Miss Elsa Weasley: Vad skumt att din reviews aldrig kom fram, men det gör mig väldigt glad att höra att du gillade kapitlen så mycket :D Tyvärr är det här det sista regelbundna kapitlet eftersom jag inte påbörjat nästa kapitel än. Remus öde avgörs i det här kapitlet, och vem det är som ligger bakom allt väntas att ses. Hoppas att det här kapitlet lever upp till dina förväntningar :D

Tinsy-girl: Jag kände att det var dags att göra sig av med mugglarna nu, jag hanterade dem på ett dåligt sätt och missade en del tillfällen där jag verkligen kunde haft nytta av dem. Men vad som är gjort är gjort.
Det som hände Remus var nödvändigt, och jag vill påpeka att mina vänner satt och uppmuntra mig när jag berättade om min idé så jag är inte helt ensam i att vara ansvarig ;) Men jag tror att du kommer gilla det här kapitlet. Vem som ligger bakom det hela dock får du dock ha tålamod för, det kommer dröja ett tag innan de listar ut det.

Siggan09: Kul att du tyckte kapitlet var spännande, som du säger var det lite kort och i vanliga fall hade jag slagit ihop det kapitlet med det här. Men eftersom vi är mitt emellan två böcker låter jag de leda in i läsningen av femte boken. Det är väldigt synd om Remus, men jag vill leda in er på att hans bekymmer inte var över än, så därför försökte jag nämna hans problem flera gånger.

Thalia606: Jag är ledsen Thalia, men jag gillar det verkligen. Hur det går för Remus avslöjas i det här kapitlet och sen kan vi äntligen påbörja läsningen av femte boken. Du har helt rätt i att han heter Bradley och inte Brandon, jag vet inte vart Brandon kom ifrån men det här är varför jag inte ska skriva mitt i natten. Hur som helst har jag gått tillbaka och fixat till det, så tack för att du pekade ut det.
Ahhh, det är problemet när man skriver en fanfic inom en fandom som inte är stor. Men tänk mer på det du. I alla fall hoppas jag att du kommer finna det här kapitlet intressant och nästa kapitel är själva läsningen :D Ha det bra Thalia, kram Lea

Tricsha Wren: Ett väldigt farligt spel för jag garanterar att jag kommer bli mördad en dag för mina cliffhangers och riktningar. De goda nyheterna är att jag är klar med att såra Remus, och jag gillar din idé med att skada Umbridge, jag kanske gör det :P Men jag lovar att jag har en plan med allting jag gjort mot Remus, men efter det här kapitlet är din mentala hälsa säker. Ha det bra /Lea

Linneagb: Javg känner att jag först och främst bör be om ursäkt för all smärta jag inflickat på er alla. När det gäller hur jag vågar… mina vänner uppmuntrade mig till att genomföra min plan när jag berättade om dem. Plus det faktum att det är relevant för vad som kommer hända senare i berättelsen ;)
Umbridge lever antagligen i någon slags fantasivärld, men hennes försök att stoppa läsningen har stoppats och misslyckats, så det är något åtminstone. Som du säger så minskar hennes "kraft" mer och mer hela tiden och jag ser fram emot att få skriva kapitlet om Harrys första straffkommendering med henne.
Nawwww, det gör mig alltid lika glad att höra! Tack så mycket. Hoppas att din första vecka på 2018 har varit hörs :)

AN: Här har vi det. Det sista regelbundna kapitlet, och starten på femte boken. Jag kommer att dedikera det här kapitlet till någon som jag vet inte läser den här, men som har varit till oerhört stor hjälp i skrivandet av det här kapitlet. Emelie, tack så hemskt mycket för all hjälp med de olika gifterna och deras bieffekter.

"Jag måste ha missat något", muttrade Newt och en bedövande tystnad fyllde salen vid hans nästa ord. "Jag är inte säker på ifall han kommer överleva längre."

"Vänta nu ett ögonblick här. Du sa att du räddat honom! Att han skulle bli bra, och nu säger du att du misstänkte att han inte skulle bli det?" protesterade Hermione och hennes röst darrade av gråt.

