Kapitel 1: Den lyckliga Chocken

Harry satt i köket och läste tidningen, eller kanske mer tittade på den. Han var ganska frånvarande av trötthet, eftersom han fortfarande höll på att återhämta sig från en förkylning.
"Harry... Kan du lyssna på mig en stund? Jag... Ska berätta en sak för dig." Ginny såg nervös ut och det gick upp för Harry att han aldrig sett henne sådan på nästan nio-tio år. En förfärlig tanke dök upp i hans huvud.
"Ginny.. Du har inte träffat någon annan, va?" Harry pratade innan han tänkte, för han hörde själv hur konstigt och fånigt det lät. Ginny glodde på honom en sekund. Sedan började hon gapskratta tills hon låg dubbelvikt på golvet av skratt och Harry bara tittade förvånat på henne.
"Nej, dumsnut", sa Ginny när hon till slut slutat skratta och rest sig upp igen. "Det är en sak du borde gilla mer, om jag känner dig rätt."
"I så fall, fram med det innan jag avlider av nyfikenhet!" Harry skrattade.
"Ingen bra idé. Då blir jag ledsen." Ginny log och tog sedan ett djupt andetag. "Harry, eh…"
"Skriv det om du inte vill säga det." Harry sköt fram en lapp och en penna mot henne.
"Nej, det tänker jag inte", fräste Ginny men brast sedan i skratt. "Jaja, strunt i om det låter knäppt. Harry, jag är gravid. Vi ska få ett barn i juli."

Innebörden i Ginnys ord kändes som ett varmt ljus i honom. Han skulle bli pappa.
"Det lät inte knäppt. Ginny…" Han kände att det rann glädjetårar nerför hans ansikte, men han brydde sig inte om att torka bort dem. "Du menar det, va?"
"Jag skulle nog faktiskt inte våga skämta med dig om det-Om du inte märkt det så gråter du av glädje." Hon skrattade igen. "Jag menar allvar! Det växer ett litet, litet barn i min mage och kan du vänta runt åtta månader till så ska du få bli pappa." Hon strålade av glädje och Harry log mot henne igen.
"Jag längtar... Ginny, det här är bara för underbart för att vara sant."
"Berätta något jag inte vet", sa Ginny och tog tag i honom och kysste honom som bara hon kunde, på ett underbart sätt som utstrålade all den lycka Harry kände just nu.

Till slut, efter vad som måste ha varit flera minuter, drog de sig ifrån varandra. En tanke dök upp i Harrys huvud.
"Hur vet du det förresten, Ginny? Du kan ju inte bara veta det av dig själv helt plötsligt."
"Just det! Det glömde jag ju!" Ginny log stort och plockade upp en mörkgrön lapp från en ficka på jeansen. Harry granskade den en stund, men Ginny fick plocka upp asken också innan han förstod.
"Graviditetstest? När?" Frågade han. Ginny nickade.
"Väldigt positivt också. Minsta antydan av grön betyder gravid står det, och den här är mörkgrön, så." Hon ryckte på axlarna. "Din andra fråga, bara strax innan du fick veta."
"Du kunde inte hålla dig, va?" Harry skrattade retsamt.
"Det skulle vara jobbigt att dölja det också, till exempel om jag skulle må jätteilla hela tiden."
"Och skulle du väntat för länge med att avslöja det skulle det ha blivit svårt." Harry flinade och Ginny räckte ut tungan åt honom men började sedan skratta hon också.
"Du är nog rätt ute. Ska vi gå ut, förresten? Jag skulle behöva lite frisk luft för att ta in det här."
"Jag tror jag också behöver låta det sjunka in, faktiskt… Men sen, ska vi berätta för alla då? Eller ska vi vänta?"
"Varför vänta? Lika bra att de får något att glädjas åt." Ginny skrattade och gick ut i hallen för att sätta på sig skor och jacka och Harry följde, fortfarande väldigt omtumlad men lyckligare än på länge, efter henne.

