Snö, yrande snö vart han än vände blicken. Ovanför välvde sig den svarta
klippan sällskapet sökt skydd under och alldeles invid hans fötter stod den
modfällda ponnyn i en egen driva av snö. Vilka som satt på vardera sidan om
honom visste han inte. Det var för mörkt, kylan för bitsk och snöflingorna
för rasande. Men enstaka rörelser avslöjade att de var där, att de inte
svepts bort av stormens vrede.
Huttrande drog Frodo manteln tätare kring sin frusna form och kisade mot det vitfläckade mörkret. Varthän låter man tankarna vandra i en stund som denna? Kanske till sommarvärme, knirkande insekter i gräset och eldflugors lek mot himlen. Var det kanske inte eldflugor som luften var full av?
Med en dåsig värme omslöt den behagliga visionen honom i sin famn. Eldflugor, snöflugor i tusentals. Han kunde nästan känna deras små vingar dansa mot hans kinder och läppar. Små, små vingar, lena som det skiraste tyg vävt av alvhand. Viskande.
Nej. Frodo försökte lyssna genom vindens sorgsna ylande. Det var inte vingars fladder, det var ord. Bekymrade, lite frågande, men samtidigt mycket bestämda i sitt tonfall.
"Ai'aer?" Ett fladder av värme mot hans panna. "Misströsta ej, mellonamin."
Ett kort slag vaknade han nästan ur sin sömnlösa dröm, men bara nästan. Bara tillräckligt för att skymta ett par klara ögon i vars mörker stjärnljus lekte. Vilken förundersam dröm, tänkte Frodo och lät sig åter dras ner i dåsighetens dunkel. Den här gången sprang en flackande brasa upp vid hans fötter och över den letade sig gamle Bilbos röst fram. Han försökte svara till den, men skakades snart plågsamt upp till vaket tillstånd, till snö och vind.
Boromir, noterade Frodo omtöcknat och blinkade ytterligare några gånger för att lossa ögonfransarna från varandra. Den reslige mannen sade något till trollkarlen. Något som lät bekymrat, men Frodo lyssnade inte.
Alldeles vid det näste av snö han lyfts från fanns en vag antydan av spår. Så vag att det var som en skuggas gång fäst på den vita ytan. En fot, lite av ett ben, som om någon knäböjt där, spår som inför hans ögon resolut sopades bort.
Om han vände sig skulle de stjärnbeströdda ögonen fortfarande vara fästa på honom? Tanken spelade en flyktigt skälvande ton i honom, men han vände sig inte om.
Alla toner var kanske till för att bli sånger, inte ens om deras ljud var klarare än månsken och varmare än smält glas. Ändå hade det kunnat bli den vackraste av sånger.
Huttrande drog Frodo manteln tätare kring sin frusna form och kisade mot det vitfläckade mörkret. Varthän låter man tankarna vandra i en stund som denna? Kanske till sommarvärme, knirkande insekter i gräset och eldflugors lek mot himlen. Var det kanske inte eldflugor som luften var full av?
Med en dåsig värme omslöt den behagliga visionen honom i sin famn. Eldflugor, snöflugor i tusentals. Han kunde nästan känna deras små vingar dansa mot hans kinder och läppar. Små, små vingar, lena som det skiraste tyg vävt av alvhand. Viskande.
Nej. Frodo försökte lyssna genom vindens sorgsna ylande. Det var inte vingars fladder, det var ord. Bekymrade, lite frågande, men samtidigt mycket bestämda i sitt tonfall.
"Ai'aer?" Ett fladder av värme mot hans panna. "Misströsta ej, mellonamin."
Ett kort slag vaknade han nästan ur sin sömnlösa dröm, men bara nästan. Bara tillräckligt för att skymta ett par klara ögon i vars mörker stjärnljus lekte. Vilken förundersam dröm, tänkte Frodo och lät sig åter dras ner i dåsighetens dunkel. Den här gången sprang en flackande brasa upp vid hans fötter och över den letade sig gamle Bilbos röst fram. Han försökte svara till den, men skakades snart plågsamt upp till vaket tillstånd, till snö och vind.
Boromir, noterade Frodo omtöcknat och blinkade ytterligare några gånger för att lossa ögonfransarna från varandra. Den reslige mannen sade något till trollkarlen. Något som lät bekymrat, men Frodo lyssnade inte.
Alldeles vid det näste av snö han lyfts från fanns en vag antydan av spår. Så vag att det var som en skuggas gång fäst på den vita ytan. En fot, lite av ett ben, som om någon knäböjt där, spår som inför hans ögon resolut sopades bort.
Om han vände sig skulle de stjärnbeströdda ögonen fortfarande vara fästa på honom? Tanken spelade en flyktigt skälvande ton i honom, men han vände sig inte om.
Alla toner var kanske till för att bli sånger, inte ens om deras ljud var klarare än månsken och varmare än smält glas. Ändå hade det kunnat bli den vackraste av sånger.