Del 1

Ingen förklädnad i världen kan dölja dålig taktkänsla..

"Kom igen nu Kat", sade Leanna och slängde lekfullt med sitt korpsvarta hår medan ögonen glittrade av skratt, "det är inte varje år som Hogwarts anordnar maskeradbal och jag vill verkligen inte komma försent till den här".
Kathy suckade och skakade lite på huvudet medan hon drog tveksamt i klänningen hon bar, "jag vet inte Lea, det var nog ingen bra idé att klä ut sig till vampyrflicka, det ser ju inte ens trovärdigt ut".
"Äh, varför ska du alltid vara så dömande, kan inte vampyrflickor få gå runt i klänning bara för att de kanske råkar söla ner den när de hoppar på sina oskyldiga offer för att suga blodet ur dem?" Frågade Lea och höjde på ögonbrynen medan hon satte upp håret i en stram knut för att så bra som möjligt kunna efterlikna McGonagall – inspirationskällan till hennes egen utstyrsel, "förresten så borde du låta mig sminka dig lite läskigt och om du nu är så missnöjd med den där klänningen så kan du väll låta mig bloda ned den lite också?".
Kathy suckade ännu en gång men kunde inte låta bli att le åt vännens illa dolda entusiasm, "visst men du får låta det gå fort om du vill hinna ner till stora salen innan det är fullt med folk överallt".
Leanna gav ifrån sig ett litet glädjetjut och började genast borsta igenom väninnans kastanjebruna hår som hängde ned i hennes bleka ansikte.

När de klev in i stora salen kunde de inte låta bli att stanna till och beundra utsmyckningen.
Madame Sprout hade låtit hennes elever pynta salen till en jättelik lövskog och golvet täcktes av prasslande blad medan någon, troligen Flitwick, hade trollat fram en liten bäck som slingrade sig runt salen med små broar byggda lite här och var.
Men i mitten av salen hade man låtit det vara och där trängdes eleverna medan de dansade runt i takt till en av Systrarna spöks nya låtar – Ghost of water.
"Kat, Lea äntligen är ni här", Hallie dansade fram till dem utklädd till indianflicka med en svart peruk över sitt annars blonda hår, "jag har hunnit dansa med i två låtar redan och ni som sa att ni skulle skynda er".
"Vi ville ju låta dig dansa av dig lite så att vi slapp skämmas när vi kom", sade Kathy med ett retsamt flin och rufsade lekfullt till väninnans mörka kalufs, Hallie gav henne ett syrligt leende medan hon försökte platta till håret som stod i en sky kring hennes smala ansikte.
"Så lätt kommer ni inte undan, för ni har lovat att dansa med mig", sade hon och skrattade när hon såg Kathys besvärade min, "och just du Kat, måste i alla fall dansa en hel låt, nu får du inte skylla på toabesök eller plötsliga vrickningar".
"Okej Hal, för din skull så", sade Kathy och skakade flinandes på huvudet när hon, Lea och Hal gick över en av de lite större broarna för att ta sig till dansbanan.

"Nej men kom igen, nu har jag dansat så det räcker", sade Kathy efter en, enligt henne, onödigt lång låt och under vännernas protester drog hon sig undan dansgolvet och bort mot portarna för att svalka sig.
Hon gick precis över en av träbroarna när ett par femteklassare i en skrattande tävlan om vem som skulle komma först till porten råkade knuffa till henne och hon var precis på väg att snubbla över kanten och ner i den lilla bäcken då en stark arm grep tag i henne och höll henne stadig så att hon återfick balansen.
"Ta det lite lugnt va?!" Ropade personen som på sätt och vis räddat henne från total förödmjukelse efter de uppsluppna eleverna och släppte sedan sitt fasta grepp om hennes smått ömmande arm.
Kathy föste undan den korta luggen som hängde ned i ögonen och rodnade då hon mötte Gryffindors quidditchkaptens lätt roade blick, "tack så mycket, tur att du är väktare och inte slagman, du har bra reflexer", sade hon och skrattade nervöst.
"Ja, men jag skulle nog vilja säga att en slagman har minst lika bra reflexer som en väktare, bara att det är lätt att misstro eftersom de oftast är så stort byggda", sade Oliver Wood och flinade brett medan han synade hennes utstyrsel, "inte illa, vampyr?".

