pip pip* jag vaknade med ett ryck och slängde ett snabbt öga på väckarklockan 08:10. Jag skyndade mig in till badrummet för att borsta tänderna och för att sätta upp mitt hår i en hästsvans eftersom jag inte skulle behöva borsta håret i så fall.

Jag tittade på mig själv i spegeln och en ung tjej i sjutton års åldern tittade tillbaka på mig. Hon hade blont hår med några blåa slingor i och mörka ögon sen såg hon trött ut som att hon inte sovit på flera dagar. Orsaken till det var att jag drömt massa mardrömmar de senaste nätterna. Jag suckade och ansåg att det fick duga, kläderna brydde jag mig inte om eftersom jag hade somnat i dem som jag hade igår så de fick också duga. Ett par svarta jeans och en vit tröja med ett tyck på.

Klockan var nu 18:17 och bussen skulle komma 18:25 så de började bli bråttom för att inte missa den då jag ändå skulle måsta gå en bit för att komma till busshållplatsen. Jag samlade ihop mina skolgrejer och började gå mot dörren men blev stoppad på vägen. "Sam bäst du skyndar dig så du inte missar bussen" Jag himlade med ögonen och ropade tillbaka "jag är ju på väg så ta det lugnt" men jag fick inget svar så jag gick ut och ställde mig och väntade på bussen. Idag såg de ut att bara vara jag som steg på just här fast de i vanliga fall alltid var åtminstone en till som brukade så med mig. Jag stod där en stund och väntade tills jag såg att bussen kom, men den saktade inte in som en alltid gör när den ser mig utan snarare tvärtom den ökade farten och snart var den borta. Jag blev chockad över de såklart och fattade inte varför den åkt förbi för jag stod ju där jag alltid står på mornarna. Men jag tänkte att de var lika bra att gå in igen och be mamma köra mig till skolan.

Jag öppnade dörren till vårt hus och gick in i hallen och då kom mamma ut i hallen beredd att skälla ner mig men hon stannade upp och tittade runt om kring. "Men de var ju konstigt jag tyckte jag hörde hur någon kom in" mumlade hon för sig själv innan hon gick in till köket igen. Nu blev jag förvirrad och lite ledsen hade inte hon sett mig jag stod ju rakt framför henne detta stämde ju inte. Jag följde efter henne in i köket där hon satt vid köksbordet och läste tidningen "mamma jag är här ser du mig inte" ingen reaktion fick jag. Till slut blev jag så förtvivlad att jag började gråta och då först tittade hon upp från sin tidning "hur länge har du varit i köket och varför gråter du hjärtat? " frågade hon och kramade om mig. "Först såg inte busschauffören mig och när jag kom in så varken såg eller hörde du mig det är de som har hänt, jag var osynlig för er" jag snyftade till. Min mamma försökte lugna mig och lovade att jag skulle få slippa skolan idag men att jag måste låtsas vara sjuk om någon frågade varför jag var hemma. Jag nickade till svar på det och gick upp på mitt rum för att lugna ner mig. Jag slumrade till lite smått när jag låg på sängen och kollade på en film.