Severus mindes det väl.

Han hade fruktat dagen, inte velat att det skulle hända riktigt än. Men han visste ju att det var oundvikligt. Dagen då Lily Potter's son Harry skulle börja på Hogwarts.

Redan ett år innan hade han varit rädd. Rädd för sin egen reaktion, rädd för hur pojken skulle vara. Han ville inte bli påmind om Lily.

Det skulle göra alltför ont.

Så kom den dagen när han anlände. Severus hade sett de små förstaårseleverna ängsligt ledas in i Stora Salen av Minerva, och hans hjärta hade bultat hårt av nervositet.

Låt honom inte vara lik Lily, bad han tyst. Hellre James än Lily.

Så såg han ut över salen, och hans ögon sökte bland de små, undrande och något fnissiga förstaårseleverna. De gjorde honom alltid irriterad; de förstod ingenting och var bara i vägen.

Så såg han honom.

En liten, smal pojke med rufsigt svart hår, glasögon och ett ärr i pannan. Han hade blicken vänd nedåt.

Severus drog ett djupt andetag och försökte upprätthålla sin lugna fasad. Det var som att titta på James. Till och med det gjorde ont, eftersom James påminde om Lily. Hans Lily.

Severus visste alltför väl att hon aldrig varit hans, att hon aldrig skulle kunnat bli hans, men han ville inte inse det. Han ville leva i ovisshet. Sanningen gjorde för ont. Han ville tro på att han kunde betyda något för någon.

Pojken vände upp blicken, och minnena attackerade Severus, som vassa knivar. Hennes leende, hur de hade skrattat tillsammans…de hemliga mötena.

Han återvände alltid till de hemliga mötena i sina drömmar. Och i drömmarna vågade han säga allt det han varit för feg för att våga säga henne i verkligheten. Han hade haft chanser, många chanser. Många gånger hade han sett kärleken lysa i hennes ögon. Eller kanske hade hans kärlek bara speglats i dem.

Nu såg han in i dessa gröna ögon, så lika hennes. De stirrade oförstående tillbaka, med en barnslig undran och nyfikenhet. Han klarade inte av det.

Pojken rörde vid sitt ärr, och Severus tog sin chans att slå ner blicken.

Den dagen hon gift sig med James Potter hade Severus flugit långt bort, till en avlägsen plats. Han hade varit inbjuden till bröllopet men ville inte. Ville inte se hennes lycka, ville inte se henne le mot en annan man. Han ville inte veta vad han kunde ha haft, men förlorat.

Allt på grund av ett förfluget ord. Hon hade förlåtit honom, och de var vänner igen, men det var inte nog. Severus ville vara mer än vän. Han ville vara hennes liv, för hon var hans ljus i en svart verklighet.

Han mindes när hon berättat att hon väntade en son. Det var en kylig novemberdag. Hon var på besök på Hogwarts, där han utbildade sig till professor i trolldryckslära. Hennes leende hade varit brett och ögonen lysande. Han hade försökt le, men det var svårt.

Nu hade han lovat att skydda pojken, Harry, med sitt liv, och det skulle han göra. För det här var Lily's son, och Lily var hans livs kärlek. Visst, Severus hade haft andra, men i varje kvinna hade han sökt efter Lily och blivit lika besviken varje gång. Severus visste att livet var hemskt när man plockade upp spillrorna av det man en gång haft.

Severus trodde inte på änglar. Men han trodde på Lily Potter, och hon var hans ängel.