Perrong 9

Kapitel 1

Det var när jag drog min nya väska (en sådan där på hjul) över Kings Cross tågstation som jag fick en gnagande känsla i magen. Det kan ha berott på att jag skulle börja i en helt ny skola eller kanske det faktum att jag precis tryckt i mig en hel Big Mac på mindre än fem minuter, men jag tror snarare att det var känslan av att något var på väg att inträffa. Jag har haft samma känsla flera gånger förut, en krypande föraning om att allt snart skulle vändas upp-och-ner. Jag hade samma känsla dagen innan mina föräldrar meddelade att de skulle skiljas och även när telefonen ringde och det visade sig att min bästa kompis hade bjudit ut killen jag var helt nere i. Bör jag tillägga att vi inte är lika bra vänner längre?

Där var jag alltså, skuffad hit och dit av främlingar som sprang mot sina respektive perronger och försökte febrilt ignorera oron jag kände, samtidigt som jag ständigt slängde ängsliga blickar mot den enorma klockan som gick att skymta över huvudena på folkmassan.

Det var mycket folk idag, klockan visade 10.23 och jag småsprang för att komma till perrong 9 innan mitt tåg skulle gå klockan 10.30. Jag hade alltså sju minuter på mig och med min vanliga tur skulle jag säkert missa det.

Men när jag nådde fram till perrong 9 stod inte tåget inne. Jag andades långsamt ut, jag hade inte missat det än. Min mamma sade alltid att jag ärvt min usla tidsuppfattning av pappa, medan han hävdade att jag ärvt den av mamma. De tjafsade konstant så fort de träffades, vilket de gjort för bara en kvart sedan då de sade hejdå till mig vid entrén. Min mamma och hennes nye man skulle ut och resa, till Rom om jag inte tar helt fel, så hon passade på att skryta lite extra inför pappa så att han skulle bli riktigt avundsjuk, vilket jag tvekar att han blev eftersom han varit där otaliga gånger förut.

Jag satte mig ner på min väska och väntade på tåget som borde varit här för länge sedan. Inte för att jag var sådär fruktansvärt ivrig på att åka, men det skulle vara bra att inte komma försent till mötet med min nye mentor på St Jacob's University. I brevet jag fått lät det inte som om han var någon som uppskattade att man kom försent.

Det var pågrund av att min förra skola lagts ned som jag skulle börja en ny och eftersom min mamma gått på St Jacob's i sin ungdom "insisterade" hon på att jag också skulle gå där. Skolterminen började inte fören om tre dagar, men jag skulle flytta in i ett rum på skolan tills dess tillsammans med någon annan som också blivit dumpad på närmsta internat då föräldrarna bestämt sig för att åka till Italien själva.

Jag drog upp min iPod ur fickan, stoppade in hörlurarna i öronen, satte volymen på högsta för att överrösta ljuden omkring mig och slöt ögonen. Tonerna från gitarren fyllde mitt huvud och jag andades djupt in och ut, men helt plötsligt försvann musiken och min iPod slets ur min hand. Jag öppnade ögonen och for upp från min väska.

Ingen verkade som om de sett vad som hänt och ingen verkade heller precis tagit en iPod från en stackars försvarslös 16-årig flicka påväg mot Scottland. Jag kände ilskan bubbla upp, vem var så fräck att han snodde saker och inte ens brydde sig om att se skyldig ut. Jag sneglade mot mannen i rödrutig keps och kakishorts som bara stod någon meter ifrån mig. Han såg misstänkt ut, där han stod mumsande på en chokladkaka och jag tänkte precis gå fram till honom då jag upptäckte att killen som var på väg mot perrong 10 hade en hörlur hängande ut från hans ena ficka. En likadan som min och det måste vara min eftersom min kusin på tre år tyckte att den såg så tråkig ut att hon doppade den i sin fingerfärgsburk, färg: skockrosa. Jag hade tänkt kasta dem, men eftersom den fungerade kändes det onödigt att köpa nya, och det kan jag säga, den killen såg inte ut som om han använde rosa hörlurar.

Jag grep tag i min väska och började springa efter honom. Han verkade inte lägga märke till mig utan fortsatte lugnt och diskret röra sig mot perrongen. När jag var precis bakom hon kastade jag ut handen och körde snabbt ner den i hans ficka, drog upp den och mycket riktigt, det var min iPod. Killen märkte såklart att jag grävde i hans fickor och for runt. Han glodde på mig. Han var äldre än jag trott, säkert i 20-års åldern med en lång skäggstubb på hakan och klara, ljusblå ögon.

"Va, fan gör du?" fräste han åt mig med en låg, morrande röst. Han sträckte sig efter min hand, men jag höll den utom hans räckhåll.

"Jag kan fråga dig detsamma." svarade jag så överlägset jag kunde, men faktum var att jag var riktigt rädd för honom. Han var mycket större än jag och rörde sig hotfullt mot mig medan jag backade.

"Ge mig den!" spottade han fram och en pust av cigarettrök och gammalt kaffe slog emot mig. Jag ökade på stegen, men vågade inte vända mig om, rädd för inte kunna se vad han gjorde.

Han gjorde ett utfall mot min knutna hand och jag snubblade till men lyckades återfå balansen. Han försökte på nytt och den här gången fick han tag om min handled.

"Släpp!" skrek jag och ryckte för att komma loss, men det verkade inte som om han tänkte släppa. I ögonvrån kunde jag se tåget som anlände till perrong 9 och i en högtalare strax över oss meddelade en raspig kvinnoröst att: Tåget till Edinburgh tyvärr är försenat och kommer avgå om en halvtimme. Och det var i det ögonblicket jag kände den där känslan i magen, starkare den här gången än jag någonsin känt den tidigare, och det som hände sedan gick som i ultraterapi.

Killen slet och drog för att öppna min hand och jag drog mig hela tiden bakåt för att komma undan honom. Han gjorde plötsligt ett häftigt ryck som jag med hela min kraft försökte motverka vilket resulterade i att han tappade greppat om mig och tumlade bakåt vilket jag också gjorde.

Handlöst föll jag bakåt mot den massiva stenväggen jag hade bakom mig och jag var säker på att killen snart skulle vara på benen och nere på golvet skulle jag inte komma undan. Jag blundade och väntade på smällen. Det var bara det att den aldrig kom. Med ett krampaktigt tag om min iPod och min väska föll jag baklänges rakt mot spärren. Och… rakt igenom den...

... ... ... ... ...

Det var länge sedan jag skrev något nytt och den här gången ville jag skriva i en annan stil så att det blev mer personligt. Hoppas ni uppskattar denna fic och att ni berättar vad ni tycker. ~Ellwina~