Till mina gamla läsare: var stolta över mig! Jag avslutade min första kapiitelfic för bara några dagar sedan, och jag håller redan på med en ny!

Om någon har missat det, är den här m/m, Harry/Draco närmare bestämt, så om några läser detta nu, och ryser vid blotta tanken, så råder jag er att inte läsa den här ficen!

Första kapitlet är dock helt ofarligt...

Denna fic byggs på Dödsrelikerna, tror att jag skrev det i summaryn... Det första kapitlet börjar typ vid kapitlet om silverhinden, men jag har ändrat om lite... *host* MYCKET! Kan ta tid att komma in i det hela!

Och om någon faktiskt trodde det, så är jag inte J.K. Rowling!

Fate played her tricks to us

1. Ödet förändrat

Han tog huttrande en sista titt på den snötäckta marken runt honom, och med tältet och allt hoppackat i en liten mugglarväska, som var bra mycket större på insidan än på utsidan, transfererade han sig till nästa mål: Deanskogen.

Fylld av minnen från tiden för ett halvår sedan, men som dock kändes oerhört avlägsen, gjorde han bäst i att resa det magiska tältet fort så han hade något att göra – dåliga minnen har en otrevlig vana att komma tillbaka till en så fort man är sysslolös. Att sedan tältet borde resas snabbt, så att han kunde disillusionera det för att skyddas mot fiender... Det var ju också en anledning.

När tältet var rest funderade han, i skymningen, på var nästa horrokrux skulle finnas. Han hade tjuvlyssnat på Ted Tonks, Nymphadoras far, och utav det hade han fått fram att Gryffindors svärd antagligen skulle kunna ha sönder horrokruxerna, men informationen var inte så nödvändig utan några horrokruxer att ha sönder. Han hade en, medaljongen som oftast hängde runt hans hals, den som han och Dumbledore hämtat för vad som kändes som evigheter sedan. De andra tre hade han inte, han visste inte var de fanns, visste inte ens vad de alla var för något. Han hade förvisso en misstanke om att ett av föremålen var något från Ravenclaw, men han visste inte säkert. Det han visste nästan säkert hade han vetat tidigare också: Huffelpuffs bägare var en horrokrux, och Nagini var en annan. Nagini skulle utan tvekan bli den sista att förstöras, hon hängde ju alltid ihop med Voldemort själv.

Han borde kanske fundera ut hur han skulle kunna få tag i svärdet, och bli kvitt medaljongen, men det var svårt. Om han bara hade varit lite mer snabbtänkt – som Hermione! Han svalde. Ensamheten svepte över honom på mindre än två sekunder. Han saknade sina vänner Ron och Hermione! De hade säkert kunnat hjälpa honom, men nej då. Den store Harry Potter var tydligen dömd till ensamhet. Ironiskt.

Hans tankar bröts av ett skarpt ljussken från träden, och en silverhind uppenbarades. Antagligen en patronus, men vems visste han inte. Men den ingav en känsla av trygghet, och han reste sig, ville röra vid den. Den vände och gick, och han följde efter. In till en annan glänta ledde den honom, där en istäckt sjö fanns. Men så försvann den, lika plötsligt som den kommit, och i det plötsliga, djupa mörkret lyckades han snubbla på isen. Han kastade ur sig några svordomar, men stelnade till när han skulle resa sig, tittade ner genom isen. Var det...? Kunde det vara...? Han tände spetsen av sin stav, och det juvelprydda fästet hos svärdet han nyss grubblat över glimmade till.

"Hur i helvete har det hamnat där?" mumlade han ut i luften, men egentligen var han inte särskilt nyfiken, han ville bara få tag i det förbannade svärdet. (Dåligt humör skulle vem som helst få av att bära Voldemorts själ runt halsen, och eftersom han inte hade något sällskap brydde sig inte Harry om att lägga band på sig själv.) Han såg sig oroat om; det kunde ju vara en fälla. Men det verkade faktiskt inte så.

Han spräckte snabbt isen med diffindo, och försökte intala sig själv att vattnet var varmt, en het källa i den snöiga skogen. Det funkade inte. Inte en chans att han skulle klara av att klä av sig för det här, den tjocka jackan var det enda som fick honom att hålla värmen i den kyliga kvällsluften! Hur skulle det då inte bli om han dök ner i isvattnet utan kläder?!

