Look, if you had one shot or one opportunity
To seize everything you ever wanted in one moment
Would you capture it or just let it slip?
DEL 1
Det blanka, vassa knivbladet svävade ovanför hans handled. Han andades stötvis. Det var så nära. Han skulle bara behöva sänka bladet några centimeter och trycka på. Sedan skulle allt ordna sig, smärtan inuti skulle få ge efter för den fysiska smärtan. Hans sorger skulle rinna ut genom det lilla jacket tillsammans med allt blod. Det var i alla fall vad han inbillade sig. Han hade aldrig skurit sig, han hade aldrig låtit det blänkandet bladet glida längs handleden. Han hade aldrig sett det röda blodet flyta på riktigt.
Skolklockan ringde och väckte Gregory Goyle ur sina tankar. Kvickt vek han ihop fickkniven, slet åt sig sin väska och lämnade toaletten. Draco skulle inte vara nöjd om han kom försent. Inte för att Draco någonsin var nöjd. Den blonda pojken hade kommenderat på Goyle ända sedan deras första dag på Hogwarts och Goyle hade lytt honom. För det var så han var uppväxt. Ända sedan liten hade han blivit uppfostrad att vara musklerna, inte hjärnan. Hans pappa hade alltid sagt att bara man lärde sig att tjäna rätt personer kunde man komma långt här i livet. Goyle fnös, som om hans pappa kommit någonstans överhuvudtaget. Det enda han någonsin gjort var att tjäna Mörkrets Herre och även om Goyle aldrig skulle tänka den tanken högt, så var han inte säker på att Mörkrets Herres väg var den rätta vägen att gå.
"Var har du hållit hus?" fräste Malfoy när Goyle dök upp utanför Förvandlingskonsten.
"Öhum … ingenstans", sade Goyle med korkad röst.
"Hur skall man ha någon nytta av dig när du bara försvinner hela tiden?" Malfoy höjde på ögonbrynet. "Jag borde göra mig av med dig, så värdelös som du är.
Goyle bara nickade och stirrade dumt framför sig. Den var något av hans specialitet, den korkade, tomma blicken. Den tycktes dessutom vara precis vad folk ville se. Med hjälp av den slapp han undan onödiga frågor.
"Annat är det med Crabbe" muttrade Malfoy. "Honom kan man lita på!" Goyle lyssnade inte mera. Crabbe hade just dykt upp i mängden, med ett belåtet grin på läpparna. Goyles hjärta hoppade över ett slag. Varför fick Crabbe honom alltid att känna sig så här? Det var inte normalt. Ändå hade den muskulösa pojken fått hans handflator att svettas och hans hjärta att slå fortare så länge han kunde minnas.
McGonagall kom gående längs korridoren. Hon bar en sträng uppsyn, som alltid, men Goyle tyckte att hon alltid såg extra sträng ut när hon skulle ha just deras klass. Han satte på sig det överlägsna flinet och följde efter Crabbe och Malfoy in i klassrummet. De tre slog sig ner på sina vanliga platser mitt i klassrummet.
"Idag skall vi börja med en ytterst avancerade form av Förvandlingskonst, att förvandla möbler till djur" McGonagall såg på dem alla i tur och ordning, som om hon försökte mäta dem och se ifall de var redo för den svåra uppgiften. "Vi skall börja med teorin idag. Ta fram era böcker" Hela klassen stönade, men högst stönade Malfoy. Crabbe och Goyle stönade med honom, precis som de förväntades göra.
"Sidan 230. Läs kapitlet tyst för er själva. Jag upprepar tyst" tillade hon med en sträng blick på Malfoy som börjat viska något till Crabbe.
Klassen tystnade och koncentrerade sig på sina böcker. Alla utom Malfoy. Han gav Goyle en liten fyrkantig låda i skydd under pulpeten. Goyle behövde bara kasta en blick på den för att förstå vad det var: en av Filibusters mini fyrverkerier.
"Teori suger verkligen," viskade Malfoy. "Skall vi liva upp saker och ting lite?"
Goyle nickade likgiltigt och riktade fyrverkeripjäsen mot McGonagalls ryggtavla. Malfoy smög fram sin trollstav och räknade tyst ner från tre innan han tände eld på stubintråden. Pjäsen frästa lågt och satte av mot läraren i Förvandlingskonst. Den var bara en halv meter ifrån henne när den exploderade i en kaskad av gnistor. McGonagall vände sig tvärt om och fräste:
"Vem är det, som borde få en lektion i hur man uppför sig?" Hennes stål, hökblick gled över klassen och stannade på Malfoy. Den bleka pojken pekade på Goyle. Goyle var på vippen att peka tillbaka, men hindrade sig i sista sekunden. Det var inte så saker och ting fungerade.
