Hejsan! Det här är en story jag skrev för längesen (den första fanficen jag skrev faktisk) och den har legat uppe på fanfiction förut. Men nu på senaste tiden har jag inte riktigt varit nöjd med den. Fast jag gillar fortfarande grundstoryn, så jag bestämde mig för att skriva om den, göra en uppdatering så att säga ^^ Så om någon har läst den förut, så kan jag säga att det inte är jättestora förändringar jag har gjort, och för nya läsare: hoppas ni kommer tycka om den!

Enjoy!

Kapitel 1 nya vänner

Det var den 1 september och klockan var 10.10 och jag – Artemis Fox – var ganska stressad. Det skulle ta oss minst en halvtimme att åka till King Cross och jag ville verkligen inte missa tåget. Skulle inte ge ett bra första intryck när man börjar på en ny skola.

Jag har inte gått på Hogwarts förut, utan på en annan skola i USA. Sen hade pappa fått ett jobba här i England och vi hade flyttat hit under sommaren. Min förra rektor hade tagit kontakt med Hogwarts rektor och fixat så jag kunder börja där tillsammans med min storebror Apollon. Han skulle börja sjunde året och jag femte.

Och det var min käre bror som gjorde mig så stressade den här speciella morgonen.

"Apollon din stora idiot, om du inte kommer nu missar vi tåget!" skrek jag upp för trappan för att försöka få hans uppmärksamhet.

"Så säger man inte Artemis!" skrek min mamma tillbaka inne från köket.

"Okej, förlåt!" ropade jag tillbaka. Apollon hade dock fortfarande inte kommit ner från sitt rum. Jag suckade högt och klampade uppför trappen för att se vad han höll på med som tog sådan tid.

Apollon stod framför sin spegel och försökte få sitt bronsfärgade hår att ligga rätt. Vilket egentligen är helt meningslöst eftersom hans hår verkar ha en egen vilja – en vilja som gick ut på att stå rakt upp och åt alla håll och kanter. Som tur var låg hans koffert färdigpackad på sängen, det är nått i alla fall.

"Det där är meningslöst" suckade jag. Han vände sig om och såg på mig.

"Du har förmodligen rätt, lillasyster" sade han. Jag hatar egentligen när han kallar mig lillasyster, men idag orkade jag inte bråka. Jag ville bara komma iväg till tåget.

Apollon tittade på spegeln en sista gång, suckade och vände sig igen mot mig och flinade.

"Ska vi åka då?" frågade han, tog sin koffert och gick ut ur rummet.

Jag suckade (jag suckar visst väldigt ofta den här morgonen), tog en sista titt på rummet – om jag kände min bror rätt hade han säkert glömt något viktigt, som trollstaven, men den här gången verkade det som om han fått med sig allt – och skulle precis följa efter honom när jag hörde ett avgrundsvrål följt av massa dunsar. Det visade sig att Apollon hade tappat sig koffert på sin ena fot och att den sedan hade rullat ner för resten av trappen. Kofferten alltså, inte foten.

Men en stund senare satt vi alla äntligen välbehållna i bilen på väg mot King Cross Station.

Kvart i 11 kom vi fram till stationen, vilket var tidigare än jag hade beräknat. Det kan bero på att pappa pressade hastighetsbegränsningen lite. Vi sa hej då till våra föräldrar ute på parkeringen. Båda är mugglare och är inte särskilt vana vid trollkarlsvärlden.

När vi kom in på perrong 9 ¾ hade de flesta elever gått på tåget redan. En blond, blek kille stod och stirrade på mig och Apollon – men jag valde att strunta i honom. Hade liksom räknat med att bli utstirrad den första månaden eller liknande.

Apollon blev plötsligt akut tvungen att gå på toa (kan bero på att jag inte lät honom att gå på toa hemma för då skulle vi missa tåget) och lämnade sin koffert med mig och gav mig uppdrag att hitta en kupé där vi kunde sitta. För en gångs skull bestämde jag mig för att göra som han sa.

Jag hoppade upp på tåget och tänkte dra upp de två koffertarna efter mig. Men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Jag lyckades dra upp koffertarna en bit sen åkte de tillbaka ner på perrongen och drog mig med sig. Jag föll baklänges över koffertarna och landade med en duns på perrongen.

Grattis till mig, jag borde få medalj – "Första eleven som har lyckas att skämma ut sig innan hon ens kommit till skolan". Som tur var det inte särskilt många på perrongen, mest föräldrar och de skulle inte se mig någon mer gång ändå.

