En kylig höstvind blåste upp löven som fallit från träden utanför husen på Grimmaldiplan. Harry stängde snabbt fönstret efter att ha släppt iväg ugglan som levererat dagens tidning. Han satte sig vid bordet, vecklade upp tidningen och drack nöjt sitt kaffe. Just som han satt kom Ginny in i köket, iförd morgonrock och ett inte alltför välvårdat hår.

"Godmorgon älskling." sa han och sköt fram en stol åt henne. Hon grymtade som svar och drog till sig kaffekannan. Efter alla morgnar de tillbringat tillsammans visste Harry att det inte var lönt att försöka få igång ett samtal innan Ginny fått i sig minst två koppar kaffe, utan fortsatte istället med sin tidning.

Ginny bara såg på honom. Hon kände sig konstig, trött och irriterad i hela kroppen. Vilket kanske inte var särkilt konstigt, eftersom Quidditch säsongen var här.

Ginny hade under sitt sista år på Hoqwarts blivit upptäckt av en talangscout från Holyhead Harpies, där hon nu spelat professionellt i fyra år. Hon hade spåtts en lysande karriär och under hennes första säsong hade hon blivit utsedd till "Årets Nykomling". Men i år var pressen ovanligt stor, då spelare skulle utses till landslaget.

Det hade varit hennes dröm att få spela Quidditch för England ända sen hon var liten, så det var inte konstigt om hon var nervös. Men medan hon satt där och tänkte, såg hon på Harry och kunde inte låta bli att irritera sig på alla små egenheter han hade för sig medan han åt. Hur han bet sig i läppen och rynkade pannan när han koncentrerat läste tidningen. Eller hur han smackade med läpparna efter att ha tagit en klunk kaffe. Eller allra värst, hur mycket jordgubbsmarmelad han hade på sin smörgås. Hon ryste av bara tanken. Han såg på henne, men misstolkade nog hennes blick utan frågade henne.

"Vill du ha frukost?" Hon skakade på huvudet och fortsatte dricka sitt kaffe. Hon hade aldrig varit någon vidare frukost människa. Men hon kunde inte riktigt förstå varför hon helt plötsligt börjat irritera sig så mycket på Harry. De hade varit gifta nu i drygt två år, och hon hade aldrig känt så här tidigare. Tvärtom hade hon tyckt att de där små gesterna och minerna han hade för sig var söta. Hon återgick till sin kopp och drack upp det sista. Hon kände att en del av tröttheten försvann. "Allt berodde säkert bara på koffeinbrist" tänkte hon och ställde koppen på diskbänken.

Men när kvällen kom mådde hon ännu värre. Det hade varit en hård dags träning, precis som vanligt i början av säsongen, och hela hennes kropp värkte. Det var sent och det enda hon längtade efter var att få komma hem och lägga sig.

Huset var mörkt. Mat stod framme i köket, redo för att värmas, men hon var inte hungrig. Hon smög upp för trappan till tredje våningen och gick in i badrummet och tog en dusch. Det kändes skönt och det varma vattnet gjorde hennes kropp varm och avslappnad. Hon drog på sig sin pyjamas och gick in i hennes och Harrys sovrum.

Harry hade redan somnat, och låg på sidan med ryggen mot henne. Hon kröp ned under täcket bredvid honom. Han rörde på sig och drog henne intill sig. Han kysste hennes öra och fortsatte sedan nedför hennes hals. Men hans beröring väckte inte samma känslor inom henne som den brukade. Ingen eld började brinna under hennes hud. Istället kände hon sig stel och obekväm. Hon drog bort hans händer och vände sig med ryggen bort från honom.

"Vad är det?" frågade Harry, med halvvaken röst.

"Inget. Jag har bara ingen lust. Jag är trött, det har varit en lång dag." Han verkade nöja sig med det svaret och la sig återigen ner på kudden, med armen om henne. Hon hörde hur hans andhämtning blev lugn och rytmisk och snart hade han somnat om. Ginny däremot låg vaken och kunde inte sova. Hon kunde inte förstå vad som var fel med henne. Hennes kropp hade aldrig tidigare inte svarat på Harrys beröring. Det hade nästan varit ett problem under den tiden de ännu inte var gifta. Hon föll sent in i en orolig sömn och när hon vaknade kändes det som om hon inte sovit alls.

De följande dagarna följde på samma sätt. Ginny blev allt mer irriterad på Harry, men mest på sig själv. Träningarna sög ut all hennes energi och hon var ständigt trött. Hon och Harry hade börjat bråka mer än vanligt, över små saker. En kväll gick det så långt att Ginny bestämde sig för att sova i gästrummet. Det slutade med att hon grät sig till söms, medan hon hoppades att han skulle komma in till henne och ta henne i sina armar. Stolthet och skam hindrade henne från att göra detsamma. Hon kunde inte ens minnas vad bråket handlade om.

Men precis i samma veva höll förberedelserna för årets sista match igång. Ginny visste att hon var tvungen att spela bra. Både Harpies chanser till ligavinsten och en plats i landslaget stod på spel. Så hon skyllde allt på trötthet.

Det var det hon sa till Harry i alla fall när de blev sams över frukost följande morgon. De transfererade sig sen tillsammans till Quidditchstadion. Harry följde henne bort till omklädningsrummet.

