Someone to Love… Or be loved…

Kapitel 1: Chocken

"Försvinn härifrån!"

En flicka med långt svart hår som var uppsatt i en hästsvans vände sig om och fick syn på en folkmassa som alla hade en upprörd uppsyn.

"Vi vill inte ha dig här!" skrek en kvinna.

"Just det, gå din väg!"

"Vad har jag gjort er?" Flickans röst sårad och rädd samtidigt.

"Försvinn ditt monster!"

Människorna började gå med hotfulla steg mot henne och sedan omringade dem henne. Hon insåg att hon var fast och hon såg hjälplöst på när en storvuxen man tog fram en kniv och riktade den mot hennes hjärta och… Hon vaknade med ett ryck. Svetten rann nerför hennes panna och hon andades med korta andetag. Först kunde hon inte minnas vad hon hade drömt, bara att det var nåt hemskt men sedan kom hon ihåg, det var ingen dröm, det hade hänt tidigare…

"För tre dagar sedan var jag i just den situationen… Jag kan inte tro det…" mumlade hon för sig själv.

Hon reste sig upp från trädstammen och hoppade ner till marken. Hon landade utan att själva till och gick sedan ner mot den lilla dammen som låg en 10 meter från trädet som hon hade tillbringat 2 nätter i. När hon böjde sig över vattnet såg hon sin spegelbild och den visade ett ganska smalt ansikte med ett par stora mörkbruna ögon men utan något liv i sig (med andra ord, hennes blick var "död") och det långa svarta håret som hängde runt ansiktet som en gardin. Ingen kunde ana eller tro att det var nåt ovanligt med henne men här var hon, Yumi 14 år och en f.d. ninja från luftgömman men hon var inte en av dem längre.

Yumi suckade och gick från dammen och kom fram till trädet igen.

"Vad i…?" Hennes ryggsäck var borta. Yumi såg sig omkring. "Jag vet att jag la den nedanför trädet…" Plötsligt såg hon att någon eller några var på väg mot henne.

'Säg inte att dem har hittat mig…' tänkte Yumi. Men till sin stora lättnad såg hon att det var bara ett gäng på 5 stycken som antagligen hade hamnat i samma situation som hon själv. Ett tag kände hon medlidande med dem tills hon fick syn på en bekant väska som en av dem höll i.

"Hallå där, det där är min väska!" skrek Yumi åt dem.

Han som höll väskan var ganska stor och såg ut att vara i 25-års åldern. Han hade spretigt blont hår som såg ut att behöva tvättas minst 5 gånger och små elaka ögon, på nåt vis påminde han om en gris, tänkte Yumi. Han log ett hotfullt leende och vände sig till dem bakom och sa: "Tycker ni att vi ska ge henne sin väska?" Alla i den lilla gruppen började skratta elakt och Yumi hörde när dem sa ett tydligt nej.

"Nej, du får inte väskan, som du hörde så vill inte mina vänner att jag ska ge dig väskan så du får klara dig utan den." Sa han.

Yumi kände att den nu välbekanta huvudvärken var på väg att sätta igång. Hon försökte en sista gång. "Om du inte ger mig väskan nu så kommer jag att döda er."

"Haha, hur ska en liten skitunge som du kunna döda mig, jag menar… va…?" Han fick syn på Yumis ögon, dem såg ut som vanligt bortsett att de var blodröda nu och han kände en stark kraft komma från henne. Yumi log ett ondskefullt leende och sa: "Du kommer allt få ångra vad du sa nyss…" Yumi började gå mot rövargänget som försökte smita därifrån men fann att de hade hamnat i en fälla som de sent skulle komma ut från.

Ledaren såg skräckslagen ut. "Ne-Nej… Låt mig vara…" Hon kom närmare honom. "Låt mig vara!" Även folk som befann sig 5 km därifrån platsen kunde höra skurkarnas skrik på hjälp men det fanns ingen som kunde hjälpa dem, (med andra ord, de var körda :P)

5 timmar senare.

Yumi vaknade av att hon låg på marken och hon kände att hon höll nåt i vänstra handen. Yumi reste sig upp och sedan såg hon vad det var hon höll i handen. Ett huvud… Ledarens huvud.

