Det var det den trettonde september. Då det var exakt tre år sedan hade mitt liv förändrats så drastiskt, efter åtta månaders magi. Jag saknade honom fortfarande, men jag hade börjat ta tag i mitt liv igen.

Nästan, i alla fall.

Jag hade en dotter, Rebecca, och jag var förlovad.

Egentligen hade det inte varit meningen att jag skulle gifta mig, men när Jacob Black väl friade så… Jag kunde inte såra honom genom att säga nej. Då skulle jag ha krossat hans hjärta.

Jag satt i min fars gamla kök. Rebecca satt på golvet och lekte med mina gamla leksaker från min barndom.

"Bella, le. Det är ju din tjugoettårsdag!" sa Charlie.

Jag försökte le, men fick bara fram en grimas.

"Alltid lika dyster" muttrade Charlie. "Varför inte vara glad?"

Jag försökte le igen, och jag lyckades få Charlie att tro att det var äkta glädje.

"Så ska det se ut!"

Jag kunde inte se in i Charlies ögon. Jag ville gråta.

"Eh… Jag och Rebecca Ska nog hem nu. Hon har haft en lång dag." Mumlade jag efter en lång, pinsam tystnad.

Charlie vände blicken mot klockan. Fem över halv nio. "Oj." muttrade Charlie. "Det börjar bli sent… Rebecca borde väl sova vid denna tid?"

Jag suckade. "Jo, det måste hon. Därför ska vi hem…"

"När reser du till Jacksonville, då?" Frågade Charlie helt plötsligt.

"Va?" Jag frös till. Menade han flygbiljetterna som Cullens gav mig på min artonsårsdag?

"Presenten, som Renée gav dig. Du ska ju åka till Jacksonville."

Jag andades ut. "Åh… Jo, juste… Eh, jag vet inte riktigt..."

"Renée har verkligen saknat dig, hon har ju tjatat i flera år på att få träffa dig!"

Jag gav Charlie ett falskt léende. "Jag har saknat henne också… Jag åker nog om någon vecka…"

Charlie log brett. "Réene kommer bli jätte glad!"

"Jaa." Mumlade jag, och ställde mig upp, tog upp Rebecca från golvet och gick mot hallen för att klä på henne sina vanliga regnkläder. I Forks

"Vi ses snart, gumman." sa Charlie till avsked.

"Hejdå." muttrade jag och gick ut i den kalla regnkvällen, och kände en obehaglig känsla av att någon stirrade på mig, så jag skyndade mig till Pickupen med barnet i min famn.

Jag klev av flygplanet, och mötte min mor på flygplatsen. Det var lätt att känna igen henne, hon såg ut som en äldre version av mig. Skillnaden var bara att hon inte hade bruna ögon och att hon såg lyckligare ut än mig.

"Bella!" Snyftade hon och omfamnade mig. "Jag har saknat dig så mycket!"

"Jag har saknat dig också, mamma." mumlade jag och kramade henne tillbaka.

Alice Cullen.

"Vilken jäkla idiot han är!" Muttrade Rosalie. "Varför kan han inte bara gå vidare? Bara en människa..." Hon utalade det sista ordet hånfullt.
"Rosalie!" Utbrast Esme. "Hur kan du säga något..."
"Det räcker!" sa Carlisle med bestämd röst. "Han mår inte bra, vi kan inte gör något åt det... Det är bara han själv som kan bestämma om han... Ska släppa det, fortsätta såhär, eller gå tillbaka till Bella..." Han nämnde Bellas namn med sorgsen klang i rösten. "Men Alice, det där du sa om att du har börjat bevaka Bellas framtid igen är inte bra!"
"INTE?" Exploderade jag. "Hur mycket jag än anstränger mig för att se hennes framtid så är hon borta, men ibland så finns hon. Det är som att hon har... Hittat någon värld, dit jag inte kan nå henne! Detta är allvarligt, Carlisle! Jag har aldrig stött på något liknande förut, tänk om… Det är något som har hänt henne?"
Han suckade. "Vart är hon nu? Kan du se...?"
"Hon... Är med sin mor." Sa jag bestämt. "Hon är här i Jacksonville."
Rose tappade glaset med blod som hon höll i. "I Jacksonville? Vad fa... gör hon här?"
"Du förstörde mattan!" Skrek jag åt Rose. "Den köpte jag i Japan!"
Rosalie gav mig en ond blick. Hon skulle nog inte köpa en ny till mig...
"Hennes mor bor ju här, Rose!" Påminde Emmett henne och gav sin fru en klapp på axeln.
"Jag ska träffa henne!" Sa jag, och bröt inte ögonkontakten med Carlisle. "Hon är... var min bästa vän. Det bandet kan inte Edward bryta."
"Alice... Vi borde tala med Edward först." Vädjade Carlisle.
"Nej." sa jag. "Detta handlar om att återförena hennes och min vänskap, inte förena henne och Edward."
"Alice..." Sa Jasper, och gick fram till mig. Jag brydde mig inte om honom.
"Jag vet att ni alla är emot mig." Fortsatte jag som om ingenting hade hänt.. "Men det struntar jag i. Jag ska träffa Bella."
"Edward kommer att bli..."
"Tokig. Jag vet. Men det bryr jag mig inte om!"