Hans kalla ögon såg på henne.

"Nu lever inte Pojken som överlevde längre. Vad ska du göra åt det då?"

Han skrattade kallt. Han fortsatte kasta förbannelser på hans kropp medans Harry låg där helt livlös. Hans kropp ryckte till.

Hermione kastade sig över hans kropp och skrek hans namn. Hon försökte förgäves skaka liv i hans kropp men fick ingen reaktion.

"Harry, vakna. Jag ber dig. Du är den ende jag har. "

Hon viskade fram orden och tårarna rann.

Alla andra var döda. Ron, hennes pojkvän sedan ett år tillbaka. Han som hon brydde sig så mycket om.

Ginny, den enda tjejkompis hon har…hade, rättade hon i sitt huvud.

Och nu Harry, pojken som överlevde. Hennes sista hopp.

Och det fanns en lång lista med flera som stått henne nära:

Dumbeldore, Sirius, hela Rons familj, Remus, Dobby och de flesta som kämpat på den goda sidan.

Hon såg upp. Runt om kring henne låg tusentals döda kroppar. Både dödsätare och vanliga trollkarlar. Hon insåg en sak. Hon var den enda som var kvar. Inte en levande trollkarl eller häxa som stod på hennes sida. Det enda som fanns där var mörka gestalter.

Hermione tänkte på hur många onda människor hon dödat den dagen för alla sina vänner.

Plötsligt såg hon upp. Där stod Voldemort med en flinandes Bellatrix Black.

"Nu du din lilla smutskalle, nu är det är dags att dö? "

Hermione kollade kallt in i Bellatrix ögon och väntade på förbannelsen. Hon hörde orden.

"Avada Kadavra!"

Hon kände inte själva förbannelsen träffa henne men hon slungades bakåt och sedan blev allting svart.

Hon vaknade upp och såg en främmande kille framför sig. Bakom honom såg hon tydligt Hogwarts väggar.

"Hur överlevde jag? Vem är du? Och varför är jag i Hogwarts?"

Pojken såg frågande på henne.

"Jag är Tom. Jag är förste prefekt. Vem är du? Och varför och hur kom du hit?"

"Jag vet inte. Det sista jag minns är att jag fick förbannelsen i höften."

Hon kände efter ifall det skulle vara något brännmärke eller något och drog upp något. Sitt tidsur. Det var alldeles trasigt och hon förstod att förbannelsen hade träffat den istället för henne. Det gick upp som ett ljus för henne. Hon förstod att hon hade färdats bakåt i tiden.

"Herregud. Vad sa du att du hette nu igen?"

"Tom. Tom Riddle."

För andra gången på dagen kände Hermione hur hon slog i huvudet i golvet och allt blev svart igen.

"Miss? Är du vaken?"

En ung dam stod framför henne. Hon var misstänksamt lik Madame Pompfrey .

"J- jag är vaken. Vart är jag? Och vilket år är det?"

Den unga damen såg förbryllat på henne.

"Du är i Hogwarts sjukhusflygel. Året är 1844. Varför frågar du det?"

"Oh…det var inget…Kan jag få prata med professor Dumbeldore?

"Javisst, kära barn. Men du vill inte prata med rektor Dippet då?"

"Bara Dumbeldore."

Hermione såg bestämd ut.

"Så Miss Granger. Du står här och säger till mig att du är från ett annat årtionde?"

Frågade den mycket unga professor Dumbeldore.

Han såg ut att vara i 40- års åldern och hade långt rött skägg.

"Ja…Jag är så ensam jag har ingen…och tidsuret… det gick i sönder…"

Hermiones röst bröts och hennes ögon fylldes med tårar.

"Vad ska jag ta mig till ,professorn?"

Han såg på henne med en sorgsen blick.

"Det finns tyvärr inget jag kan göra

So, Here we are in the years,
All the past is a dream,
Can't believe that I'm here,
Now, Seems so hard to recall,
Did it happen that way, Did it happen at all,
Here we are, win or lose, good and bad, fast and lose,
Here we are, black and gold, In another time.
Dust, on a mirror turned black,
The refection is flawed, all the mirrors are cracked,
Strange how the glass seems to sing,
But the words are like death, they could be anything,
Here we are, win or draw, badly used, badly scored,
Here we are, gone before, In another time.

(låt av Motörhead - In another time)