Som i all annan fan fiction, jag äger inga rättigheter och tjänar ingenting på det här. Jag skriver bara för att jag är en riktgi nörd. Novellen börjar utspela sig nästan två år efter Voldemorts död. Jag har inte läst sjunde boken, tror faktiskt att jag började skriva den här novellen innan Harry Potter and the deathly hallows utkom. I alla fall innan jag visste vad som hände. Strunt samma, sätt igång och läs nu!
Kärleken som aldrig dog
Prolog
Klockan blev fyra och det var dags att gå hem för dagen. Hermione tog av sig den vita rocken och hängde upp den i sitt skåp i personalrummet. På insidan av luckan satt ett foto på hennes rödgula katt Krumben och ett på henne, Harry och Ron under deras femte skolår. Det togs två veckor innan Sirius Black mördades. Personerna på fotot ler och vinkar mot henne. Hon ser det varje dag men känner varje gång ett sting i hjärtat av saknad efter sina vänner. Hon hade bara det där fotot där för att minnas dem, inte för att minnas deras värld. Inte sedan den hemska natten då Voldemort till slut förintades, har hon velat ha mera med trollkarlsvärlden att göra. Ett par dagar efteråt, när hon släpptes ut från Sankt Mungos, gav hon sig av därifrån. Det är nästan två år sedan nu. Hon tänkte aldrig återvända. Det händer fortfarande att hon drömmer mardrömmar om allt hemskt som hände, attackerna mot Neville, Luna, professor McGonagall, tvillingarna Weasley, för att bara nämna några. Azkaban torde vara överfullt med dödsätare nu. Hermione har försökt glömma att hon är en häxa. Hon hör ifrån Harry ibland, han skriver brev och berättar om sina Aurorstudier. Hon önskade att han ville skriva om något annat. Ron skickar en uggla med ett kort till henne när hon fyller år och till jul. Annars hör hon inte från honom. Ginny har hon träffat ett par gånger, men hon fick gå ner och möta henne på stationen för att hon inte skulle virra bort sig i mugglar-London. Ron är den hon saknar mest av alla. Hon förstår inte varför han inte hör av sig lite oftare. Han borde veta hur mycket hon saknar honom. Fast det kanske är så att det aldrig var något mer än vänskapliga känslor han hade för henne.