"Var det du Goyle?" frågade McGonagall vasst. När ingen svarade fortsatte hon: "Nåväl, hur som helst börjar det vara på tiden att splittra på drömtrion. Goyle gå och sätt dig längst bak i hörnet. Crabbe, längst fram. Sätt fart"
De båda storväxta pojkarna reste sig och bytta lydigt plats, även om Crabbe gjorde ett antal miner åt McGonagalls rygg. Goyle satte sig ner i pulpeten längst bak. Han visste att han hade kommit lindrigt undan. I hemlighet gladde han sig också åt att inte behöva sitta bredvid Malfoy. "Återgå till ert läsande" ljöd McGonagalls stämma.
Goyle stirrade ner i boken, men han kunde inte koncentrera sig. Istället gled hans blick över pulpeten. Den var lika nerklottrad som de andra bänkarna i klassrummet. Lysande kärleksförklaringar och bläcksvarta svordomar trängdes på träytan. Här hade mången Hogwarts elev kluddat ner sin livshistoria. En kort liten dikt i övre högra hörnet fångade hans blick. Den var skriven med rött bläck.
Smärtan följer mig dag och natt
Den hindrar mig från att vara mig själv
De hindrar mig från att vara mig själv
Om jag bara hade modet att bryta mig loss
Men det är bara en illusion.
Inget vidare poesi, tänkte Goyle för sig själv, men ändå kände han sig dragen till de glänsande röda orden. De beskrev exakt hur han kände sig. Kunde det möjligen finnas någon annan som honom? Någon som var lika ensam och nedtryckt. Han kastade en hastig blick på Crabbe, men den andra pojken var upptagen med att i smyg försöka sätta i sig så många muffins som möjligt. Kvickt plockade han upp fjäderpennan och skrev ett svar under de röda orden.
Du har så rätt. Det är för jävligt.
Han kastade en till blick ut över klassrummet, men alla var försjunkna i sina böcker. Ingen hade sett honom göra något så mesigt som att skriva ett mesigt svar till en mesig dikt på en pulpet.
"Hallå Potter! Du ser ut som om du svalt en burk grodyngel. Fast det gör du ju alltid!" Malfoy log hånfullt mot trion från Gryffindor. Goyle ställde sig bakom honom och såg hotfull ut.
"Kom, så går vi" sade Ron och himlade med ögonen. För ett flyktigt ögonblick funderade Goyle över hur det skulle ha varit om han hade varit i Gryffindor, om han hade haft äkta vänner. Naturligtvis hade det aldrig varit ett alternativ. Hans far skulle ha dödat honom om han inte hamnat i Slytherin. Bokstavligen.
"Vesslan är lika feg som alltid." ropade Malfoy efter Gryffindor trion. "Du har mera pengar än mod och det säger något". Crabbe flinade högt och Goyle hängde på. Som alltid när Malfoy nämnde familjen Weasley eller deras ekonomiska situation, gjorde Ron ett utfall mot dem. Harry och Hermione hindrade honom och släpade med sig den svärande rödhåringen bort längs korridoren.
De tre Slytherin eleverna tittade skrattandes efter dem. "Typiskt Weasley att tappa humöret." sade Malfoy. "Han borde kanske kontakta en psykolog?" Goyle kände en plötslig lust att vara ensam. Han stämde in i Crabbes bullrande skratt, men när skrattet ebbat ut sade han: "Jag tror jag måste besöka toaletten."
Malfoy tittade misstänkt på honom. "Din blåsas minimala volym slutar aldrig att förvåna mig." Crabbe skrattade, men Goyle kunde inte förmå sig till att följa hans exempel. Istället mumlade han: "Vi ses i uppehållsrummet." och vaggade klumpigt ner för korridoren till toaletterna.
Väl inne i ett bås låste han om sig och klättrade upp på toalettstolen. Den var såklart alldeles för liten för hans enorma kroppshydda, men genom att ta spjärn mot båsets gröna trävägg lyckades han ändå upprätta en något så när bekväm ställning. Han fumlade i fickan och plockade fram mugglarfickkniven. Hans hjärta dunkade snabbare när han höll den ovanför sin handled. Kanske idag skulle han äntligen få släppa ut sina sorger. Till sin stora förvåning kom han att tänka på de röda orden på pulpeten i förvandlingskonstklassrummet.
Hade den person någonsin skurit sig? Var det en han eller hon? Han fällde ihop kniven. Var det någon han träffade varje dag? Men då skulle han väl ha sett dess smärta?
En tanke flög genom hans huvud. Ser man min smärta? Det gick upp för honom att all smärta inte syns utanpå. Speciellt inte när den ligger så djupt rotade inuti en att den har blivit en del av din vardag, en del av din karaktär. Han försökte minnas när han senast varit lycklig. När han skrattade åt Malfoy skämt om Weasleys pengar och mod. Visst hade det varit lycka? Vad skulle det annars vara?