förväntansfullt på vad han hade att säga, men var inte beredda på det han sa.

"Vem är ni?"

Haha...vilken skämtare James är ;P elr...xD