Plötsligt uppenbarade sig ett ansikte ovanför mig och skymde sikten av det "fina" perrongtaket. Det var samma bleka pojke som stirrat på mig och Apollon förut.

"Varför ligger du där?" frågade han med släpig röst och höjde på ett ögonbryn.

"Jag ramlade" sade jag dumt. Han höjde på det andra ögonbrynet också.

"Och varför reser du dig inte upp då?"

"För jag tyckte taket var så fint" sade jag ironiskt. "Och du skymmer sikten."

Killen såg förvånad ut och försvann ur mitt synfält. Men jag kände att han fortfarande var kvar.

"Kan du kanske hjälpa mig upp, golvet är faktiskt inte så bekvämt" sade jag.

"Va? Ja, visst" sade han när han fattade vad jag sa. Han tog tag i min hand och drog mig upp på fötter. Sen hjälpte han mig med koffertarna upp på tåget.

"Varför har du två koffertar?" frågade han när de väl var uppe på tåget.

"Den är Apollons" sade jag och pekade på den ena.

"Apollon, är det killen som stod med dig tidigare?" sade han.

"Ja, det är min storebror" sade jag " men han var tvungen att gå på toa och lämnade mig med hans koffert."

"Okej" sade killen och tystnade ett tag, sedan la han till: "Men vi ska nog gå på tåget nu, det gå om 3 minuter." Jag såg mig omkring och märkte att alla elever hade gått på tåget förutom vi två.

"Tack för hjälpen" sade jag och log när vi hade hoppat upp i tåget och stod i en korridor med massa kupéer på ena sidan.

"Ingen orsak" sade han och ryckte på axlarna. Han log också. Då kom jag på att jag inte vist vad han hette. Han verkade också ha tänkt på det för han frågade: "Vad heter du förresten?"

"Artemis" sade jag "Artemis Fox".

"Okej, det var trevligt att träffa dig Artemis och jag är säker på att vi kommer att träffas igen. Vi går ju faktiskt på samma skola". Han skrattade och sen var han borta innan jag han fråga vad han hette. Men som han sa: vi kommer säkert träffas igen, och då kan jag fråga efter hans namn innan han hinner smita igen.

Jag gick bakåt i tåget för att hitta en tom kupé. Alla jag gick förbi var fulla av skrattande elever som var glada att träffa varandra igen efter lovet. Men äntligen log turen mot mig.

En tom kupé.

Jag skyndade mig in och slängde koffertarna i en hög mitt på kupégolvet. Jag orkade helt enkelt inte att lyfta upp dem på bagagehyllan. Fysisk styrka hade aldrig varit min starka sida.

Jag satte mig ner närmast fönstret och tog fram en bok. En klassiker, Sagan om Ringen.

Jag skulle precis börja läsa när kupédörren öppnades. Först trodde jag det var Apollon som kom, men det var 3 andra elever, en tjej och två killar. De såg ut att vara i min ålder.

"Hej, får vi sitta här?" frågade tjejen. "Det är fullt överallt." Hon log urskuldande. Den ena pojken såg väldigt nervös ut och höll ett krampaktigt tag om en tjock padda. Den andra pojken log, men ögonen var sorgsna, som om han hade sett saker som ingen ville se. Det konstigaste var ändå att jag tyckte att jag kände igen honom, vilket var väldigt konstigt eftersom jag aldrig hade varit i England förut. Men alla tre såg snälla ut, så jag lät dem sitta här. Apollon skulle säkert inte bry sig. Han kunde börja prata men vilken främling som helst som om de hade varit bästa vänner i flera år.

Tjejen satte sig mittemot mig, pojken med paddan bredvid mig och den andra killen bredvid tjejen. Jag märkte att hon blev väldigt glad över det. Jag märkte också att alla tre stirrade på mig, men det hade jag som sagt räknat med. Det är väl sådant man får stå ut med när man börjar på en ny skola. Jag stirrade på dem också faktiskt.

Tjejen var smal med eldrött hår, bruna varma ögon och fräknar. Killen som satt bredvid henne hade korpsvart hår och de grönaste ögonen jag någonsin sett. Han hade även glasögon. Killen som satt bredvid mig hade brunt hår och runda kinder. Han log ett nervöst leende mot mig. Jag log tillbaks. Då tog tjejen till orda. "Vad heter du?"

"Jag heter Artemis Fox" sade jag.

