Han hade förstått sitt misstag men han hade förstått det för sent. Att han blivit förlåten hjälpte inte mot smärtan att veta att han tagit deras liv innan de ens fått leva dem. Han hade trott att de skulle hata honom, men trotts allt han gjorde älskade de honom. Fai kände en hand på sin axel och vände sig om. Hans mor log mot honom och satte sig ner i gräset bredvid honom.
"Han börjar sista året idag gör han inte?" frågade hon och han nickade. Fai betraktade dammen framför honom, dammen som var en koppling till människornas värld, från hans de dödas värld.
"Åren har gått så fort" sa Fai och Cara nickade. De senaste sex åren hade gått fort. I himlen märktes inte tiden, men på jorden hade tiden haft sin gång. Fai la sig på magen och studerade sin bror. De var slående lika det enda som skiljde dem var att Scorpius hade gråa ögon. Cara la sig bredvid honom, hon var lika nyfiken på Scorpius som Fai var. Fai studerade sin bror, han hade växt upp till en man, han var inte den lilla skrämda pojke som Fai träffat sitt sista år. Fai hade sett honom ta sig igenom sorgen efter sin bror, efter honom själv. Fai kunde fortfarande känna skuld för att han låtit sin bror göra det han inte klarat själv, att avsluta sitt liv.
"Remus har gjort ett bra jobb" sa Cara och log varmt när hon nämnde den gamla professorn. Fai nickade. Han var fortfarande förvånad över att Remus tagit emot Scorpius med öppna armar. Efter allt familjen Malfoy gjort mot dem, eller efter allt Draco gjort mot dem.
"Han gjorde det utan att tveka" sa Fai lågt till sig själv men Cara hörde honom.
"Remus har alltid varit en av mina käraste vänner. Han hade tagit lika bra hand om dig" sa hon och strök Fai över kinden.
"Han hade hatat mig" sa Fai uppriktigt och Cara skakade på huvudet.
"Han hade förstått varför du gjorde som du gjorde, precis som han förstod varför jag gjorde som jag gjorde. Vi båda har haft våra problem med våra föräldrar och han har bevittnat det och funnits där för att hjälpa oss när det behövdes" sa Cara och Fai nickade. Remus hade varit det perfekta valet för Scorpius.
"Sitter han på tåget?" frågade Jezebel som kom mot dem i sällskap med Severus och Sirius. De båda äldre männen verkade vara fullt uppe i en livlig diskussion, på de sex år han varit här kunde han inte minnas att de hållit sams en enda gång. Cara såg på de båda männen och skrattade, hon var van. Jezebel la sig bredvid henne och kramade hennes hand. Fai kände sig fortfarande skyldig till att han fått sin far till att begå självmord. Jezebel hade försäkrat honom om att beslutet inte hade med Fai att göra och att det var han som skulle be om ursäkt han hade lämnat honom ensam.
"Han sitter på tåget med Albus" sa Fai och log. Fai var glad över att Scorpius hade Albus, precis som han hade haft JJ som vän. Han hade pratat med henne när han kommit hit hon hade förlåtit honom men gått vidare. Det smärtade Fai att hon inte fanns i hans liv längre, men han hade fått skylla sig själv. Hon hade funnit kärleken i livet efter, hon hade en egen familj nu.
"Tror ni han tänker berätta för honom?" frågade Sirius och tittade ner på Scorpius.
"Att han älskar honom?" frågade Cara och log "Jag hoppas det, de båda förtjänar lyckan"
"Han är kusligt lik Draco" sa Severus och tittade ner på Scorpius. Han visste att hans utseende plågade honom. Det sista han ville var att vara lik sin far.
"Det är synd at han inte har fler drag från Astoria" sa Sirius och suckade. "Den kvinnan var inte bättre men hon kunde fått Scorpius att se mindre Malfoyaktig ut"
"Malfoyaktig ut?" sa Severus och höjde på ett ögonbryn "Det är inte ett riktigt ord"
"Det är ett ord" sa Sirius bestämt och Fai skrattade, de båda männen tittade på honom men sa inget. Han visste att han var lik Draco han med, men han hade fått många av sin mors mjuka drag.
"Nu börjar tåget röra på sig" sa Narcissa som kommit fram till kanten för att se sitt andra barnbarn. Fai hade aldrig träffat dem fören han dog, men han gillade sina farföräldrar, de var inget lik Draco.
"Lycka till Scorpius" sa Fai och tittade ner i dammen.

Scorpius tittade upp när någon önskade honom lycka till. Han hade hört rösterna så många gånger innan, han kände igen dem allihop. Den vanligaste rösten var Fais röst, han undrade om han var galen på riktigt. Scorpius tittade ut genom fönstret när tåget började rulla. Han var förvånad över att det redan gått sex år sedan Fai dog. Sedan de alla dog. Trotts att han inte kände dem alla så hade de lämnat efter sig en stor saknad. Skolan hade sörjt dem alla, lärarna hade varit tysta och nerstämda. De hade alla känt Cara, trotts att ingen ville säga det högt hade hon varit en kär person till dem. Scorpius var inte säker på att han saknade henne. Men han hade saknat sin bror. Men långsamt försvann sorgen och glädjen över att Voldemort var död kom. Nu var de äntligen fria att göra som de ville. Ingen som bestämde över dem. Att bygga upp samhället hade tagit längre tid än något trott. Allt låg i ruiner. För Scorpius spelade det inte så stor roll vem som styrde. Han hade förlorat allt. Sin bror, sitt hus och sin anledning att leva. Men ju fler år som gick desto mer förstod han att han inte kunde stanna kvar i sorgen att han var tvungen att leva sitt liv. Han tittade upp när Albus klev in i kupén, mannen som han hade börjat älska. Scorpius ville inget annat än att berätta för honom vad han kände, men han kunde inte. Albus hade hjälpt honom tillbaka till livet, hämtat honom när han varit på branten till döden. Han var skyldig sin vän allt och han skulle inte klara sig utan honom. Han var rädd att skrämma iväg mannen om han sa vad han kände.
"Hej Scorpius" sa Albus glatt och slängde sig ner på sätet bredvid Scorpius. Åter kände han de där välbekanta fjärilarna i magen han känt hela sommaren.
"Hej Al" sa Scorpius och log sitt vanliga leende. Albus la sitt huvud i knät på Scorpius något han ofta gjorde.
"Vårt sista år" sa Albus glatt och Scorpius nickade. "Tänker du på honom?"
"Jag tänker alltid på min bror, han är alltid med mig" sa Scorpius och tänkte på rösterna i huvudet. Var de verkliga?
"Klart han alltid är med dig" sa Albus leende och de satt tysta en stund. "Scorpius?"
"Mm" svarade Scorpius lite frånvarande där han satt och såg ut genom fönstret.
"Vad säger du om att leva det sista året i Fais minne? Jag tror att han hade velat det. Om vi gav vårat yttersta för att leva det året han inte fick" sa Albus försiktigt och Scorpius tittade ner på sin vän och log svagt.
"Ja Jag tror han hade velat det." sa Scorpius
"För Fai" sa Albus
"För Fai" svarade Scorpius och log ut genom fönstret. Det här året skulle han leva inte enbart för sig själv utan också för Fai.