Del 1 - En nödvändig handling

Den stjärnbeströdda himlen var ovanligt mörk den här natten. En sval bris blåste över de ödsliga fälten. I öster skymtade man det varma ljuset som strömmade ut från slottets fönster, de såg inbjudande och hemtrevliga ut.

Han fortsatte att gå i riktning mot byn, oavsett hur inbjudande det såg ut i slottet ville han inte gå tillbaka dit förrän han hade fått det han förstod att han behövde. Han stötte emot en sten med foten och föll ner emot den mjuka marken. Han tog spjärn med händerna och vände på sig så att hantillslut hamnadei sittande ställning och betraktade slottet återigen. Det såg så vackert ut från den platsen han nu satt på. Han längtade plötsligt tillbaka till sin varma säng som fanns i ett av de till synes varma rummen och till sina vänner som låg i lugn och ro och sov utan några bekymmer.

Så kom minnena över honom, hur han nästan hade hoppat på en elev innan middagen för att han kände törsten. Han hade inte tappat kontrollen på samma sätt tidigare, förutom en gång under sommaren då han inte varit medveten om det, det hade varit första gången. Han hade vaknat upp bredvid den som hade fallit offer för hans framfart och då hade han förstått att skadan han hade verkligen innebar det han hade fruktat. Sedan den incidenten märkte han när det var dags och nu började det snart bli i sista stund.

Han hade under sommaren varit tvungen att acceptera att det var något han skulle få leva med efter det som hände för ett halvår sedan då han var nära att dödas. Han hade överlevt men hade fått betala med ett högt pris. Han skulle aldrig bli normal igen, aldrig.
Han skulle få leva med symptomen och det som blev följden av dem resten av sitt liv. Han var glad att inga av hans vänner kände till hans tillstånd. Han förstod att de skulle lämna honom för alltid om de fick veta och då skulle han inte ha något att leva för. Han såg vännernas glada ansikten framför sig samtidigt som han mindes hur han hade känt sig under middagen. Han hade skakat och svettats som om han hade mycket hög feber och flera av hans kamrater hade frågat om han mådde bra. Annars hade han antagligen haft tankarna på något helt annat under middagen. Han hade i alla fall inga minnen av att någon sagt något mer till honom under middagen. Han kom inte ens ihåg vad det hade varit för middag.

Han slöt ögonen och kände hur tårar blötte ögonlockens insida och tillslut rann nerför hans kinder när han tänkte på den ödesdigra natten för snart sex månader sedan.

"Varför skulle det hända just mig. Kunde jag inte ha dödats istället!" tänkte han samtidigt som tårarna fortsatte att rinna.

Han satt så ett bra tag och funderade över sin stora olycka som hade gjort att två barn i området där han hade bott under sommaren hade dött under mystiska omständigheter som mugglartidningarna skrev.

Han skakade på huvudet för att få bort tankarna ur huvudet, om han gick omkring och tänkte på det för mycket skulle snart hans vänner få reda på det och det var det sista han ville.

Nu kände han den bultande huvudvärken igen och han märkte hur hjärtat slog fortare än han någonsin hade varit med om vad han kunde minnas i alla fall.

Det fanns inte mycket han kunde göra åt det hela nu. Skulle han gå tillbaka till slottet skulle han vara en fara för alla därinne, och det ville han inte utsätta dem för, så han var helt enkelttvungen att uträtta det han behövdegöra innan han kunde återvända. Han suckade och reste sig sakta upp.

Huvudvärken blev stadigt värre, han kände att munnen var torr som fnöske och han började känna sig skakig igen.

Han började gå i raskare takt för att komma fram till byn så fort som möjligt. Framför honom tornade sig snart konturerna av ett hus upp sig och han förstod att han var framme. Han lugnade ner sina steg och smög in i en gränd och stod i skuggorna och väntade medan han lyssnade.

Plötsligt hörde han steg komma närmare. Han kikade ut på huvudgatan och såg två personer komma gående. Han morrade till lite över att de var två, han visste inte om han skulle klara av bägge.