"Han brinner upp. Kan du inte göra något!" bönade Tonks, folk runt omkring dem började trycka sig närmare. Nyfikna på vad som hände och hur allvarligt det egentligen var, madam Pomfrey knuffade sig envist igenom hopen av människor i ett försök att nå Remus.

"Jag misstänkte att han fortfarande skulle vara påverkad av giftet men…", Newt tvekade för en bråkdel sekund innan han kastade en förtrollning över Remus, ingen var riktigt säker på vad det var men av döma av hans ansiktsuttryck så var det inget positivt.

"Men vadå?" sade Sirius vars hand greppade hårt om Harrys axel medan han askgrå i ansiktet såg ner på Remus.

"Ifall de gift som var kvar i hans kropp skulle påverka honom… det skulle inte göra det här. Hans organ skulle inte sluta fungera…", Newt rynkade pannan frustrerat samtidigt som madam Pomfrey slutligen nådde fram till honom.

"Har du något kvar av din trolldryck?" frågade hon oroligt samtidigt som hon kände på hans panna, redan innan hon hunnit nudda den kunde hon känna värmen från honom.

"Även om jag inte hade det skulle jag kunna göra mer…"

"Vad är problemet i så fall?" krävde Sirius, hans ögon fyllda av rädsla. Han hade fallit ner på knä bredvid Remus sida och såg hjälplöst på.

Newt tvekade, hans ögon lämnade Remus för ett ögonblick för att betrakta alla nyfikna elever som långsamt pressade sig närmare och de viskande rösterna som blev allt högre, han såg ner på sin patient igen och en beslutsamhet stark som stål fyllde honom. "Det skulle inte hjälpa, han har alldeles för lite av det giftet kvar för att orsaka de här problemen."

"Av det giftet?" frågade Tonks som strök undan en av Remus hårslingor innan hon blev undanknuffad av en otålig madam Pomfrey. Fleur placerade en arm runt sin väns axlar i tyst stöd.

"Det är något annat där men jag vet inte riktigt vad", sade Newt frustrerat. "Flera gifter stämmer in på de symtom jag kan se…"

"Men du kan rädda honom? Eller hur", sade Harry vars underläpp darrade.

"Han kan göra det, han är Newt Scamander!" sade Alicia bestämt men Newt skakade på huvudet sorgset.

"Min expertis ligger hos djur och varelser, inte bland växtriket. Jag är ledsen, men jag kan inte göra mer än att säga att det inte är ett gift från en varelse", sade Newt sorgset medan han backade undan. Runt om i salen flämtade elever till och majoriteten av de som haft honom som professor hade tårar i ögonen. Professorerna såg förskräckta på varandra, McGonagall hade slutit sina ögon och Dumbledores glimt i ögonen hade bleknat bort. Umbridge behövde under tiden kämpa för att inte le, det där var det minsta som monstret förtjänade.

"Men… men… du kan inte bara låta honom dö!" protesterade Susan förskräckt.

"Jag skulle göra mer skada än nytta ifall jag försökte ge honom något."

"Men du identifierade det förra giftet!" protesterade Anthony och såg anklagande på mannen.

"För att det var ett gift som endast påverkade varulvar. Det här är något annat", Newt såg ångerfullt på Sirius och Harry. "Jag är så ledsen att jag inte kan göra mer."

"Åh droppa dramatikerna", fnös Snape samtidigt som han praktiskt taget stormade fram genom salen, två elever kastade sig bakåt för att undvika att vara i hans väg. "Bara för att du inte kan hitta problemet betyder det inte att en expert inte kan det. Till eran tur så råkar jag vara det."

"Tänk om han förgiftade honom. Han hatar professor Lupin!" viskade en elev förskräckt men han tystnade förskräckt när han såg blicken Snape gav honom.

"Ifall du kan… ifall du räddar Remus… jag kommer stå i din skuld då", sade Sirius hest, hans blick fylld med ren desperation.

"Jag behöver en lista på symtom, vad har ni märkt", sade Snape medan han hukade sig ner bredvid den medvetslösa mannen, helt fokuserad på sin uppgift.