"Vart vill du gå, då?" Harry försökte hänga med i samma snabba tempo som Ginny, men det gick inte bra, för han hamnade bara efter. "Kan du sakta ner, förresten?"
"Förlåt." Hon stannade. "Jag är bara glad."
"Det är jag också, men vänta på mig istället för att springa."
"Inga problem. Vart jag vill gå… Tja, vart vill du gå?" Hon tittade på honom.
"Åh, jag vet inte… Parken?"
"Vi skulle annars kunna gå till kyrkogården, om du vill. Eller är det för dystert?"
"Nej, inte alls." De gick förbi huset där Harry en gång för många år sedan överlevt Lord Voldemort och stannade som alltid en stund och betraktade det, innan de fortsatte mot kyrkogården.

Trots att det var november, faktiskt december om några dagar, låg inte ett endaste snökorn på marken och novembersolen sken starkt över gravarna, och fick det att se ut som den vita marmorgraven glänste. Blommorna de satt dit för några dagar sedan såg fortfarande friska ut, men Harry gav de för säkerhets skull lite vatten medans Ginny tittade på och lät fingrarna följa de inristade bokstäverna i graven. Vad Harry kunde se av hennes ansiktsuttryck var hon väldigt inne i sina tankar, och han förstod henne. Han hade svårt att förstå, han också, även om all betydelse i orden Ginny sagt för knappt någon kvart sedan börjat sjunka in i honom.
"Harry?" Han tittade upp från graven.
"Ja?"
"Jag undrar hur jag ska göra med Holyhead Harpies."
"Förlåt för att jag låter som Dumbledore nu, men det är väl bara du som kan ta det beslutet?"
"Om du säger det, Wannabe-Dumbledore… Så jag ska inte spela längre."
"Wannabe-Dumbledore?" Harry brast ut i skratt och Ginny fnissade också lite motvilligt. "Gör inte det då."
"Tack för rådet. Då slutar jag… om ett tag, i alla fall. Eller tidigare."
"Av ren nyfikenhet, varför skulle du sluta tidigare? Du gillar ju att spela där."
"Tidiga tecken på graviditet är illamående, trötthet, huvudvärk… Det finns fler. Jag har läst det i alla fall."
"Nu är det du som är Wannabe-Dumbledore."
"Vadå, för att jag läser?"
"Du citerar boken också." Harry skrattade och Ginny himlade med ögonen. "Men du försöker säga att det beror på hur du mår, va?"
"Ja, exakt. Ska vi till Kråkboet nu?" Hon reste sig upp och Harry gjorde detsamma.
"Har jag rätt att bli nervös eller är det bara fånigt?"
"Det andra, fast i så fall är jag också fånig. De borde bli glada."
"Har du tänkt på att det första barnbarnet de får är från deras äldsta son, och deras andra från deras yngsta dotter?"
"Nej. Det har jag inte. Är det jag som är för ung eller Bill som är för gammal?"
"Bill, isåfall." Harry log stort. "Du kommer att bli perfekt."
"Du också." Hon kysste honom snabbt på munnen. "Redo för transferens?"
"Så redo det går att bli." Harry tog hennes hand och blundade, och bara några sekunder stod de utanför det välbekanta huset. Ginny hade precis höjt handen för att knacka på dörren när den slogs upp på vid gavel och Molly Weasleys gestalt visade sig i dörren.
"Ginny! Harry!" Hon lyste upp och släppte in de i vardagsrummet.

I vardagsrummet satt redan Arthur och diskuterade något med Bill, medans Fleur satt och läste något och Victoire försökte hjälpa Molly med maten i köket. Harry slog sig ner i en fåtölj framför brasan och Ginny satte sig vid hans fötter.
"Vad gör ni två här, då? Har ni någon anledning eller ville ni bara titta in?", Frågade Molly och hindrade i sista sekunden Victoire från att välta ut hela soppgrytan.
"Åh, vi har en anledning", sa Ginny och skrattade. "Men det kan vi ta senare. Det luktar ju mat här." Hon sniffade nöjt i luften. Victoire log stort.
"Jag lagade den!"
"Med lite hjälp, kanske?" Bill flinade och kittlade sin dotter, som nu satt i hans famn.
"Nähä! Ingen alls!" Victoire skrek av skratt.
"Så du tänker ta åt dig hela äran, busunge?" Molly suckade och skakade sedan på huvudet. "Det är mat nu i alla fall."
"Kan du flytta dig från mina fötter då, Ginny?" Harry försökte röra på sina fötter, som var stenhårt fasthållna av Ginny, eftersom hon satt på dem. Hon räckte ut tungan åt honom.
"Ja, det kan jag." Hon reste på sig och gick och satte sig vid matbordet.