"Okej" sade hon och log. "Men du har inte gått på Hogwarts förut eller ska du börja ditt första år här? Fast du ser ut att vara äldre än 11 år." Tillade hon med ett leende. Pojken bredvid mig skrattade till nervöst. Jag skrattade faktiskt också till.

"Jag ska börja femte året här och jag har gått på en annan skola förut". Sade jag . Jag orkade inte förklara nu och de verkade fatta det. Istället frågade jag vad de hette.

"Jag heter Ginny Weasley". Sade tjejen och pekade på sig själv. "Det där är Neville Longbottom". Ginny pekade på killen som satt bredvid mig. "Och det där är Harry Potter". Hon pekade på killen bredvid sig. Jag tyckte att jag kände igen det namnet. Harry vände på huvudet och såg på mig. När han gjorde det, åkte han lugg åt sidan och avslöjade ett smalt blixtformat ärr han hade i pannan.

"Jag känner igen ..." började jag när kupédörren öppnades igen och där stod ingen mindre än Apollon. Han såg smått irriterad ut.

"Är det här du är! Jag har letat igenom hela tå..." han avbröt sig när han såg att jag inte var ensam i kupén.

"Hej Apollon" sade jag och flinade. "Ja, det är här jag är och jag har varit här hela tiden". Det såg ut som han inte trodde mig.

"Okej lillasyster, säger du det så". Han flinade också. Mitt leende däremot försvann på sekunden han sa "lillasyster". Apollon visst att det skulle göra mig sur. Han hade helt enkelt känt mig för länge. Han satte sig ner mellan mig och Neville och knuffade mig lätt i sidan.

"Se inte så sur ut, Artemis". Sade han och flinade igen. "du kan väl presentera mig för dina nya vänner istället". Jag tittade förvånat upp. Jag hade helt glömt bort Ginny, Harry och Neville när Apollon kom in och störde friden. Nu märkte jag att de stirrade på Apollon och mig. Jag harklade mig.

"Det här är min storebror Apollon och han ska börja sjunde året". Sade jag och Apollon bugade lätt och flinade. "Det här är Ginny Weasley, Harry Potter och Neville Longbottom". Jag pekade på dem i tur och ordning.

"Harry Potter" Sade Apollon och såg ut som han försökte minnas något. "Jag tror jag har läst det namnet i tidningen någon gång". Han vände sig mot Harry. "Du har möjligtvis inte varit med i tidningen någon gång?" frågade han. Ginny och Neville såg på oss som om vi var dumma i huvudet.

"Jo, några gånger" sa Harry tvekande. Det syntes at han också tyckte att vi var konstiga, fast han verkade också lättad på et sätt. Jag tänkte så det knakade för att komma ihåg vad det var för speciellt med Harry Potter. Då brast det för Neville.

"Vet ni inte vem Harry Potter är?" Nästan skrek han. Han hade ställt sig upp. "Vad han betyder för trollkarlsvärlden! Han måste vara den mest berömda trollkarlen just nu! Vart har ni varit de senaste femton åren?". Jag hade också ställt mig upp. Jag gillade inte när folk förolämpade mig.

"Vi har bott i USA hela vårat liv!". Skrek jag tillbaka. "Vi kan inte veta varenda liten sak som händer i det här lilla landet!". Apollon och Ginny hade båda ryggat tillbaka när jag och Neville hade exploderat. Jag satte mig ner igen. Harry gav Neville en blick som tydligt sa: säg inget mer, jag vill inte tala om det. Han gav Ginny samma blick.

"Förlåt". Sade Neville svagt och sjönk ner på sätet igen. Han hade blivit alldeles röd i ansiktet. Jag bestämde mig för att inte säga något mer, eftersom det var tydligt att Harry inte ville prata om det. Men Apollon verkade inte fatta det.

"Wow, är du berömd?" sade han. "Vad har du gjort för att bli det då?". Harry spände ögonen i honom och sa med låg röst.

"Det har med död att göra och jag vill inte prata om det". Han såg så sorgsen ut att till och med Apollon fattade att han skulle vara tyst.

Efter det blev det alldeles tyst i kupén. Ingen verkade veta vad man skulle säga. Men Ginny såg ut som en sådan person som inte kunde vara tyst en längre stund och efter ett tag reste hon sig upp och sa: "Kommer inte matvagnen snart?". Hon gick fram och öppnade kupédörren och tittade ut. Hon drog nästan genast i huvudet igen och hann precis flytta sig från dörren när två rödhåriga killar kom instörtande in i kupén. Killarna verkade inte se min och Apollons koffertar som fortfarande låg mitt på golvet. Så de snubblade rakt över dem och landade i en hög bredvid dem. Alla skrattade.