Nej, han ställde sig bara vid kanten, lutade sig fram, och dök – men precis innan hans huvud hamnade under vatten, hörde han någon kliva fram bakom ett träd. Hörde, inte såg.

Väl under ytan skyndade han sig att få tag i svärdet, och återvände sedan upp till en syn som chockerade honom oerhört:

"M-malfoy?!" stammade han. (A/N: Stammade för att han frös, inte av rädsla.)

"Potter", konstaterade Draco Malfoy kallt.

"Fan! S-så det här var ett bakhåll? S-smart, får jag s-säga. Var har du dina dödsätarvänner?" undrade han irriterat. "Och v-varför gjorde du inte bara s-slut på mig direkt? R-rädd?" hånade han.

Draco stirrade förvånat på honom: Sedan när hade Potter problem med attityden?

"Det här är inget bakhåll, jag har i alla fall inte planerat att döda dig, Potter."

"Nej, s-säkert inte."

"Det är sant, vad skulle jag ha för glädje av det?"

"J-jag kan s-se många s-svar på den frågan, Malfoy."

"Potter, jag har inga dödsätare gömda i skogen. Då skulle de nog ha attackerat dig vid det här laget", sa Draco trött, men överlägset.

Harry var tyst ett tag, och bara stirrade darrande, men stint på Malfoys siluett i mörkret, under snabba andetag, på grund av kölden. Till sist gav han upp.

"Och varför i helvete s-sa du inte det direkt?! Vet du hur jävla kallt det här vattnet är?!" Han tog spjärn med handen i den snötäckta, lövtäckta marken, och hivade sig upp. Han greppade sedan staven, och gjorde sig själv torr och varm i ett navs, med en ilsken blick på sin rival.

"Varför hoppade du ner där från början, Potter?" Draco försökte se vad han höll i handen.

"Svärdet såklart, som du så listigt placerat ut!" Han riktade staven mot Malfoy. "Listigt lockbete. Om det här inte är en fälla är jag fanimej jultomten!"

"Då får du börja dela ut klappar, Potter, för jag har inte lagt svärdet i sjön. Jag visste inte ens att du var här! Vad gör du här egentligen?"

"Så vem fan la svärdet i sjön, då?" Han ignorerade Malfoys fråga. "Vems var patronusen?" gormade Harry irriterat.

"Inte min i alla fall, om du menar hinden jag följde efter."

"Såklart jag menar hinden, din tröga...!"

"Okej, vad i Merlins namn har fått dig att bete dig som om hela världen har gått under?" undrade Malfoy, mot sin vilja.

Harry glodde irriterat på den blekare figuren, men så förändrades något i blicken, och han såg ut som den vanliga idiot Malfoy hade nöjet att håna i skolan. Han drog av sig horrokruxen han hade om halsen, suckade djupt, och stoppade ner den i byxfickan istället. Ilskan rann av honom som om någon sköljt bort den med en spann vatten, och nu såg han istället deprimerad ut – något som gjorde Draco förvånad så till den grad att han för en sekund såg sympatiskt snarare än hatiskt på Potter. När Harry öppnade munnen för att ställa en motfråga, lät rösten sorgsen, och en gnutta nyfiken.

"Vad gör du här, Malfoy?"

"Har inte du med att göra på något vis, Potter. Men om du nu så tvunget vill veta, så håller jag mig undan."

"Från vem?"

Draco himlade med ögonen. "Mörkrets Herre, vem annars?"

Harry fnös.

"Och det vill du att jag ska tro på?"

"Det behöver du inte göra, men det är sanningen", sa Malfoy lätt. "Vad gör du själv här?"

Nu var det Harrys tur att himla med ögonen. "Ja, vad tror du? Jag försöker besegra din herre, såklart!"

"Säg inte 'din herre', jag är ingen dödsätare, vägrar bli en! Mörkrets Herre är ju galen! Att han vill döda dig är ju sin sak, det bryr jag mig inte ett dugg om, och att han vill ha makt är ju fullt förståeligt, det vill väl alla." Det var ingen fråga, utan ett konstaterande, och Harry väntade otåligt på att han skulle komma till saken. "Men han vill besegra döden! Fullkomligt vrickat! Som om döden vore en människa, lika dödlig som han själv."

"Han är inte dödlig", avbröt Harry. "Voldemort alltså. Inte än i alla fall, men jag jobbar på det." Han visste inte vad som fick honom att prata så pass öppet med Malfoy. Kanske den totala avsaknaden av sällskap att prata med... Till och med Malfoy var bättre än ingen alls.

