Hon tog ett steg nerför vägen och stannade. Utan att visa några känslor lät hon sin blick svepa över området omkring henne. Det var en krigszon. Överallt fanns ruiner och rester efter de människor som blivit dödade där. På några ställen härgade bränder ihärdigt kvar och man kunde fortfarande höra explosioner i fjärran. Luften luktade starkt av sprängmedel men hon kunde ändå urskilja lukten av blod och svett bakom den. En krigzon, ett slagfält var vad det var men det kändes mer som an kyrkogård. Hon kunde inte undvika att undra om staden skulle överleva. Om den inte gorde det och dog så skulle England dö tillsammans med den. Tyska plan hade gort luft räder över London nästan varge natt och gort mer och mer skada.

Hon suckade sorgset när bilden av en speciell engelsmans tärda kropp. Det var ett under att man fortfarande kämpade. Med det var kanske inte så konstigt, han var ju England, Storbritannien, han som en gång i tiden var det britiska emperiet. Med en kraftansträgning knuffade hon undan bilden och fortsatte sin sorgfyllda promenad ner mot hamnen.

Solen började stiga över horisonten och jaga bort nattens mörker och de sista tyska planen satte än en gång kurs mot fart de än kom ifrån för att senare återvända ännu en gång.

Fartygen i hamnen hade klarat sig, mågra mer än andra. Hon gick ombord igen på samma fartyg som hade tagit henne dit och väntade tyst på att sjömännen skulle lasta av de sista lådorna på kajen. Fartygets kapten kom upp bakom henne och frågade "Är vi klara med äffärerna här fröken?" Hon nickade åt honom och var påväg därifrån när han tog tag i hennes arm. "Din chef skickade ett medelande till dig när du var iväg." Han räckte henne en bit av papper och lämnade henne sedan ifred. När hon sänkte blicken till pappret stod det:

Värmland

Kom tillbaka så fort som möjligt för nästa last av järn. Undvik att bli sänkt på vägen tillbaka.

Hon log lite åt det faktum att hon mer eller mindre hade vetat vad som skulle ha varit skrivit på lappen. Senare också åt den sista menningen. Med en suck stoppade hon ner lappen i en av sina fickor. Sant var att de var neutrala, men det hände ändå att de klev sänkta av krigsskepp. Det skulle i alla fall vara lite säkrare på vägen tillbaka än vad det hade varit föratt komma hit. Med det i tanken gick hon för att ge order om att lätta ankar.

När fartyget sakta började lämna hamnen tittade hon tillbaks mot staden de var på väg att lämna. Hon bet sig i underläppen och tänkte.

"Hela Europa går mot ruiner och allt jag kan göra är att se på och veta att jag har en roll i att hjälpa dem döda vanandra."

Fakta:

Sverige sålde järn under andra världskriget till båda sidor om jag minns rätt. En del svenska fartyg blev sänkta av båda sidor för att förhindra att förstöra för den andra sidan, så det dog faktiskt en del svenskar. Om något av detta är felaktigt ber jag om ursäkt, jag minns inte vart jag har läst om detta och är inte säker på hur sant det är.

Värmland är ett landskap i vilket järnindustrin har en rätt betydande roll, så därför är hon med. :-)