"Håll tummarna nu!" sa Ginny och gav honom en kyss adjö innan hon gick in. Harry log till svar och drog upp huvan till sin mantel, precis som han brukade göra vid officiella samanhang.

Matchen blev en av de bästa Ginny någonsin spelat. Hon gjorde flera mål och publiken var helt vild. Hon kände en sån rush av adrenalin i hela kroppen att de senaste veckornas trötthet var som bortblåst. Hon kände vinden mot ansiktet när hon dök ner som en pil efter klonken. Hon fångade upp den, precis ovanför motståndarlagets jagare och flög snabbt iväg mot närmsta målstolpe. Hon såg det som i slow-motion. Vaktaren flög från sida till sida framför målstolparna. Hon skulle just till att skjuta, när det gick ett sus genom publiken. Hon vände sig om, precis för att se en dunkare flyga rakt emot henne. Hon hann inte röra sig innan den krockade med henne. Hon kände en bländade smärta i ryggen och sen föll hon ner i mörkret.

När Ginny vaknade igen, låg hon i en varm säng. Ett starkt ljussken ovanför bländade henne och hon hade först svårt att se var hon var. Efter ett par ögonblick hade hennes ögon vant sig vid ljuset och hon såg Harry sitta bredvid henne.

"Harry, vad hände? Var är vi?" Hon försökte sätta sig upp, men hennes huvud bara snurrade.

"Vi är på St Mungos, du skrämde oss där Ginny. Den där dunkaren bröt ryggen på dig och du föll sex meter. Fortsätter du såhär slår du kanske mitt rekord i Quidditch relaterade skador." Han försökte låta glad, men hans leende nådde inte hela vägen upp till hans ögon. Ginny kunde se att det var något som oroade honom, men hon kunde inte förstå vad. Även om en bruten ryggrad var allvarligt, så var det inget som en botare på St Mungos inte skulle klara av att fixa. Vad var det han inte berättade för henne?

"Vad är det Harry? Du kan inte ljuga för mig, jag ser att det är något." "

"Jag...när du föll...du blödde från...Ginny" Hans vackra gröna ögon var fyllda till brädden med tårar. "Du...vi...det fanns ett barn och de vet inte om vi förlorat det. Blödningen har slutat, men Ginny, jag är så ledsen." Ginny föll tillbaka ned på kudden.

Hur kunde hon ha gjort så här mot Harry? Tänk om hon dödat sitt eget barn? Varför hade hon inte förstått att hon väntade barn? Hade hon kanske misstänkt det, men valt att inte tänka på det, när hon var alltför upptagen med Quidditch. "Åh, Harry, jag är så ledsen. Tänk om jag dödat vår baby!" Ilskan mot sig själv var det enda som höll hennes tårar borta.

Harry smekte hennes hår, hon kunde se att han kämpade för att hålla tårarna borta. "Schh, det ordnar sig. Huvudsaken är att du mår bra. Det kommer fler chanser, vi har hela livet framför oss."

"Sådär säger du bara för att få mig att må bättre. Tänk om det inte blir några fler chanser? Tänk om det här var vårt enda barn och jag har dödat det!" skrek hon. Han försökte dra henne till sig igen för att lugna henne, men hon slog undan hans händer.

"Ginny, lugna dig, det var inte ditt fel. Lugna ner dig, det är inte bra för dig att bli alldeles upprörd, botaren sa åt dig att vila." Han försökte smeka hennes kind, men hon drog sig undan.

"Snälla rör mig inte." Hon var äcklad över sig själv. Han var alldeles för bra för henne.

"Ginny, jag vill bara..." Hon kunde se smärtan i hans blick, men han verkade inte förstå hennes.

"Det finns inget du kan göra Harry. Du kan inte hjälpa mig. Snälla kan du gå härifrån, jag behöver vara i fred."

"Ginny, snälla...jag menade inget illa."

"GÅ!" skrek hon. Hon ångrade sig genast, men då var det redan för sent. Han reste sig upp och gick bort mot dörren och öppnade den. Han hejdade sig i dörröppningen, och det såg ut som om han skulle vända sig om, men han fortsatte ut i väntsalen. Ginny drog upp benen och kurade ihop sig som en boll. Varenda muskel värkte och benen kändes tunga och obekväma, som om de inte riktigt ville lyda henne. Tårarna vällde ned för hennes kinder och hon tryckte händerna om sig mage.

"Snälla" viskade hon. "Snälla låt inget hända med mitt barn. Jag har inte ens fått se det eller känna det, så snälla ta det inte ifrån mig. Jag lovar att jag aldrig ska göra något för att skada det igen. Snälla...snälla..." Ginny kunde inte få fram ett ord till. Hon visste inte hur länge hon låg där och grät, innan hon föll i en orolig sömn. Hon hörde inte när Harry öppnade dörren på glänt och tittade på henne. Hon kunde inte se hans ansikte, randigt av tårar och mörkt av smärta och ängslan.

A/N Som sagt har den här delen en lite annorlunda ton än den tidigare. Men jag tycker bara att det är naturligt, eftersom Harry och de andra blivit några år äldre. För er som undrar kan jag berätta att det här utspelar sig 5 år efter att Voldy besegrades, runt 2003 med andra ord. Det gör Harry och de andra ungefär 22-23 år gamla. Let me know what you think!