"Feber, uppsvällda ögonglober, inre blödningar, han hosta blod och hans organ börjar stänga ner sig själva", sade Newt snabbt och en snyftning slet sig från Tonks hals och hon kollapsade mer emot Fleur.

"Och du såg inget av det här när du undersökte honom tidigare idag?" frågade Snape fundersamt medan han själv lyfte på Remus ögonlock för att se det själv. Newt skakade tystlåtet på huvudet. "Okej… läget är allvarligt… ge mig förslag på giftiga växter."

"Ursäkta mig?"

"Du brukar inte ha problem med att visa din kunskap Granger, jag vill att alla ger exempel på giftiga växter som verkar snabbt."

"Stormhatt är giftigt för varulvar", sade Seamus högt.

"Vi har redan uteslutit det, trindskalle", snäste Snape otåligt och blängde på honom. "Ni hörde alla Scamander, det är inte något som enbart är giftigt för varulvar."

"Belladonna?" föreslog Cho tveksamt.

"Något logiskt förslag. Det stämmer in på hans höga temperatur… men han saknar utslagen och hjärtklappningen. Inte heller några spasmer eller hallucinationer. Jag behöver bättre förslag!" sade Snape frustrerat.

"Han var förgiftad, han kan inte ha fått i sig malört av misstag i sin behandling? Det är en medicinskt ört som är lugnande. Det leder till medvetslöshet", föreslog Tracy.

"Och vart ser du hallucinationerna den för med sig i större mängder, Davies!" ifrågasatte Snape otåligt medan han skakade på huvudet.

"Sprängört?" föreslog Charlie. "Det ger medvetslöshet och giftet angriper nervsystemet och musklerna blir svaga."

"Det är… faktiskt inte ett dåligt förslag", Snape stoppade sig själv från at förolämpa den andra mannen. "Men återigen ignorerar ni att han inte har några kramper eller förlamning."

"Vad sägs som…"

"INGA MER FÖRSLAG!" snäste Snape och avbröt personen som tänkt prata. "Var tysta, jag behöver tänka!"

En tystnad fyllde salen och sekunderna tickade långsamt förbi, varje sekund kändes som en evighet och alla blev alltmer nervösa ju mer tid som gick. Hoppet för att Remus skulle gå att rädda blev mindre och mindre.

"Black, vad har han druckit eller ätit sen Scamander undersökte honom?"

Sirius huvud flög upp, förvånad över att Snape pratade med honom och han rynkade på pannan. "Jag fick i honom en macka förut. För att han skulle äta något."

"Kan inte vara det, då skulle fler vara döende", snäste Snape, frustrerad över att han inte kunde lista ut hur Remus blivit förgiftad, eller ens med vad. Det fanns för många gifter som passade in på symtomen.

"Jag gav honom vatten. Från hans rum", sade Tonks och Snape snurrade runt på fläcken och spände blicken i henne. Innan hon hann säga något mer svävade hennes vattenflaska upp från golvet och in i Snapes hand. Han skruvade av korken och slängde ner den på golvet innan han försiktigt luktade på innehållet. Inget.

"Doftlöst… troligtvis smaklöst också, personen bakom det här är smart. Vart fick du det här ifrån?"

"Hans rum, det var i en karaff. Det var smaksatt", sade Tonks och bet sig i läppen, hade Remus varit frisk nu om hon inte gett honom det vattnet… nej, han hade kunnat druckit det ikväll istället och dött under natten.

"Vi kan fråga tavlor… vad sa du?" Snape spände blicken i Tonks. "Var vattnet smaksatt. Har du druckit det med?"

"Nej, jag bara antog. Det var några blommor, jag antog lavender eller någon utländsk blomma husalferna börjat med för smaksättning. Det är väl vanligt?" sade Tonks förvirrat och såg skrämt mellan Remus och Snape

"Är du helt hundra på att blommorna var lila?" Sade Snape korthugget. "Lila blommor… lila… gift… avlånga… Colchicum autumnale!"

"Ursäkta vad?" frågade madam Bones.

