Disclaimer: I do not own Harry Potter or any of its characters, though I wish I did =)

Notes: Det här är min första fanfic här, den beskriver Rons känslor när han får syn på sin döda vän och om deras förhållande, om en bror i allt utom blodet. När ni läst, ge gärna konstruktiv kritik så att jag kan förbättra mitt skrivande.

Bröder i allt utom blodet

Det var så här det måste vara att dö, för smärta kunde inte vara värre än så här. Hans röda hår stod åt alla håll, hans blå ögon var fyllda av tårar och smärtan, den fruktansvärda smärtan.

Ron Weasley stod på toppen av trappan in till Hogwarts bredvid flickan som nu äntligen, äntligen, blivit hans flickvän, men kärleken till flickan med det buskiga håret låg glömd någonstans långt inuti hans hjärta, undanskuffad av skräcken över pojken med den svarta, ovårdade håret och de klargröna ögonen som nu förlorat sin glans för alltid.

Vid Merlin, det kunde inte vara sant, för om det var det så... Samtidigt visste han redan. Han hade vetat i samma stund som han och Hermione såg Neville och hörde honom säga det som de sedan aldrig skulle kunna glömma.

"Han sa att jag skulle döda ormen", och sedan, när han såg deras ansiktsuttryck; "Han har väl inte..?"

Det hade han. Hermione snyftade när hon insåg det, Ginny hade skrikit och svurit, men Ron själv hade bara blivit tom. Hans bästa vän, den första som såg honom för den han var, var död. Han hade gett sig iväg som så många gånger förut, för någon fånig, hjältemodig orsak.

En röst, tom på andra känslor än hat och triumf, kall som natten själv, hördes från alla håll och till följd många flämtningar. Han förklarade att han med de gröna ögonen hade flytt och mött sig öde när han försökte lämna dem som var villiga att dö för honom.

"Han besegrade dig!" Ron skrek ut sin ilska och smärta, skräcken.

Det var ända sättet han skulle klara sig efteråt, genom att tro att vännen på något sätt haft en anledning, ett sätt att klara det på. Annars skulle han bli galen.

Neville, dumma, klumpiga, modiga Neville gav sig på Voldemort. Han skrik väckte Ron ur sin trans. Han måste kämpa, även om det kände meningslöst. Det var därför det svarta, ovårdade håret hade dött, så att de skulle kunna leva och kämpa. Så att det skulle ta slut, det förbannade kriget. Så att de som var kvar skulle få leva i frid.

När Neville dödade ormen fortsatte striden, värre och större än förut, och någonstans mitt i all röra kunde han höra Hagrid skrika efter pojken, skrika att han hade försvunnit. Hade det inte varit för skräcken för Hermione och hans familj, den familj som var kvar så hade Ron skrikit han också, sökt efter kroppen till hans bror i allt utom blodet.

När Bellatrix dog och Voldemort gav sig av efter hans mor var Ron skräckslagen, tills han hörde rösten som vrålade högre än någon annan.

"PROTEGO!"

Harry levde. Det var allt som spelade någon roll.