Kapitel 1. Tillbaka till Hogwarts

Juliette Moore satt ensam i en kupé på Hogwarts Expressen som skulle föra henne tillbaka till skolan hon inte ville tillbaka till. Hon satt där och försökte njuta av det vackra vyerna som åkte förbi. Den tunga kofferten som hon hade med sig låg bredvid henne på bänken med alla hennes saker, tillsammans med hennes uggla. Det var längesen hon varit senast på Hogwarts så nervositeten ökade för varje dunk tåget gav ifrån sig medan den åkte framåt. Hon hade slutat på grund av en massa orsaker. Juliette ryste när hon tänkte på orsakerna. Det hade inte varit hennes egna val att åka tillbaka utan hennes mamma hade tvingat henne att stiga på tåget. Tårar trängde fram ur hennes ögon medan hon lyssnade på det glada skratten och pratet som hördes genom väggarna. Alla verkade så lyckliga att få återvända till skolan. Varför måste hon åka tillbaka till Hogwarts? Alla det gamla hemska minnena kom fram. Alla det hon helst bara ville glömma. Ett dovt hoande från Amika fick henne att vända på huvudet och få syn på Johnny som stod vid dörröppningen.
"Hej Jules."
Johnny var Juliettes ett år äldre bror som också gick på Hogwarts. Hans ljusa hår glänste i solljuset och hans blåa ögon såg oroligt på henne. Johnny kände till hennes rädsla för att återvända till skolan. Det var Johnny hon berättade allt åt. Han var den Juliette litade mest på i hela världen.
"Hej Johnny", svarade Juliette tyst och vände blicken tillbaka till vyerna utanför fönstret. Johnny steg in i kupén och stängde dörren efter sig. Han satte sig på bänken mittemot Juliette.
"Varför sitter du här helt ensam?" frågade han efter en stunds tystnad.
"Jag...", började Jules, "behövde tid att tänka." Hon fortsatte titta ut genom fönstret tills Johnny tog tag i hennes hand.
"Jules, allt kommer gå bra", sa han tröstande. "Jag lovar."
Juliette log svagt åt sin bror. Han var alltid så snäll mot henne. Han var alltid där när hon behövde stöd, kanske inte alltid i person alltså då när han var på Hogwarts, men då hade Juliette alltid skickat ett brev åt honom och han hade svarat uppmuntrande.
Tåget fortsatte åka genom skog och berg. En stund satt båda bara där och tittade på utsikten utan att säga någonting.
"Johnny, jag kommer inte klara av detta", sa Juliette, efter en lång stund fylld av tystnad, med en darrande röst.
"Jo, det kommer du", svarade Johnny sin lilla syster. "Jag kommer hjälpa dig så mycket jag kan."
Juliette torkade bort de par tårar som runnit nerför hennes kind. Hon visste att Johnny menade det. Han skulle alltid finnas där.
"Tack", sa hon tyst. Hon kom inte på någonting annat att säga.
Ett brak fick dem att hoppa till och vända blicken mot kupédörren. Ett par mindre brak följde det stora. En sekund senare öppnades dörren snabbt och fyra pojkar trängdes in medan alla skrattade högt.