Note: The characters and locations belongs to J.R.R Tolkien. It's written in Swedish.

Kapitel 1

Varje dag var en lång börda. Mina tankar fanns på annat håll otyglade och själviska. En storm av känslor övertog hela min vakna tid och fördärvade allt som ansågs vara viktigt. Det var något med de där grådaskiga ögonen som fängslade mig så och som fick mig att falla handlöst ner i ett mörkt hål av hopplöshet. Blotta närvaron fick mitt hjärta att hoppa ett extra slag och en skarp känsla av försumning krängde sig in i benmärgen.

"Vad tittar du på Nessa?". Luthien, min bästa vän drog mig tillbaka till verkligheten med sin uppenbarelse. Hans blonda hår dansade i de kyliga vindarna och reste sig som en gyllene krona runt det välskapta ansiktet.
Jag drog på munnen och vände blicken ner mot den lilla dammen som avspeglade min figur. Några gula löv flöt lätt på ytan och hade sakta börjat förmultna av tidens gång.
"Luthien... mina känslor har drivit mig till vanvett. Allt jag ser är han.".
Luthien stod stilla och betraktande, ett uns av vrede uppenbarade sig i hans blick. Inga ord behövde yttras, allt stod skrivet i hans minspel. Den varma stämningen förändrades fort till något främmande och obekant, och i samma stund ville jag dra tillbaka mina ord ner i lungorna, men det var för sent.
"Du vanhedrar ditt namn och bringar skam över dina jämlikar. Du råder bäst i att glömma dessa orena tankar. Vad skulle din far säga?". Klangen i Luthiens röst nådde fram till en hotfull ton. Mitt hjärta drog ihop sig av besvikelse. Luthien var alltid rättrådig och ädel, men ibland kunde jag inte låta bli att motsätta mig hans ord. Inombords ville jag bara skrika, tala om för honom att han hade fel. Mina ögon blängde ilsket in i hans genom reflektionen i vattnet.
Det hårda ansiktet återgick plötsligt till sitt normala och lugna jag. Hans varma hand ruffsade till toppen av mitt huvud och förargat viftade jag bort den.
"Du är menad för en annan, glöm inte det. Jag vill inte se dig sorgsen."
Mina läppar särade sig för att besvara det oväntade uttalandet, men han var redan på väg bort.
Förr eller senare skulle jag vara tvungen att glömma, bedöva mina känslor och följa min verklighet, men det var fortfarande för smärtsamt att acceptera. Nu kunde jag endast förlita mig på ödet.