"Flytta på dig, idiot". Stönade killen som låg underst och puttade av den andra killen. Nu på nära håll såg jag att de inte kunde vara annat än tvillingar. Tvillingarna ställde sig upp och tittade bakom sig för att se vad de hade snubblat på.

"Vilka idioter har lagt sina koffertar mitt på golvet?" utbrast den ena tvillingen.

"Det har jag". Sade jag. Båda vände sig mot mig och såg förvirrade ut. Då bestämde sig Ginny för att lägga sig i samtalet.

"Fred, George". Sade hon och tvillingarna vände sin uppmärksamhet mot henne. "Det här är Artemis och Apollon Fox. De ska börja i femte och sjunde året". Fred och George vände sig mot mig och Apollon igen.

"Nya elever!" sade Fred eller George förtjust (jag såg ingen skillnad på dem)

"Så roligt!" sade den andra tvillingen. De slog ihop händerna och såg ut som två femåringar som fått sina julklappar i förtid.

"Men då måste vi göra det här på rätt sätt, George" sade Fred. George verkade fatta precis vad Fred menade, för han höll upp en hand och sa: "Vänta här". Sen gick de ut ur kupén igen. Det hördes något som kunde liknas med en trumpetfanfar och sedan en röst som sa: "Här på Hogwartsexpressen har vi den stora äran att presentera Fred och George Weasley!". Dörren öppnades och in klev Fred och George igen. Lite elegantare den här gången. Jag, Apollon, Ginny, Harry och Neville applåderade och skrattade. Fred och George bugade och flinade. Sen gick de fram och skakade hand med mig och Apollon. Tvillingarna var verkligen lika och jag undrade om jag någonsin skulle kunna se skillnad på dem. Sen märkte jag att Fred hade ett litet födelsemärke på halsen och att George hade lite rundare huvud än Fred. Jag märkte också att de var väldigt lika en som redan satt i kupén. Jag tittade förvånat mellan tvillingarna och Ginny. Ginny såg det och skrattade.

"De är mina storebröder" förklarade hon.

"Aha" sade jag. "Ni är väldigt lika". Ginny log. Fred och George hade börjat en ivrig diskussion med Apollon och jag anade att de skulle bli väldigt bra vänner. Harry såg ut som han funderade på något.

"Men varför kom ni inrusande så där förut? " frågade han tvillingarna. Fred och George började genast skratta. Vi andra såg oförstående ut. När tvillingarna såg våra miner började de skratta ännu mer.

"Kan ni förklara vad som är så roligt?" frågade jag. De slutade skratta tillräckligt mycket för att kunna förklara.

"Vi kastade in en fyrverkeripjäs i Malfoys kupé". Sade George och båda började skratta igen.

"Ni skulle ha sett deras miner" flämtade Fred fram mellan skrattattackerna. Nu började Harry, Ginny och Neville också skratta. Apollon såg ut som ett levande frågetecken och jag gissade på att jag såg likadan ut. Harry skulle precis börja förklara när kupédörren öppnades igen. Det skulle knappast få plats några flera i kupén eftersom vi redan var sju stycken där inne. In kom en till rödhårig kille och efter honom en tjej med yvigt brunt hår. Killen stannade när han såg att det var fullt och tjejen gick rakt på honom.

"Varför stannade du, Ron?" frågade hon killen som tydligen hette Ron.

"Det är fullt" sade Ron förvånat. Tjejen tittade fram bakom killen och såg väldigt förvånad ut hon också. Då reste sig Fred och George upp.

"Ta det lugnt, lillebror, vi ska gå nu" sade Fred.

"Vi skulle inte drömma om att störa er prefekter" sade George och flinade. De vände sig mot mig och Apollon. "Apollon och Artemis det var trevligt att träffa er och hoppas att ni hamnar i Gryffindor" sade tvillingarna. De vände sig mot Ron och tjejen (som jag fortfarande inte visste vad hon hette) och bugade överdrivet. Sen var de borta. Jag kunde höra deras skratt eka bort i korridoren. Ron öron hade blivigt alldeles röda.

"Bry dig inte om dem" sade tjejen och la en hand på hans arm. Ron muttrade något obegripligt och slängde sig ner i sätet bredvid Harry. Tjejen satt sig ner lite lugnare bredvid Ron. Då märkte de att jag och Apollon var där.

"Vilka är ni?" frågade Ron. Tjejen som satt bredvid honom satte en armbåge i magen på honom och blängde surt på honom. "Vad?" utbrast Ron.

