Konsekvenser
Det var inte planerat. Det var inte tänkt. Det var inte alls meningen, det var verkligen inte okej.
Vad spelade det för roll?
Hermione var rasande på Ron, igen. Den senaste tiden gjorde de inte annat än att bråka. Hon ansåg att han inte kunde ta hand om Rose och var mycket dålig på att ta ansvar.
Han sade att hon oroade sig för mycket och tog allting alldeles för allvarligt.
De argumenterade, grät, skrek och smällde i dörrar. Blev sams en liten stund för att några minuter senare börja gräla igen.
Och så höll det på.
Alla sömnlösa nätter och ensamma dagar var inte bra för Hermione. Det hjälpte inte heller att hon inte blev riktigt tillfredsställd på evigheter.
Därför var det kanske inte så konstigt att hon följde med Charlie hem den natten. Han hade bara erbjudit henne lite sällskap och kanske en drink efter middagen i Kråkboet. Ron var tvungen att återvända till jobbet så snart de ätit klart, och Molly hade erbjudit sig att ta hand om Rose. Om någon kunde lugna ned en liten gaphals som Rosie var det hon.
"Följ du med Charlie, Hermione", hade Molly uppmuntrat henne, utan att se det triumferande leendet på sin näst äldste sons läppar.
Visst hade han tagit hand om henne. Hon var hopplöst fångad av hans charm, och för trött och villig för att tänka på några som helst konsekvenser.
Men konsekvenser blev det.
Två veckor efter deras natt tillsammans började Hermione att må illa. Ofta. Då bestämde sig Ron plötsligt att ta hand om henne igen, han var omtänksam och gav henne det hon så länge tyckt att hon förtjänade.
"Jag vet att jag har sårat dig det senaste året, älskling. Men jag lovar att från och med nu… Jag är så lycklig, det vet du va?" Ron log strålande mot henne, och hon nickade. Hon gav honom ett litet leende tillbaka och önskade att hon kunnat dela hans glädje.
När de berättade för hela familjen några veckor senare gav Charlie henne en blick. Hermione svarade med en diskret nickning. Han visste att barnet egentligen var hans, men Hugo skulle aldrig kalla honom något annat än 'farbror'.