"Det är tidlösa. Det är en väldigt vacker blomma som är lika giftig. Vanligtvis blommar den endast mellan september och oktober, men det är möjligt att få tag på den nu till rätt pris…"

"Är du säker på att det är den?" frågade madam Pomfrey i en stressad röst.

"Hur länge har han druckit vattnet?" frågade Snape istället för att svara på hennes fråga.

"Till och från efter att mr Scamander hjälpte honom", sade Sirius. "Ni kan rädda honom nu, eller hur?"

"Det är Tidlösa. Alla symtom passar in. Mitt jobb här är klart!" sade Snape och hans mantel svävade ut bakom honom när han återvände till sin plats.

"Det är vårt enda alternativ… jag ska ha en trolldryck som kan hjälpa honom. Milly!"

En knall hördes och en husalf stod framför madam Pomfrey. "Sjukishäxa kallade?" pep den.

"Kan du hämta den lilla blå flaskan i medicinskåpet C, hylla 3? Det är av yttersta brådska", bad madam Pomfrey och husalfen nickade innan hon försvann. Några sekunder tickade förbi och sen var hon tillbaka. Den lilla flaskan i ett fast grepp i hennes hand.

"Tack Milly, du kan återvända till köket nu", sade madam Pomfrey medan hon öppnade flaskan och med Sirius hjälp hällde hon ner det i Remus mage. Därefter började hon mumla olika förtrollningar för att läka de skador som fanns inuti Remus kropp. Tillslut suckade hon och torkade av händerna på sitt förkläde och reste sig upp. "Det kan dröja ett tag innan han återfår medvetenhet, men han kommer klara sig."

"Kommer han bli bra?" frågade Sirius skarpt, han hade redan flyttat sig närmare och använde nu sina ben som kudde till sin bästa vän.

"Förvånansvärt nog ja, ifall…", för ett ögonblick tvekade madam Pomfrey innan en stålglimt fyllde hennes ögon, alla visste redan, det fanns ingen anledning att krypa runt det, "ifall han inte varit varulv hade han tagit betydligt större skada."

"På tiden att hans håriga problem gör någon nytta", sade Sirius med ett vått skratt och runt om honom så jublade eleverna när de hörde hur deras gamla professor skulle klara sig. "Han kommer överleva, han kommer bli bra. Åh tack Merlin han kommer bli bra."

Harry kunde känna hur hans ben vek sig under honom och han sjönk ihop och landade på knä på golvet bredvid Remus. Lättat drog han efter andan och försökte få tårarna att sluta bränna bakom ögonen.

"Vad hade du förväntat dig, det är Remus. Han har alltid varit envis", skrattade Tonks som kramade om Fleur, det kändes som om hennes lungor var fyllda av hopp, av lycka. Som om hon först nu kunde andas för första gången sen Remus kollapsa, om inte sen han insjuknade.

"Det här är andra mordförsöket på honom de senaste 48 timmarna", sade madam Bones allvarligt och den lättade atmosfärren som uppståt dog ut. "Kingsley, Moody. Jag vill ha era ögon på honom konstant. Ert uppdrag de närmaste dagarna är att hålla honom vid liv, testa all mat och dryck, genomsök rummen han är i"

"Och jag boss?" frågade Tonks osäkert.

"Officiellt är du för involverad för att göra något, inofficiellt gäller samma order", svarade madam Bones. "Lamslå!" Mrs Warren kollapsade på golvet bredvid de tre andra mugglarna som redan blivit lamslagna.

"Kommer vi se dig igen, Amelia?" frågade Dumbledore vänligt och häxan nickade.

"Jag ska bara lämna av mugglarna hemma och rapportera in några saker till Ministeriet. De här böckerna är för informativa för att jag inte ska komma tillbaka. Ni är fria att börja med nästa kapitel om ni så vill." Med de orden lämnade madam Bones salen, de fyra mugglarna svävande efter henne.

"vi får se, jag tror att åtminstone en halvtimmes rast behövs efter allt det här", sade Dumbledore fundersamt. "Ni är fria att gå vart ni vill, men om trettio minuter kommer lunchen att börja serveras här i salen."

