... och solljuset bränner henne inte till aska, men liksom vanliga vampyrer finns det något hon inte kan leva utan - smaken av blod. Efter att ha blivit biten i slutet på 1800-talet flyr hon sin väg, men efter en vistelse från självaste Dumbledore kommer hon år 1945 till Hogwarts för att avsluta sin trolldomsutbildning. Det är där som hon möter honom och Nagini som aldrig varit riktigt kär har plötsligt hittat sin akilleshäl, sin enda svaghet.

Prolog - Frankrike, år 1895

Hon borde inte vara ute såhär sent. Far skulle bli galen på henne om han upptäckte att hon hade smitit ut, igen. Nagini smög längst den leriga grusvägen iklädd ett vitt nattlinne som nådde henne till vaderna och Franklins, hennes brors, bruna läderkängor som han brukade ha när han var ute och jagade vildsvin med far. De var lite stora och hon hade snörat dem så tajt hon bara kunde men fick ändå knipa lite med tårna när hon småsprang mot där skogen tog vid bakom gården för att inte tappa dem.

Det var i slutet av sommaren och det hade hunnit bli ganska kyligt ute. Ovanför henne lös månen röd av en månförmörkelse. Det var kusligt och hon hade lite svårt att se. Som tur var hade hon gått den korta vägen genom skogen till sjön tusentals gånger förut. Hon försökte att inte se på de stora mörka träden som omringade den upptrampade stigen och påminde henne om stora troll, utan fokuserade envist blicken framför sig.

Snart öppnade skogen upp sig i en glänta och hon kunde skymta vattenbrynet där sjön tog vid lite längre fram. Månen speglade sig i den stilla vattenytan och hon tog några steg framåt.

"Émile?" ropade hon ut i den mörka natten och såg sig om efter den gängliga killen. Émile bodde i gården bredvid dem och de brukade träffas vid sjön om nätterna i hemlighet. "Émile? Var är du?"

Det hände att någon av dem inte lyckades smyga sig ut och Nagini hoppades att hon inte gått ut dit i onödan. Det hade gått några dagar sedan de senast hade träffats och snart skulle Nagini återvända till Beauxbatons för sitt sjunde och sista år på skolan.

Plötsligt såg hon något röra sig i ögonvrån. Något snabbt och mörkt. Nagini vred på huvudet. "É-Émile?"

Tänk så var det ett vildsvin? Hon hade hört från sin far och bror hur farliga de kunde vara och att hon skulle hålla sig borta från skogen av den anledningen. Naginis hjärta började slå snabbare, men inte på det där positiva sättet som när Émile tog hennes hand eller smekte hennes kind. "Vem där?" ropade hon, väl medveten om att hon inte skulle få något svar om det var ett vildsvin som hon sett.

Något prasslade till i buskaget bakom henne och hon snurrade runt och började backa undan samtidigt som hon stirrade in i mörkret. "Émile, jag svär, om det är du som försöker skrämma mig så är det slut, lita på det!" ropade hon. Hennes röst skälvde lite.

Någon stod där inne i mörkret, och det var inget vildsvin. Hon kunde se konturen av en lång man, mycket längre än Émile. Nagini stapplade bakåt. "Vem är ni? Visa er!" ropade hon och flämtade till. Hans ögon - de lös rödare än månen.

Så tog han ett steg fram och log mot henne. Naginis kropp frös till is. Där i vardera mungipa glittrade två huggtänder. Den här mannen var en vampyr - sådana hon läst om i skolan. "V-vad vill ni? Straffet för att döda eller göra en människa till vampyr är döden!" ropade hon samtidigt som hon diskret sträckte sig efter sitt trollspö.

"Men ni är ingen människa eller hur?" talade plötsligt vampyren. Hans röst var trollbindande. Nagini frös med fingrarna runt skaftet på staven.

Vampyrens leende blev allt bredare. "Trodde väl det", sade han och plötsligt stod han inte längre framför henne. Snabbare än hennes ögon hunnit uppfatta hade han sprungit mot henne och i nästa ögonblick hade han ryckt staven ur hennes hand och stod nu knappt en halvmeter framför henne.

Nagini flämtade till i chock och tog några steg bakåt, men för varje steg hon tog tog vampyren två. "Ni svarade aldrig på min fråga, vampyr. Vad vill ni mig?" viskade hon.

"Ni är en modig liten häxa ni", svarade vampyren och strök bort hennes blonda hår så att hennes olivfärgade hals blottades. Nagini rös av hans beröring, hänförd av hans omänskligt vackra utseende. Hans kindben var höga och hans käke markerad, hans ögon lös fortfarande röda och hans hud var lika vit som marmor.

"Jag tror ni vet vad jag vill", viskade han. Hans röst var som en sval vind som smekte hennes ansikte.

Nagini svalde, plötsligt oförmögen att se bort från vampyrens ögon. Hon kunde inte, ville inte... Sakta, nästan sensuellt, tippade han hennes huvud åt sidan och lutade sig mot hennes hals. Någonstans långt bak i de mer omedvetna delarna av Naginis hjärna skrek en röst åt henne att röra på sig, att springa sin väg, rädda sig själv, men hon kunde inte. Det var som om vampyren hade lagt en förtrollning över henne. Hon var helt i hans händer. I nästa sekund hade han begravt sina huggtänder i hennes hals och en obarmhärtig smärta spred sig i hennes kropp.