Prolog
"Gå före ni", säger hon åt männen i sitt liv. "Jag behöver andas lite frisk luft efter den där flyttnyckelturen."
Så ser hon dem vandra iväg längs den grusbelagda, något igenvuxna vägen som leder fram till stenkyrkan högst uppe på kullen. Det är en mulen dag men omgivningen tillhör de vackraste hon sett och för en kort sekund är hon sjutton år igen. Det var en tid sedan och känslorna har förändrats. Man lär sig saker på vägen.
En vindpust griper tag i en slinga av hennes hår och drar den framför hennes ansikte som en gardin, men hon bara lyfter handen och stryker håret bakåt igen. Spretar sedan med fingrarna och betraktar ringen som hon trodde skulle väga tungt men som i själva verket ser ut att vara gjord för hennes smala ringfinger. Perfekt sitter den.
Det här är en vacker plats. Kyrkan ger en lugn och stabil känsla och överallt runtom henne grönskar det så som det ska en försommardag som denna. Havet är inte långt borta och man kan höra vågorna klucka och måsarna skrika. Det är ljud som påminner om ungdomsåren och hur det är att vara riktigt, riktigt förälskad för första gången. Hur det är när förälskelsen är besvarad och man sitter någonstans vid havet i ett lummigt landskap och har framtidsplaner som ska slås i spillror vilken dag som helst. Hur det är att tro att allt är möjligt. Hur det är att bara vara tillräckligt vuxen men inte så vuxen att man förstår den fulla vidden av saker och ting.
Hon är en klok och vacker kvinna. Hennes äkta man kan skatta sig lycklig, precis som hon är tacksam för att hon har honom i sitt liv. Kanske kan man älska flera, men någonstans i sitt för tillfället kaotiska inre vet hon vem som verkligen är den ende. Han som alltid var det.
Klok och vacker, javisst, men åren gör sig påminda. Hon ser ner på sina händer som är magra med utbuktande blodådror. I ansiktet upptäcker hon allt oftare en ny rynka när hon ser sig i spegeln och håret är inte längre det vilda, livfulla rufset hon minns från sin skoltid. Något enstaka grått hårstrå har hon fått syn på, men de är säkert fler än hon anar. Hon är ju inte så fåfäng att hon speglar sig i timmar och är medveten om varje detalj i sitt utseende. Men sanningen bör medges; hon är medelålders.
Hennes tid är förbi. Än ska hon inte dö, men det är dags för nästa generation. Det är dags att låta dem ta över draman och känslostormar, allt det som hör ungdomsåren till. Själv ska hon luta sig tillbaka och betrakta spektaklet och finnas där för sina barn när de behöver henne.
"Månne det spricker upp, molntäcket. Solen borde skina en dag som denna."
Det är en röst som får väl begravda känslor att rivas upp till ytan. Hjärtat klapprar hårt i bröstet när hon vänder sig om för att möta hans blick.