Hungerspelen
Fanfiction
"Var hälsade, finalister i de sjuttiofjärde årliga hungerspelen. De tidigare regeländringarna har upphävts. Närmare granskning av regelboken har visat att vi endast kan tillåta en segrare", säger han. "lycka till och må oddsen alltid vara er gynnsamma".
Det sprakar till och sedan blir det tyst, för tyst, inga fåglar som sjunger, inget brus från sjön inte ens vinden låter det har aldrig varit så tyst på arenan som det var just då. Jag vänder mig om, Peeta är frusen, hans blick verkar död och hans hy har blivit vit, kritvit. "Jag visste att det var för bra för att vara sant" säger han med en förskräckt röst.
"Att vi inte såg igenom bluffen" tillägger han.
"Det var iallafall värt ett försök, eller hur?"svarar jag honom,
"Ja, men det var helt förgäves"säger Peeta med en besviken och stammande röst.
Vi blir tysta, jag kan höra mitt eget hjärta bulta snabbare och snabbare, jag är rädd, rädd för att vi måste slåss som djur till döden. En kall vind sveper förbi samtidigt som vi båda står och beskådar arenan där alla andra 22 deltagare mist livet, alla ungdomar från distrikt 1 till 11, döda."De måste få sin vinnare" hör jag han viska med en rädd röst.
"Nej! Det måste finnas något sätt!" skriker jag åt honom.
Jag sätter mig på knä och känner hut tårarna bildas under ögonlocken, jag som lovade mig själv att aldrig gråta på denna plats. Jag tänker på hur jag lovat Prim att vinna, men det är inte rättvist. "Vi har inget annat val" säger Peeta, även han gråter.
Jag tar ett kliv fram för att hålla om honom, men i samma sekund som jag kliver fram till honom känner jag mig kall, inte kall av ångest eller rädsla, bara ren nagelbitande kyla.
Jag tar ett steg tillbaka och tittar ner på mig själv, blod. "Hur kunde du?!" skriker jag samtidigt som jag faller i Peetas armar.
"Jag hade inget val" svarade han med en lugn röst. Jag ser mig omkring, den tillväxta tall skogen, sjön och stupet. Jag känner den hårda, platta vidsträckta marken, jag blir kallare och kallare för varje sekund."Varför Peeta?" jag känner hur tårarna rinner längst min kind.
"Min pappa lärde mig att om man vill överleva som bagare så måste man alltid ta död på elden innan den blir för stor" Jag vart stum, kunde inte säga något samtidigt som min kropp kändes tyngre och tyngre. "Jag var tvungen att släcka elden" säger han. "Men jag lovade ju Prim att jag skulle komma..." jag hinner inte avsluta meningen förens jag känner den kalla känslan igen och denna gång ser jag det stora, kalla bladet som sticker ut ur bröstet på mig.
"Säg inget mer, sov, det är över nu" viskar han lugnt i mitt öra och kysser min kind.
Och där, platsen där allting började med en nedräkning på 60 sekunder ligger jag nu, med mindre än 30 sekunder kvar i livet. Platsen där alla 22 deltagare dött ligger jag nu och väntar den på ljuset, jag känner långsamt hur jag blir lugnare och lugnare och då hör jag kanonen.
Och i samma sekund hör man "Mina damer och herrar, låt mig presentera segraren av det sjuttiofjärde årliga hungerspelen, pojken från distrikt 12, Peeta Melark!"