Moody reste sig genast upp och plockade upp vattenflaskan från golvet och frågade lågmält: "Kingsley, följer du med mig till Lupins rum? Vi måste genomsöka det innan mördaren hinner undanröja bevisen."

"Jag är inte säker på ifall vi kan kalla personen mördare, den har misslyckats två gånger nu", påpekade Kingsley medan han reste sig upp, innan han böjde sig ner och viskade: "Tonks, håller du koll här?"

"Självklart, ni kan lita på mig!" sade Tonks och satte sig rakare upp, hennes ögon vandrade över salen som om hon letade efter någon som agerade skumt.

Sirius svalade innan han såg upp mot lärarbordet. "Snape… Severus, tack för vad du gjorde… jag står, jag står i din tjänst nu."

Snape log hånfullt. "Jag gjorde det inte för dig, det är mitt jobb. Jag vill inte ha dig i min tjänst."

Sirius ryckte på axlarna. "Okej, men var medveten om att det var ett engångserbjudande. Idiot."

"Så Cedric, jag har en fråga till dig", sade Ernie och lutade sig intresserat framåt.

"Hmmm", svarade Cedric som suttit och diskuterat något med sina föräldrar. "Självklart."

"Du vet prispengarna, som Harry gav bort. Var det rätt gjort?"

Cedric log och hans ögon drogs mot Fred och George som var mitt inne i att återberätta något med överdrivna rörelser och minner. "Det var rätt ord, jag hade kanske inte gett bort pengarna själv om jag varit där, men jag vill tro att jag gjort ett liknande val."

"Men han gav bort det till sina vänner!" protesterade McLaggen över skratten som kom ifrån Fred och Georges återberättande.

"Och från vad jag hört gjorde de något vettigt av det. Jag menar jag har aldrig varit särskilt nära tvillingarna, men de är genier när det kommer till sina upptåg, Harry har rätt i med att vi kan behöva skratt", sade Cedric med ett leende.

"Men 1000 galleoner!" protesterade en elev misstroget.

"Mina föräldrar ville inte ha pengarna och Harry vann, det var hans at göra vad han ville med", sade Cedric med en axelryckning. "Nu till viktigare saker, Cho vad händer i Quidditch?"

"Tornados ligger i topp just nu, så deras populäritet har ökat rejält", sade Cho med ett skratt. "Du skulle ha sett målet i…"

"Jag kan fortfarande inte förstå att Harry gav dem pengarna", sade mrs Weasley ogillande och skakade på huvudet misstroget.

"Innan du börjar skälla på våra söner kan vi se ifall femte boken säger något mer om vad de gjorde med pengarna", föreslog mr Weasley lugnt och försökte dölja intresset i sin röst, medveten om att ifall hans fru märkte att han var okej med idéen att tvillingarna skulle starta sin egna skämtbutik så skulle hon bli mer fast i sina egna uppfattningar. Mrs Weasley såg tveksamt på honom men nickade tillslut sitt medgivande en aning motvilligt.

"Harry, mår du bra?" frågade Hermione försiktigt.

Harry svalde och skakade på huvudet. "Nej, inte direkt. Och jag kommer inte vara det förrän de fångar vem det än är som försöker döda Remus!"

"Oroa dig inte, de kommer att fånga personen och de beskyddar Remus nu! Det kommer lösa sig!" sade Ron bestämt och Harry nickade, men han fattade ändå tag i Remus hand, oförmögen att inte ha någon slags kontakt med sin farbror.

Runt om dem fortsatte pratet, en del blickar kastades fortfarande regelbundet mot Remus, som om alla var oroliga att han skulle dö om de inte höll ögonen på honom. Men hans resande och fallande bröst lugnade de flestas rädslor och madam Pomfreys löfte om att han skulle klara sig utan några bestående men fick dem att slappna av. Det fick dem inte från att avstå från att diskutera vem som var den skyldiga och varför. För Harry var tjattrandet bara ett högt ljud som brusade i hans öron, och Harry var okej med det. Han ville inte höra deras teorier, för nu nöjde han sig bara med att Remus var vid liv och skulle förbli det.