Draco tittade konstigt på honom: Vad dillade Potter om? Är man odödlig kan man aldrig dödas, så enkelt är det. Man kan väl inte göra en odödlig person dödlig, eller? Han mötte den andra unge mannens blick. Jo, Potter kunde. Han såg orädd ut – förvisso typiskt för gryffindorare att vara modiga, men orädda. Han såg också sorgsen ut, och en underlig våg av något som skulle kunna liknas av ytterligare sympati sköljde upp inom Draco. Men så märkte han något som var ännu underligare än sorgen i Potters blick: Ensamheten. Pojken som överlevde, 'Den utvalde' såg så fruktansvärt ensam ut. Ironiskt.

"Så Potter, var håller smutsskallen och blodsförrädaren hus?" sa han dräpande. Eller, han försökte åtminstone låta väldigt nedervärderande på tonen. Potter vände sig om, så att han kom att stå med ryggen emot Draco.

"Åh håll käften, Malfoy! Här är de inte i alla fall."

Dracos ansiktsuttryck, som brukade vara dolt i en mask som inte avslöjade några som helst känslor, lyste upp av... Nej, inte hånfullhet. Inte heller förtjusning, men förvåning.

"Va? Har inte den beundrade guldpojken sällskap av sina vänner längre? Nej det är klart, du som är en nobel gryffindor skulle väl knappast utsätta dem för fara, eller hur, Potter?"

"Käften om livet är dig kärt, Malfoy!" utbrast Harry och vände sig mot Malfoy igen, med staven i högsta hugg. Ännu en mild förvåning för Draco, men han såg nästintill oberörd ut när han sa:

"Så gör det då Potter, men folk kommer att få veta. Folk kommer att känna till Malfoys mördare, och det är onödigt, så onödigt. Kanske en likhet mellan Mörkrets Herre och dig, att begå onödiga mord. Skillnaden är att han kommer undan med det, det gör inte du."

En hastig glimt av ilska skar genom Harrys ögon, men den var egentligen inte riktad mot Malfoy. Han drog plötsligt upp hängsmycket ur fickan igen, och lade det på en sten.

"Han ska inte komma undan med det!" utropade han, höjde svärdet, och ställde sig beredd att hugga itu medaljongen. Okej, det oundvikliga slutet: Potter har blivit sinnessjuk! tänkte Draco. Vem skriker han åt nu? Harry väste något Draco tog för att vara parselspråk, och smycket sprack upp. Men innan han hunnit genomborra det märkliga smycket med svärdet, uppenbarade sig två figurer ur det – Draco kände igen de som förvridna bilder av Granger och Weasley, och Harry flämtade till.

"Förstår du inte, Potter, varför vi övergav dig? Det borde inte vara svårt att förstå, vem skulle vilja vara vänner med någon som dig?" väste Ron Weasley spöklikt, likt det Dudley hade sagt till Harry som tolvåring. Hermione Granger skrattade hånfullt, med en blick lika kall som Voldemort själv. "Trodde du verkligen att vi skulle orka dras med dig, istället för att ansluta oss till Mörkrets Herre? Så naivt av dig!"

"Väldigt naivt", bekräftade Granger. Draco stirrade förskräckt på de ormliknande skepnaderna. Vad var det här? Han såg förvirrat upp i Potters ansikte, och såg en ensam tår lämna ena ögonvrån.

"Vi håller ihop, vi behöver inte dig. Ingen behöver dig, Potter! Vi är oslagbara, du är ingenting."

"Hör du det? Ingenting, ingenting alls!" ekade den ondskefulla unga kvinnan.

Harry darrade svagt, och svalde.

"Potter?" sa Draco försiktigt, han ville inte väcka figurernas uppmärksamhet mot honom – fast hans försiktighet var onödig; de tycktes bara ha ögon för det tilltänkta offret, med andra ord den glasögonprydda mannen, som stod beredd att förgöra dem. Hotet.

Harry högg stelt svärdet rakt igenom medaljongen, väldigt hårt och med ett ljudligt klang. Draco ryckte förskrämt till när ett hjärtskärande skri hördes från smycket, innan Granger och Weasley tynade bort. Harry tog den spruckna tingesten i handen, och stirrade i tystnad på röken och den blodliknande substansen som den avgav.

