Lily Evans

eller

Två systrar

Min största glädje i mitt liv var när min son föddes, och min största sorg var när jag förlorade min syster.

Jag och Petunia var oskiljaktiga när vi var små. Det var bara ett år emellan oss och vi lekte alltid tillsammans hellre än att vara med andra kompisar. Vi var nog kvarterets värsta busungar. Mamma och pappa fick ofta höra av sina grannar om de, för det mesta, dråpliga "skämt" som vi hade utsatt dem för. Även i skolan blev vi kända för vårat bus.
Men så kom den ödesdigra dagen då jag fick mitt brev från Hogwarts. Varken jag eller min syster visste vad det var för en plats, men pappa gjorde det. Han visade genast en stor glädje och en stolthet som inte var av denna värld. Han berättade att farmor var häxa och hade gått just på Hogwarts en gång i tiden, hon hade gift sig med en "mugglare", en "omagisk", och hon hade blivit lite besviken när det visat sig att inget utav hennes barn hade ärvt den magiska gåvan.
Ni må tro att farmor blev överlycklig när det visade sig att kraften bara hade "hoppat över" en generation!
Det var kanske det som slog in den första kilen mellan mig och Petunia. Hon hade alltid beundrat och älskat farmor, den farmor som nu bara tycktes ha ögon för mig.
Farmor betalade för mina skolböcker, skoluniformen, kitteln och min första trollstav. Hon överöste mig medmagiska presenter och tycktes ha glömt bort Petunia helt.

Vi skickades alltså till var sin skola, Petunia till en vanlig flickskola och jag till Hogwarts.
Vi brevväxlade naturligtvis, men jag kände sedan tidigare till Petunias ovilja mot det "overkliga" och berättade sällan om de magiska inslagen på skolan. Jag gav lektionerna mugglarnamn, benämningar som hon kunde förstå och berättade inget om formlerna vi lärde oss, att jag var bäst på det, inget om stora salens fantastiska tak. Inget om trapporna och rummen som flyttade på sig, inget om de levande tavlorna, spökena eller quidditchen.
Petunia hade aldrig varit mycket för sagor och påhitt, och magi gjorde henne mycket illa till mods. Hon hade ofta blivit arg på mig när jag talade om det, men att hon kunde ha reagerat så starkt på att det verkligen fanns hade jag aldrig kunnat ana.
Hon kunde acceptera att det var en del av mig och min värld, men närmare än så fick det inte komma henne. Inget trollande i hennes närhet blev den oskrivna regeln i vårat hus.
Under loven försökte jag undvika att prata om magi när Petunia var med. Men när hon upptäckte det blev hon bara ännu argare och påstod att vi tyckte att hon var för dum för att förstå.
Trots att jag anade ett avståndstagande från hennes sida över det jag nu var kunde vi fortfarande prata om allt, så länge jag inte direkt talade om magi.

När hennes vänner från skolan kom på besök vägrade Petunia alltid att låta mig vara med.
De viskade och skrattade, gjorde "normala" saker. Petunia hade kommit i dåligt umgänge enligt mig. Fantasilösa människor vars största intresse var shopping, renhet och en frånstötande kamp efter att passa in.
Mina vänner som kom på besök var hon visserligen trevlig mot men hon föredrog att hålla sig för sig själv och låtsas att de inte fanns. Varje sommarlov planerades in i minsta detalj så att våra vänner och intressen inte skulle krocka (gud förbjude).
Vi accepterade varandras olikheter i den mån det gick och även om vi inte var oskiljaktiga längre hade vi fortfarande ett nära förhållande.
Jag gick ur skolan och började sedan läsa till Aurorier precis som James och hans vänner.
Det var ungefär däromkring som vi två blev ett definitivt par och som vi gick med i Fenixorden.
När jag berättade det för Petunia gjorde henne mycket arg och upprörd. Hon skällde ut mig och ville veta hur jag egentligen tänkte, om jag tänkte på henne och på våra föräldrar alls, på deras säkerhet. Om nu den där Voldermort var en sådan mäktig och ond trollkarl som jag sade, så ansåg hon att jag utsatte både henne och våra föräldrar för lika mycket fara, om inte större, som jag utsatte mig själv för när jag gick med i denna motståndsgrupp. Vad hindrade honom från att ge sig på min familj även om jag kom undan?
Vi skildes åt som ovänner den kvällen, efter det största och vildaste bråket som vi någonsin haft. Men med tiden började vårt förhållande till varandra så smått börja läka. Hon kom på mitt bröllop och jag på hennes, även om ingen utav oss uppskattade den andres val av make gjorde varken hon eller jag någon stor affär av det. Allt tycktes gå bra mellan oss till den kväll då Dumbledore kontaktade mig för att berätta att någon fruktansvärt hade hänt mina föräldrar.
Jag skyndade mig genast hem till dem där jag fann deras hus i ruiner och mina föräldrar döda.
Mitt i ruinerna satt Petunia med kinderna strimmade av tårar och ögonen brinnande av vrede.
"Det här är ditt fel!" Var det första hon sade till mig när jag försökte trösta henne.
"Voldermort var här, det här är hans verk. Jag hade inte haft något med det att göra, det förstår du väl?" Svarade jag chockat. Petunia skakade i hela kroppen då hon reste sig, såg ner på mig där jag satt bredvid våra föräldrars livlösa kroppar.
"Om det inte hade varit för dig och din motståndsgrupp hade det här aldrig hänt!
Han kunde inte ta dig. Men mamma och pappa kom han åt. Allt det här för din vridna magiska ådra. Jag hoppas att du är nöjd nu!"

Det var de sista orden hon någonsin yttrade mot mig. Hon talade aldrig mer till mig, varken vid mors och fars begravning eller besvarade mina brev.
Är det något jag någonsin ångrar så är det att vi aldrig blev sams igen.