"Ni får ursäkta Ron, han är lite okänslig bara" sade tjejen och blängde på honom igen. "Hej, jag heter Hermione Granger" hon log mot mig och Apollon. "Vad heter ni?"

"Jag heter Artemis Fox" sade jag och log.

"Och jag heter Apollon Fox" sade Apollon och flinade. "Vi ska börja här i år. Jag i sjunde året och hon i femte året".

"Okej". Sade Hermione. "Det här är Ron Weasley". Hon pekade på killen bredvid sig. Jag vände mig mot Ginny. "Är han också din bror?" sade jag och pekade på Ron.

"Japp". Sade Ginny.

"Hur många är ni egentligen?"

"Sju stycken" Ginny flinade. När hon gjorde det var hon väldigt lik tvillingarna.

"Sju?"

"Ginny är yngst och ska börja fjärde året. Jag är näst yngst och ska börja femte året". Sade Ron. "Fred och George är tvillingar och ska börja sjunde året. Sen är det Percy, Charlie och Bill och alla de har slutat på Hogwarts redan".

"Oj!" sade Apollon. "Stor familj". De andra skrattade åt honom.

"Men vad var det ni skrattade åt när vi kom in?" frågade Ron och tittade på Harry. Ginny och Neville började skratta igen.

"Fred och George hade kastat in en fyrverkeripjäs i Malfoys kupé" sade Harry och flinade. Hermione och Ron började också skratta.

"Vem är Malfoy?" undrade jag. Alla började prata i munnen på varandra.

"Han är en tönt!"

"En bortskämd snobb!"

"En korkad idiot!"

"Han är en liten snorunge!"

"En mugglar hatare!"

"Han kan ta och stoppa upp sitt fula fejs någonstans där solen inte lyser!" det sista skrek Ginny.

"Okej?" sade jag. "Det förklarar ju mycket".

"Draco Malfoy går i Slytherin och han är lika gammal som oss" sade Hermione och pekade på sig själv, Ron, Harry och Neville. "Och han tror att är bättre än alla andra för att han är renblodig"

"Men han är ju det" sade en röst överlägset. Ingen hade märkt att kupédörren hade öppnas igen. I dörren stod en flicka med svart hår som gick till axlarna och uppåtnäsa.

"Hej Pansy" sade Hermione kyligt. "Du ser lite bränd ut". Hon flinade elakt och vi andra började skratta.

"Håll käften, smutsskalle" fräste Pansy. Ron ställde sig upp och knöt nävarna. Hans öron började bli röda.

"Du kallar henne inte så" sade han argt.

"Och vad ska du göra åt det, blodsförrädare". Då ställde jag mig upp och gick fram och ställde mig framför Pansy. Vi var ungefär lika långa.

"Du säger inte så till mina kompisar" väste jag. "Och vi vill inte att du förgiftar luften i vår kupé med din hemska parfym, tvålhjärna, så du kan gå nu". Pansy såg chockad ut och sedan ändrades hennes ansiktsyttryck och hon såg väldigt arg ut. Hon försökte säga något, men hon fick inte fram några ord. Hennes ögon sköt blixtar.

"Du… du… din ... din lilla..." spottade hon fram.

"Kom nu, vi går Pansy" sade hennes kompis och tog tag i hennes arm och drog ut henne ur kupén. Jag gick och satte mig igen. Alla andra stirrade chockat på mig. Apollon var den första som sa något.

"Wow, bra gjort syrran" sade han och log.

"Ja, verkligen" sa Ginny och flinade.

"Men vad menar du med tvålhjärna?" frågade Ron. Jag skrattade.

"Hon var ju renblodig, eller hur?" sade jag, de andra nickade. "Hennes blod var rent och hur kan det har blivigt rent då? Svar tvål. Och eftersom hon kallar oss smutskallar så blir det ju tvålhjärna"

"Smart" sade Harry och skrattade. De andra skrattade också.

"Men du sa 'oss'" sade Hermione och såg på mig. "Betyder det att ni också är mugglarfödda?"

"Ja" sade jag.

"Okej". Alla log mot mig. Resten av resa förflöt någorlunda händelselöst. Ron och Hermione var tvungna att patrullera korridoren några gånger. Och jag kände att livet på Hogwarts skulle bli väldigt bra.

Om ni har läst ända hit så kan ni ju skicka en review, det tar inte lång tid! Både ris och ros, vad tyckte ni? Tack på förhand!

Kram!