"Potter?" sa Draco undrande, när han väl förmådde tala igen. "Vad var det där?"

"En bit av Voldemorts själ", suckade han bittert till svars. "Tyvärr finns det fler än den."

Draco skakade på huvudet.

"Jag menar smutsskallen och blodsförrädaren. Vad var det, vad snackade de om?"

"Du hörde. De har förrått mig. Gett upp kampen mot Voldemort, de tyckte att för många liv gick förlorade. Vilket i och för sig är sant, och det är mitt fel, så jag förstår dem faktiskt..."

"Vad är du för en sinnessjuk idiot Potter, såklart att det inte är ditt fel att folk dör för Mörkrets Herres hand! Fler hade dött om du inte fötts! Och det säger jag inte för att trösta dig, utan för att det är sant." Malfoy verkade irriterad av någon anledning. "Men allvarligt, stämmer det att de ska försöka bli dödsätare?"

"Nej!" skrek Harry ut. "... Det hoppas jag verkligen inte. Men de övergav mig."

Harry fastnade i tankarna, de dystra minnena kom tillbaka. Efter Dumbledores begravning hade han fått höra av Ron att de drog sig bort, gick under jorden som Hermione kallade det. Det gjorde resten av Weasley-familjen också, för tryggheten. Han kunde inte direkt säga att han klandrade dem, och han ville givetvis alltid deras eget bästa. Men han hade väl väntat sig att de åtminstone skulle önska honom lycka till när han ensam gav sig ut...

Den enda som inte gömt sig, den enda som inte hade svikit Harry var Ginny. Ginny hade fortsatt kämpa, med Lupin och Tonks hjälp och hela Ordens beskydd. Åtminstone vad som återstod av Orden...

Ginny hade velat följa med honom ut på jakt efter horrokruxerna, men han hade inte tillåtit henne. Merlin skulle veta att han verkligen velat låta henne följa med, men han älskade henne för mycket för att låta henne göra det. Han älskade henne fortfarande, även om han hade gjort slut. Han hade inte kunnat leva i vetskap om att han var den som ansvarat för hennes öde, om hon dog. Men han hade ångrat sig flera gånger under resan, och velat vända om och hämta henne. Hon var lojal.

Han var kanske naiv, som skepnaderna av Hermione och Ron hade sagt, men han ville gifta sig med Ginny. Hon skulle bli myndig nästa år – nästa år var om fyra dagar, julafton hade redan kommit och gått – och om Harry någonsin tog sig ur den här härvan, och besegrade Voldemort, skulle han fria till henne.

Om...

Harry lyfte på huvudet, och mötte Malfoys blick. För ett galet ögonblick trodde han nästan att Draco såg bekymrat på honom, som om han faktiskt brydde sig om om Harry levde eller dog. Men två sekunder senare var masken på igen.

Det började snöa, och Harry rös till.

"Har du något tält, Malfoy?" Draco rynkade förvirrat pannan. "Har du någonstans att bo medan du håller dig undan?" förtydligade Harry. Draco skakade nekande på huvudet, men hans blick tycktes säga att det säkert skulle lösa sig på något sätt. Harry undrade i sitt stilla sinne hur pass van Malfoy var vid naturen... Han kunde väl inte på allvar ge sig ut mitt ute i ingenstans, utan någon plan, och förvänta sig att lösningar skulle komma till om han bad om det! Eller...?

Han skakade på huvudet för att frigöra sig från sina tankar, och sa sedan suckande:

"Jamen kom med då." Draco stelnade till.

"Va?"

"Jag litar inte på dig Malfoy, därför har jag aldrig förhoppningar eller förväntningar på dig. Jag litade på mina vänner, och därför kunde de såra mig. Du kan inte såra mig, jag släpper dig inte tillräckligt nära för att du ska kunna det. ... Så du är okej."

Malfoy stod bara och såg förvirrat på honom medan han försökte hänga med på Harrys resonemang, men hann inte fundera mycket på det innan det var kolsvart ute, och snöstormen var igång. Vid det laget hade han inte längre mycket val, och de två forna fienderna gick för en gångs skull sida vid sida för att ta sig till Harrys tält.

Långt kapitel, eller hur?? Och jag kan glädja er med, att typ alla kap kommer vara såhär långa! *Ler stolt* :D

Så då förstår ni väl att det kommer ta lång tid att uppdatera det här? Och ni är helt ok med det? Tänkte väl det!