Hon skrek till och kastade det ifrån sig. Det rullade iväg mot dess ägare som låg en bit ifrån där hon hade legat. Det såg ut som att vem som än hade dödat banditerna bara hade slitit av huvudet från kroppen som dessutom var täckt med olika djupa skärsår som kom från en väldigt vass kunai.

"Va… Vad har hänt…?" Yumi kunde inte tro sina ögon men där låg hela gänget med avslitna lemmar och huvuden och blodiga som fan (sorry, tyckte att det behövdes en svordom) och dem var uppstaplade i en prydlig pyramid. Runt omkring dem kunde hon se stora fotavtryck som kom från nåt djur hon aldrig tidigare hade sett och blod på marken, mycket blod…

"Har… Har jag gjort det här…?" Hon knöt händerna och kände att dem var fuktiga och hon såg att dem var färgade av färskt blod och kläderna var fulla i blod också. Det blev alldeles för mycket för henne. Hon vände på klacken och grabbade snabbt tag i väskan som hon tydligen hade lyckats fått tag i utan att kunna minnas och sedan sprang hon därifrån utan att se tillbaka.

Efter att ha sprungit i mer än 4 timmar utan att vila en enda gång stannade hon till vid en sjö som var omringad av olika träd för att vila upp sig. Hon hittade några bär och hon fick 2 fiskar som hon åt upp. Efter maten satte hon sig vid vattnet och tänkte på det som hade hänt under dagens gång. Hon visste att hon aldrig hur mycket hon än ville så skulle de hemska bilderna finnas kvar i huvudet under en lång tid.

"Var det verkligen jag som gjorde det? Jag minns ju ingenting…" mumlade Yumi.

Hon kom att tänka på den händelsen som gjorde att hon hade blivit utkastad från byn för alltid. Efter att byns ledare hade dött (men jag minns inte att jag gjorde det, tänkte Yumi) kunde folk inte acceptera hennes existens utan de ville ha bort henne och till slut gick den nya ledaren med på det och han jagade bort henne. Yumi visste inte vilka hennes föräldrar hade varit. Hon hade hört att strax efter att hon hade fötts hade modern dött och fadern hade försvunnit för att aldrig komma tillbaka.

Först ville ingen åta sig uppdraget att uppfostra henne (hon visste inte varför) men efter en gammal dam vid namn Tayaju tog hand om henne tills Yumi var 4 år. Efter att Tayaju dog fick Yumi klara sig själv och hon visste inte vad riktig kärlek var och i ninja-akademin hade hon aldrig haft någon riktig vän bara för att alla hade varit rädda för henne (hon visste fortfarande inte varför). Hon kunde minnas ett tillfälle när hon hade frågat en flicka om hon kunde äta sin lunch med henne hade flickan blivit så rädd att hon hade sprungit skrikande därifrån.

Medan Yumi satt djupt försjunken i sina tankar märkte hon inte att solen gick ner och det blev mörkt, så mörkt att man nätt och jämt kunde se handen framför sig. Därför varken hörde eller såg Yumi att någon stod ungefär 30 meter bort och iakttog henne. Efter några minuter fick Yumi en obehaglig känsla av att någon tittade på henne.

"Hallå, är det någon där? … Någon där… Där…?" Ekade hennes röst runt henne. Tystnaden kändes plötsligt obehaglig. Hon rullade ihop sig till en boll och somnade sedan i den positionen.

När Yumi vaknade nästa morgon såg hon till sin stora lättnad att väskan var kvar så vem hon än hade hört kvällen innan var tydligen borta och inte ute efter att stjäla saker vilket inte skulle ha spelat någon roll för henne men kartan och några småsaker var hon tvungen att ha. Yumi gäspade och reste sig upp. Hon märkte plötsligt att hon hade en filt på sig. En filt som inte var hennes. Hon reste sig snabbt upp och tog fram en kunai.

"Så du har vaknat nu…" Yumi hörde en kall röst som fick blodet att frysa till is i hennes ådror. Hon vände sig sakta om och fick syn på en kille med rött hår och gröna ögon. Ovanför vänstra ögat hade han en tatuering ('tecknet för kärlek,' tänkte Yumi) och han var klädd i svart. På ryggen hade han en kalebass.

"Vem är du?"