Hundra gravar, gjorda i röd sten med ingraverade bokstäver i guld sköt upp ur marken i rad efter rad. Bara två gravar bröt mönstret. Längst fram, helt ensam på sin rad höjde sig den vita marmorgraven. Vakade över de hundra som hade dött för att försvara Hogwarts. Och sen var det graven som stod i mitten, mellan två rader. Den spegelblanka gråa stenen såg sorgsam ut, till och med i skymningsljusets varma sken.
En ung kvinna med tjockt brunt hår stod med huvudet nerböjt och knäppta händer alldeles framför den gråa graven. Om och om igen läste hon den silverfärgade texten.
"Ära åt de som dog i kampen mot Voldermort, Mörkrets Herre.
Glöm aldrig de som kämpade för Trollkarlsvärldens frihet.
Denna sten är till minne av Ronald Bilius Weasley, fallen personligen för Voldemorts stav"
Och sedan stod det ett födelsedatum och ett dödsdatum, det sistnämnda datumet var den samma på alla de röda gravarna omkring den gråa.
En tår rullade sakta nerför Hermione Grangers bleka kind. Det hade varit så länge sedan hon hade varit här senast. Med ens överväldigades hon med minnen som hon länge hade försökt glömma.
Först såg hon Rons ansikte framför sig, han var mycket yngre än vad hon mindes honom. Han satt mittemot Harry Potter på Hogwartsexpressen. Råttan Scabbers, senare känd som Peter Pettigrew, satt på hans axel. De såg smått överraskade ut, och Hermione drog sig till minnes att det hade varit första gången de träffats.
I nästa minnesbild såg det ut att ha gått några år. Ron hade blivit längre. Hans ansikte var förvridet i något som kunde likna avsky. Själv kunde hon nästan känna Viktor Krums kalla hand i sin egen. Känna tårarna bränna under ögonlocken. Varför kunde han inte förstå? Varför kunde han inte skita i vad hon kände för Viktor? Han skrek. Hon skrek. Man kunde inte urskilja orden, hon mindes dem inte ens själv. Men hon kunde känna hur Viktors hand gled ur hennes och hur han backade undan.
Sedan var det hennes tur att bli arg. Flera minnen sköljde över henne på samma gång, alla med samma motiv i olika situationer. Lavender och Ron, tätt omslingrade i olika miljöer. Smärtan brände inom henne.
Men det sista minnet var ändå det som fick hennes hjärta att skrika i tyst förfäran. Hon kunde fortfarande känna smärtan i bröstet från när besvärjelsen fått henne att kastas bakåt. Kunde fortfarande höra Rons skrik eka i hennes öron. Se hans glödande blåa ögon glimma i mörkret då han kastade sig fram mot Voldemorts svartklädda siluett, den var så väl avtecknad mot skenet från trollstavar bakom honom. Hon ville skrika, säga åt honom att stanna. Vända om. Men hon förmådde sig inte få fram orden. Istället hörde hon Harrys röst bakom sig, hans fotsteg mot marken. Ingen av dem hann reagera. En blixt av grönt ljus flammade upp ur änden på Voldemorts trollstav. Som i ultrarapid såg hon Rons blodiga ansikte falla, med en duns som tycktes ljuda högre än knallarna och skriken omkring dem.
En kråkas hesa kraxande förde henne tillbaka till verkligheten, en verklighet hon inte ville känna av. Inte längre. Hon ångrade så mycket som hade hänt sedan den där natten för exakt fem år sedan. Ångrade hur hon sökt tröst i Harrys armar, trots att han inte kände något för henne. Hon hade inte kunnat se in i hans ögon sedan dess.