Maten var som vanligt väldigt god, Harry kunde faktiskt aldrig påminna sig att han någon gång tyckt att Mollys mat inte varit det, men han var för nervös för att kunna njuta av den till fullo. Ginny såg också nervös ut, men hon lyckades tydligen dölja det ganska bra, för det verkade som att Harry var den enda som märkte det.

"Så, nu då", sa Molly när alla ätit upp. "Harry och Ginny, kan vi få höra varför ni kom nu?" Ginnys bruna ögon mötte Harrys gröna för en sekund, och hon gjorde en kort nick.
"Vi har något att berätta för er", sa Harry och blev genast förvånad över att han lät så lugn.
"Något bra eller något dåligt?" Bill tittade nyfiket på dem.
"Det får ni bedöma själva, men enligt oss, bra." Ginny log och tog Harrys hand. "Det kommer att bli ett tillskott i den nya generationen Weasleys i juli."

I en sekund var det knäpptyst i Kråkboet. Bill var den första som sade någonting.
"Det betyder alltså… Att du är gravid?" Bill såg nästan komiskt förvånad ut.
"Det är jag, ja." Ginny log stort, och efter det kom reaktionerna på löpande band. Molly grät glädjetårar, Arthur överanvände ordet grattis och såg nästan ut att börja gråta av glädje han också, Bill skrattade och sa grattis, Fleur grattade de hon också och Victoire verkade ha förstått tillräckligt mycket för att krama om de båda.

Någon timme senare skulle Bill, Fleur och Victoire åka hem, så de transfererade sig hem de också.
"Hur gör vi med resten? Det är bara fem personer som vet hittills." Harry hängde av sig jackan på en av krokarna i hallen och vände sig åt Ginny, som fortfarande satt och försökte få upp en envis knut på sina skosnören.
"Om du har glömt det, vilket du tydligen har gjort", hon fnissade lite, "så kommer Ron och Hermione imorgon. Sedan får vi skriva till Hagrid, Neville, Luna och alla andra, och alla andra Weasleys får vi väl beta av i tur och ordning." Harry fnös.
"Ja, okej, jag hade glömt det. Kör för det. Du vet förresten att det går att trolla upp den där knuten?" Ginnys händer stannade för ett par sekunder och sedan slog hon ut med armarna i en uppgiven gest.
"Min tur att ha glömt något. Kan du hämta min trollstav?"
"Inga problem." Harry gick in i köket för att hämta den och en halv minut senare var knuten fixad.
"Det där gick bättre", sa Ginny och hängde upp sin jacka också. "Vad är klockan?" Harry tittade på det gamla armbandsuret som tillhört Fabian Prewett en gång för många år sedan.
"Bara halv åtta."
"Typiskt. Då kan man inte gå och lägga sig än."
"Trött?"
"Ja, faktiskt."
"Gå och lägg dig då." Harry skrattade. "Jag kommer om några timmar, jag är i alla fall inte trött än."
"Om några timmar sover jag, så, Godnatt." Hon gav honom en slängkyss och försvann uppför den vitmålade trappan.

Vid tiotiden på kvällen hade tröttheten hunnit ikapp även Harry, så han övergav boken han försökt sysselsätta sig med, ställde i den på en nästan tom hylla i bokhyllan med svarvade trämönster på sidan och gick upp till sovrummet. Ginnys drömmar verkade vara henne till belåtelse, för hon hade ett stort leende på läpparna. Hennes högerhand vilade på hennes mage, och Harry satte sin också där. Det enda han kände var Ginnys andetag, men det faktum att det fanns ett till liv därinne fick lyckan att överväldiga honom igen. Han tog på sig sin pyjamas och kröp ner i sängen så tätt bredvid henne att hans näsa låg några centimeter från hennes röda hår och han andades in den underbara blomdoft som han alltid identifierade med henne. Den ljuvliga doften och all den lycka han kände just nu fick honom att somna på en knapp minut och falla in i djup sömn.