HEJ ALLESAMMANS! ;p
Det här är som förvarnat en gammal fiction, så språket kommer bli bättre med tiden, och konstruktiv kritik hjälper inte
så där extremt mycket här i början. Men säg till om det finns något intresse att läsa!

/ Mikaela

KAPITEL 1

Hon gick med små och tysta steg genom korridoren och försökte göra sig så osynlig som möjlig. Det var inte svårt för ingen brukade lägga märke till henne, de gjorde aldrig det. Bara när han var efter henne, och lyckligtvis var han inte det nu. Magen kurrade välbekant till för att visa att lunchen var välkommen ner, men Lily rörde sig mot strömmen, bort från stora salen och maten, men framför allt bort från James Potter.

Hon försökte krympa ihop, bli så liten som möjligt så att folk inte skulle lägga märke till henne. Men främst hoppades hon på att marodörerna inte skulle få syn på henne, och som vanligt tittade oturen fram.

"Evans!"

Potters röst ekade genom korridoren och fler elever (inte inräknat Lily) vände sig om och såg marodörerna släntra ner för trappan med oberörda miner. Hon stönade och kände hur flera blickar riktades mot henne, avundsjuka blickar. De ville ha James, men han ville ha Lily, som inte ville ha honom. En äkta katt-och råtta lek. På en nivå utan regler och hänsyn till andras känslor.

Hon vände sig om med ett stelt leende.

"Potter."

Han lös upp och skyndade på stegen mot henne.

"Vart är du på väg?"

Han flinade och folkmassan runt dem började sakta röra på sig.

"Uppehållsrummet," sa hon med antydan till kyla i rösten.

Hon hade ingen tanke på att fortsätta prata med honom, så med ett stelt leende vände hon sig om och började gå. Men någon tog tag i hennes axel och vände på henne.

"Vet du inte att det är oartigt att inte fråga vart den andra ska?"

Hon suckade.

"Artighet är inget du ska ge läxor i Potter."

"Varför ska du alltid vara så kall Evans?"

Han tittade på henne med valpögon.

"Jag bara är sådan"

Hon slet sig ut hans grepp och rörde sig mot uppehållsrummet, förhoppningsvis ensam.

Höstterminen hade börjat med stormsteg och hade nu kommit en bit in på terminen. Lily satt vid brasan och försökte göra uppsatsen i Försvar mot Svartkonster, men det gick trögt. Uppehållsrummet var så gott som tomt, endast Lily och en tredjeårselev satt där. Visserligen gjorde Potter och Black det med, men dem räknade hon inte som personer.

Tredjeårseleven sträckte gäspandes på sig och plockade ihop sina saker och gick med trötta steg mot sin sovsal. Lily började bli allt mer förtvivlad över att få klart läxan, hon hade hoppats på att Lupin skulle göra sällskap med Potter och Black, men det verkade inte bli så. Hon visste att dem var bra på Försvar mot Svartkonster, och att uppgiften skulle vara inlämnad nästa dag. Så, som ett sista desperat försök, reste hon sig upp och gick mot deras bord.

"Kan ni hjälpa mig med det här? Jag fattar inte."

Potter tittade upp och mötte hennes blick.

"Varför inte?"

Han nickade mot stolen bredvid sig och Lily satte sig ner. Hon visade vad det var hon inte fattade, och under en halvtimme föreläste James samtidigt som Lily skrev. Men när de inte var långt kvar, reste sig Sirius upp med en gäspning.

"Dags att lämna er turturduvor ifred."

Han flinade, rafsade ihop sina saker och begav sig till sovsalen. Den följande tiden pratade James och Lily skrev, och inget annat sades utom det som hade om ämnet att göra. Och när hon äntligen var klar lade hon ner pennan på bordet och lutade sig bakåt mot ryggstödet med ett stön.

"Äntligen klar."

Hon gäspade och spanade mot klockan, halv fem. Var det någon idé att sova? Hon visste att hon förmodligen skulle missa nästa kväll läxläsning om hon inte sov, men om hon sov skulle hon aldrig orka gå upp.

"Ska du gå och lägga dig?"

James nickade mot klockan medans han pratade. Hon funderade ett tag, och skakade sedan på huvudet.

"Kommer aldrig orka gå upp. Bättre att vara vaken."

"Men du är ju helt slut!"