"Ja, jag är Kathy", sade hon och räckte artigt fram handen för att hälsa, "Kathy Garren".
"Trevligt att råkas Kathy, Oliver Wood", sade den brunhåriga pojken och skakade glatt hennes hand.
"Och vem kan inte ditt namn? Du är seriöst den bästa väktare Hogwarts någonsin haft, om man frågar mig i alla fall. Lea håller nog inte riktigt med mig, hon föredrar Ravenclaws Keene men det är bara för att hennes kille Drew och han är bästa kompisar", Kathy spärrade förskräckt upp ögonen när hon förstod att hon svamlade på tok för mycket och rodnade än en gång, "förlåt, jag blir ofta så här på kvällarna, jag är inte direkt en nattuggla, jag föredrar mornar".
Oliver skulle just till att svara då en grupp Slytherinelever kom fram till dem.

"Kan ni två turturduvor gå någon annan stans och gosa så att man kan komma fram, eller hade ni tänkt ockupera vägen ut hela kvällen?" Frågade den längste pojken och flinade elakt.
"Gå och dö Flint", morrade Kathy och skakade irriterat på huvudet, "om du inte hade varit så otroligt tung och otymplig så kanske du kunde ha tagit någon av de mindre broarna, men jag antar att de inte skulle hålla".
Med en sista ilsken blick började hon gå där ifrån och struntade totalt i om någon från slytherin fick för sig att förhäxa henne medan hon hade ryggen till.

"Kathy vänta på mig", Oliver hade sprungit i kapp henne och snart satt de båda ner på den fuktiga marken och betraktade jättebläckfisken som stillsamt simmade omkring i den månbelysta sjön, "vad var det där med Flints vikt?".
Kathy skrattade och skakade på huvudet, "Åh, en grej mellan oss", sade hon, osäker på hur mycket hon ville att den här väktaren skulle få reda på egentligen, de kände ju inte ens varandra.
"Mellan er?" Han höjde förvånat på ena ögonbrynet och Kathy kunde inte hindra skrattet som bubblade upp inom henne, tårarna hotade att rinna över och det var svårt att säga något klokt när inget annat än fnitter lämnade ens läppar.
"Mellan mig och Flint? Absolut inte på det sättet som du tror", sade hon när attacken äntligen gått över och reste sig sedan upp med en frusen min, "men nu måste jag gå i säng om jag ska orka gå upp i hyfsad tid i morgon, vi kanske ses".

"Jag ska se till så att vi ses, Kathy Garren", sade Oliver med ett litet leende och höjde handen i ett hej då innan han reste på sig och började gå ner mot quidditchplanen. Kathy stod ett tag och såg efter honom, han såg inte så pjåkig ut, det gjorde han då verkligen inte – men att han var tillsammans med Mary Goold, det visste alla, ingenting skulle kunna dela på dem två. Speciellt inte om Mary fick bestämma.

"Vem sa du att du hånglade med?" Utbrast Hallie och slängde sig på sängen för att delta i de två väninnornas ivriga diskussion.
"Inte hånglade Hal, de bara pratade", sade Lea och flinade, "men med Oliver Wood".
"Marys kille?" Hallie gapade förvånat innan hon brast ut i ett förtjust fnitter och de blåa ögonen glittrade ondskefullt, "så bra då, jag kommer aldrig förlåta henne för att hon snodde Jeremy från mig, för att bara dumpa honom sedan".
"Du hade ju ändå tänkt göra slut med honom", sade Lea med ett litet flin, Hallie ryckte bara på axlarna och synade noggrant sina välfixade naglar.
"Äh, det är ändå ingen bra ursäkt för henne att sno min kille", sade hon och Kathy kunde inte låta bli att dänga en av de vita kuddarna i sin väninnas huvud.
"Du är inte lite knäpp du Hal", sade hon med ett skratt och duckade hastigt för en av de andra kuddarna som kom flygandes mot henne, ett krig hade startat.

Wie, Jenny von J is back! Har ni saknat mig? (A)
Kommer att bli mer och mer aktiv här, hoppas jag, och jag håller tummarna för att en del av mina trogna läsare fortfarande är kvar och känner för att läsa och reviewa lite! (A)
Men, nu har ni i alla fall läst första delen av min nya historia (med älsklings Wood 3) Have you heard the rumors? Var nu goa och lämna en konstruktiv kommentar, annars skickar jag mina lila och grönprickiga Ollifanter på er!! :O *morra varnanade*