Kap1.
Det var helt tyst. Eller vad det? Inom honom kunde han inte höra något, det var som om hela världen bara försvann. Ingenting existerade längre. Dock visste han, att så fort verkligheten hann ikapp skulle oljudet vara öronbedövande. Vänner, familj, främlingar och bekantas skrik, fönster som går i krasch, väggar som faller samman. Långt inne visste han att den på något sätt fridfulla känslan han hade inom sig nu inte skulle hålla för alltid, den skulle försvinna när som helst.
Striderna höll på för fullt. Ron Weasley hade just lyckats komma undan ett flertal dödsätare och satt nu bakom ett hörn i väntan på en attack. När som helst skulle den komma, beredd med trollstaven var han redo att kasta nästa formel. Allting var så tyst, var han verkligen beredd på det som skulle hända nu? Visst var han redo fysiskt, men mentalt? Nej, det var bara en sak som flög runt i hand huvud. Var är mina vänner och familj?
Aldrig hade hon sprungit med sådan fart, slängt så många strålar av ljus bakom sig, haft så många tankar i huvudet. Vad är det som händer egentligen? Kommer jag överleva? Vad ska jag göra när allt det här är slut? Var är mina nära och kära? Vart hon än såg, såg hon elever. Elever som gick med henne genom dörrarna in till Stora salen för första gången, elever som hon visade runt hennes första år som prefekt. Överallt såg hon kända ansikten.
Hermione kände hur någon flåsade henne i ryggen och vände sig snabbt om och kastade en lamslagningsbesvärjelse. Dödsätaren flög bakåt och Hermione sprang vidare. Hur skulle det här sluta? Hade de chansen att vinna det här? Var det värt ett försök? Mitt i alla tankar tog någon tag i hennes handled och drog.