"Då kommer det bli omöjligt att vakna, i alla om jag går upp till sängen. Fast det går alltid att ta en liten tupplur i soffan", hon nickade mot den framför brasan", men kan du väcka mig då?"

James nickade

"Jag väcker dig."

"Men är inte du trött?", frågade Lily tvekande.

Han nickade.

"Inte i närheten av lika trött som du verkar vara."

Hon tittade misstänksamt på honom.

"Du kommer inte våldta mig?"

Han skakade på huvudet.

"Tro mig, jag kommer inte röra dig. Du är för speciell för det", han log, men Lily suckade.

"Du kommer aldrig ge upp va?"

"Aldrig i livet. Oturen måste ju vända någon gång."

"Jag lovar dig James, om du fortfarande gillar mig när vi är gamla och grå, lovar jag att du ska få en puss på kinden", hon log.

"Då väntar jag på den pussen."

Hon skakade på huvudet och lade sig ner på soffan.

"Du är envis James, och du har förändrats."

Han tänkte fråga om det var till de bättre, men hennes andning avslöjade att hon hade somnat. James betraktade henne i brasans sken, och hade stor lust att lyfta upp henne i famnen och berätta hur mycket han älskade henne. Hon såg så sårbar och skör ut, så vacker. Han skulle göra henne till sin egen, även om det krävde att de båda var gamla och grå.

Hon kände hur någon milt skakade om henne.

"Lily, du har sovit klart nu."

Hon hade svårt att öppnade ögonen. Visserligen var det inte ljust, men tröttheten var slående.

"Bara tio minuter mamma", muttrade hon.

"För det första, namnet är James, och för det andra har du sovit i tjugo minuter och om du sover mer så kommer du aldrig lyckas vakna."

Hon gäspade och satte sig trött upp i soffan. Men trötta ögon tittade hon mot klockan, och nu visade den fem.

"Förlåt, ditt namn vet jag," sa hon och log.

"Det var en nyhet", han flinade, och Lily lipade till svar.

"Ta det lugnt, stoppa den någon annanstans unga damen."

"Vart skulle min herre önska att det var?"

"Min mun?", svarade James kvickt och flinade stort.

Lily visste inte vad det var, kanske var det tröttheten, men hon började skratta.

Lily och James hade båda somnat under Försvar mot Svartkonster lektionen och fått straffkommendering. I vanliga fall skulle hon blivit rasande, men nu visste hon att den enda hon kunde skylla på var sig själv. De skulle ha det samma kväll klockan sju. Så med trötta steg gick hon ner till professor Wilkins kontor. Under dagen hade hon bara sovit fem minuter, så hon var en levande zombie för tillfället. Hon knackade på, blev ombedd att komma in och såg att James redan var där, leendes.

I uppgift fick de att skura pokalerna i trofé rummet, för hand som mugglare. James suckade när de gick ner till trofé rummet.

"Vad är det?"

"De har dålig fantasi på detta ställe."

"Hurså?"

"Det är minst trettionde gången jag gör det här."

"Bara för att du har fler straffkommenderingar än någon annan elev under Hogwarts historia."

"Precis."

De fortsatte vandringen längs korridorerna under tystnad, men inte obehaglig, utan behaglig. Som om de hade en outtalad överenskommelse. Lily hade ingen aning om att det James tänkte på var henne, och James hade ingen aning om att det Lily tänkte på var honom.

Men när de var framme började de prata igen. De bestämde för att ta varannan trofé, och tillslut hade de blivit en tävling. Men när de var halvvägs och Lily låg lite före fick James nog och smög fram trollstaven och mumlade trollformeln.

"Fuskare!" tjöt Lily.

"Nej, det kallas extra hjälp."

Lily tog sin trasa och kastade vatten på honom.

"Fuskare!" hon flinade.

"Vad gör du kvinna?"

Han tog upp sin trasa och kastade tillbaka, och kriget var igång. När vattnet var slut och de var genomblöta gäspade Lily och lade sig utmattat ner på golvet.

"Jag är trött."

James skrattade och lade sig ner bredvid henne.

"Jag med min kära."

Lily skrattade bara, men gäspade sedan igen. Hon la James arm under sin nacke och slöt ögonen. Hennes andning saktade ner och tillslut sov hon lugnt, i armarna på James. Han höll om henne hårt och drog in hennes lukt in i näsan. Och till slut somnade han också, även om det var trevligare att vara vaken.