"Gandalf!"
Vem ropade hans namn? Framför ögonen såg han ett starkt, gyllene sken, men av någon anledning blev han inte bländad.
"Gandalf!"
En skugga närmade sig, skuggan av en kvinna, röstens ägare. Hon kom närmare, men skenet var så starkt att han inte kunde se hennes ansikte.
"Gandalf", sade hon, och stannade framför honom.
"Vem är ni?" fick han fram.
"Portalerna har öppnats", svarade kvinnan allvarligt. "Tiden är kommen."
"Portalerna?" viskade han. "Vad menar ni?"
"Ni behöver hjälp", fortsatte kvinnan, utan att ta notis om hans fråga.
"Hjälp?" viskade han. Kvinnan nickade.
"Ni behöver hjälp."
"Hjälp… hjälp!"
Han slog upp ögonen. Allt var som vanligt i rummet; brasan brann, hans bror Nevyn låg i den andra sängen och sov, hans egna kläder och vapen hängde på sin krok. Med en rysning satte han sig upp, och gnuggade sig i ansiktet. Det var länge sedan han hade kunnat se sig i en spegel, drottningen hade tagit allt som kunde vara användbart för hennes räkning. Också magin. Trollkarlen gick med ett bistert uttryck fram till brasan, och lade in ett nytt vedträ. Sedan satte han sig och såg på lågorna. Ur fickan på sin kappa drog han fram en långskaftad pipa, som han stoppade med tobak och sedan tände på. Sakta blåste han en utav sina berömda, blå rökringar, innan han suckade och sänkte pipan.
"Hjälp", mumlade han. "Freedom, vi behöver hjälp. Kan du höra mig? Freedom?"
Tusentals ljusår därifrån, så vaknade en flicka i yngre tonåren med en flämtning.