De båda männen gick förbi gränden han gömde sig i och fortsatte uppåt gatan. Han tog ett djupt andetag och gick ut från gränden och följde smygandes efter dem, han hade bestämt sig för att vänta och se om de skulle dela upp sig. Han hörde en del av deras låga konversation.

"Vad tycker du om den nye ministern, gör hon ett bra jobb?"

"Bättre än Fudge i alla fall, men de senaste händelserna i London tycker jag hon kunde sköta bättre."

"Det håller jag med dig om, hemska saker det som pågår där."

"Jo och jag skulle inte bli förvånad om det är du vet vem som ligger bakom!"

"Skulle inte förvåna mig heller om det är han. Nåväl jag går alltid med vitlök i fickan numera, jag har hört att han har knutit vampyrer och varulvar och allt möjligt till sig."

Han ryggade tillbaka lite, nu förstod han vad det var som hade stuckit så i näsan. Han fortsatte att följa efter dem men på lite längre avstånd.

"Ja jag har inget sådant, jag känner mig trygg här i Hogsmeade."

"Ja du gör som du vill, jag har det för jag känner mig tryggare med det."

Männen stannade framför ett hus.

"Okej, vi ses imorgon" sade mannen som hade nämnt vitlöken innan han öppnade dörren.

"Javisst, God natt" sade den andre och fortsatte gå uppför gatan.

Han väntade tills dörren hade stängts innan han följde efter den andre mannen så ljudlöst han kunde. Det kändes nu som att huvudet skulle sprängas. Efter femtio meter var han ifatt mannen. Han höjde armen och kastade sig över den intet ont anande mannen och fick ett bra tag om hans hals. Mannen skrek till men en enkel formel gjorde att det inte hördes något trots att det syntes att mannen skrek.

Han släpade in mannen i en gränd och ut i en dunge precis utanför byn. Han slängde ner mannen på marken och såg honom i ansiktet, han såg rädslan i mannens ögon. Utan att bekymra sig om det vek han mannens ansikte åt sidan och gick ner med sitt mot hans hals. Han öppnade munnen och väste till innan han satte tänderna i mannens hals. Mannen skakade till när han började suga i sig av blodet men var därefter stilla.

Först brände det till när blodet nuddade vid tungan och gommen men snart kände han bara den ljuvliga känslan när huvudvärken började försvinna och hjärtat återgick sakta till sin normala rytm. Han förstod inte riktigt varför men mannens rädsla gjorde det hela än mer njutbart.

Efter en stund släppte han taget om mannen och satte sig lutande mot ett träd och han kände hur livskraften återkom. Han var mycket lugnare nu, han kände värmen inom sig igen medan han betraktade stjärnorna. I en halvtimme satt han bara och andades in den friska nattluften. Han tog djupa andetag och kände sig härligt fri. Han slog en blick mot mannen som låg livlös på marken bredvid honom. Han fnös till, reste på sig och böjde sig lite ner mot mannen.

"Ta det inte personligt, du hade bara något som jag behövde för att inte skada mina vänner!" sade han och rätade på sig.

Han gick från dungen och kom snart till stigen som ledde upp mot slottet. Han kände sig som en ny människa och han kände det som att han skulle klara av vad som helst. Han passerade grindarna in till Hogwarts och var snart inne i värmen i slottet. Han gick genom korridorerna och in i sällskapsrummet där han fortsatte till sin sovsal och ljudlöst tog på sig sin pyjamas och kröp ner i sin säng. Han såg sig omkring i rummet. De andra låg och sov djupt, de hade ingen aning om vad han nyss hade gjort och det var det bästa för dem, att dem inte visste. Och hade han inte gjort som han gjorde, skulle någon av vännerna ha fallit offer när han inte kunde kontrollera sig, resonerade han. Han lade sig ner och somnade under tiden som han mindes den ljuvliga känslan han hade känt för en stund sedan när törsten hade släckts och han så gott som hade blivit sig själv igen även om han visste att han aldrig någonsin skulle bli det.