I Hennes Glänta
Hon slöt ögonen. Om man ändå bara kunde sluta tänka. Det verkade så mycket enklare.
Den skrovliga barken kändes trygg bakom ryggen. Hon var i Gläntan igen, den mystiska gläntan hon känt i hela sitt liv. Så länge sedan det kändes nu som hon för första gången kommit gående på stigen som ledde henne hit. Stigen började utanför hennes mormors lilla stuga. Den lilla flicka hon varit då hade upptäckt den och undrat vart den ledde. Hon hade följt den, och kommit hit. Direkt hade hon känt att det var en speciell plats. Inte magisk riktigt, men annorlunda. Porlandet från den lilla bäcken i närheten hade känts som en mors trygga famn. Hon hade blivit välkomnad tyckte hon, av Gläntan själv. Så fort hon sett det, hade hon gått fram till just det här trädet, en stor ek, och satt sig här. Den lilla flickan hade blundat, och känt sig lycklig.
Lycklig kände hon sig emellertid inte nu. Hennes kinder hade till sist torkat, men länge hade hon gråtit. Egentligen var svaret på frågan varför inte självklart. Hon kände sig så tom.
En plötslig rörelse fick henne att haja till. Vad var det där? Smyger någon på henne? Hon tyckte för ett ögonblick att hon såg ett litet horn sticka upp från en av buskarna. Hon skakade på huvudet. Sådant finns ju inte! Hon var precis på väg att sluta ögonen igen när en annan rörelse avbröt henne. Den kom från hornbuskens håll. Vad håller på att hända? Sekunden efter att hon tänkt det blixtrade flera fantasibilder fram. Magiska äventyr, mystiska varelser, kampen om gott och ont for genom hennes hjärna. Men hon vände dem ryggen, stängde alla dörrar och gömde sig. Bäst att gå härifrån.
Hon reste sig upp, torkade de sista tårarna och vände om. Sedan gick hon från Gläntan, ut på stigen, och vidare till den lilla stugan. För tillfället hade hon missat ett stort äventyr. Men det skulle försöka snärja henne igen. Någon annan gång…