Ni har säkert redan läst om min brors liv. Om ni inte har det, så för er, men om ni inte visste om det så har han en lillasyster. Det är jag. Mitt liv är dock ingen dans på rosor direkt. Ni kommer snart få höra om det. En liten sak bara, anledningen till varför ingen har hört talas om mig innan. Jag gillar inte att stå i centrum. Så där, jag verkar mest i skuggorna. Nu vet ni.
Våran berättelse börjar den 31 oktober 1981, dagen då min familj splittrades.
"James, vart är Harry?"
"Han är här ute" Lily gick ut i köket och såg på sin man och deras lille son. Han var en exakt kopia av sin far men med sin mors ögon.
"Han börjar bli stor" James log emot sin fru. "Vart är Amelia?"
"Köket" svarade Lily. Amelia var parets två månader gamla flicka som var lik sin mamma. Längre hann paret inte sitt samtal förrän en man var inne i hallen. Det var Lord Voldemort.
"Lily, ta Harry och spring! Det är han!" James försökte ta upp striden mot den mörka trollkarlen men lyckades inte och blev dödad. Mannen gick efter kvinnan på övervåningen men hon klarade sig inte heller. Pojken överlevde däremot, av någon anledning. Mannen som mördat föräldrarna flydde från huset. I köket låg flickan kvar och undrade när hennes mamma skulle komma med hennes mat. I sovrummet på övervåningen satt pojken i sängen och grät för att han mamma inte rörde på sig.
En man kom in i det förstörda huset, hämtade pojken och gick ut igen. På utsidan mötte han barnens gudfar.
"Ge mig Harry, jag är hans gudfar." sade unge Sirius Black. Hagrid sade nej. Pojken skulle till sin moster och morbror. Dumbledores order. Sirius såg de båda åka i väg på hans motorcykel när han kom och tänka på flickan, vart var hon. Sirius var en av de sju som kände till flickans existens. Sirius gick in i köket med en gång eftersom han visste att Lily brukade ge henne mat vid den här tiden. Och som han misstänkte så var flickan där inne.
"Jag är här sötnos, ingen annan är här." mumlade han då han lyfte upp den två månader gamla tösen i famnen.
"Vart ska jag ta dig?" Han kunde inte ta henne till sin lägenhet eftersom han visste att Peter kunde tänkas leta där om han fick veta att flickan levde. Peter hade aldrig tyckt om flickan och de få gånger han hållit i henne hade hon börjat gråta och skrika. Och Harry hade snabbt varit framme hos dem (Hur han kunnat vara så snabbt visste dem inte).
Sen kom han på vart han skulle ta flickan. Han tyckte inte om det men hade inget annat val. Om han inte tog henne dit skulle hon troligen dö och han kunde inte låta henne göra det.
"Kom Amelia, vi ska resa hem. Vi ska till Grimmaldiplan nummer 12."