Kapitel 1. En hjälpande hand
Det var en helt vanlig dag i Japan. Klockan var omkring 6.30 och solen höll just på att gå upp vid havskanten. Men vid kanten mellan stranden och bergskanten gick en tjej. En tjej som inte mådde så bra.
" Vad är det med mig? Tänkte hon. Varför minns jag inte? Jag minns bara att jag måste bort men vart. Tänkte hon.
Hon kände sig svag och utmattad. Hon hade gått hela natten utan att stanna för att hämta andan. Dessutom hade hon fått ett skärsår på magen som det blödde lite svagt ur. Men hon orkade inte bry sig. Allt hon visste var att hon måste bort.
Sen började hon känna hur allting började bli suddigt. Hon tog stöd mot bergväggen. Men hon hade inte krafter nog till att hålla sig uppe och tillslut vek sig benen på henne och hon föll långsamt ner mot sanden. Hon landade på knä med händerna i sanden som fortfarande var kall eftersom solen inte hunnit värma den.
" Jag får inte... somna. Jag måste hålla mig... vaken, men mer han hon inte tänka för en hon föll helt ihop och allt blev svart.
Från det andra hållet kom en ung kille gående, förmodligen i hennes ålder. Han hade haft en mardröm om en sak som hänt för länge sen.
" Varför kan jag inte få de dumma drömmarna bort från skallen. sa han för sig själv.
Men sen fick han syn på tjejen. Men han tänkte inte så mycket mer på det.
" Hon har säkert varit full och somnat där. Jag menar varför skulle jag bry mig. tänkte han och började gå vidare.
Men när han såg blodspåren som ledde blev han fundersam och bestämde sig för att gå fram till henne.
" Om det här är något sjuktskämt, så kommer jag aldrig bry mig igen. Tänkte han.
Han försökte prata med henne men ingen svarade så han satte sig ner på knä och började skaka på henne men ingen rektion. Men han kunde se att hon andades så hon måste vara ok tänkte han. När det inte verkade som att han skulle få liv i henne, så tog han upp henne och bar iväg henne till hans hus.
" Bäst för henne att ingen ser att jag hjälper henne. För om Taysen skulle få reda på det här så skulle han tjata om det för all framtid. tänkte han för sig själv.
Hos Kai klockan 10.30
När hon vaknade så var allting först väldigt suddigt. Hon försökte se bättre men efter varje försök så blev hon bara snurrig. Så hon gav upp den idén och lät sina ögon få vänja sig. När hennes ögon hade börjat vänja sig så såg hon att hon inte var där hon hade somnat. Hon låg på en snygg och väldigt dyr soffa kunde hon gissa eftersom hon hade sett en sån förut. Det var ett stort och väldigt ljust rum med en stor TV med hemma bio en massa skivor och filmer och allt såg väldigt flott ut.
" Det måste vara någon väldigt rik person som äger det här huset. Tänkte hon. Sen slöt hon sina ögon igen. Vad gjorde hon här och varför blev hon förd hit var några ut av frågorna som ekade i hennes skalle. Men när hon låg där och tänkte så märkte hon inte att en person var på väg emot henne. Hon hörde en röst i skallen en som hon aldrig hade hört förut men rösten lät vänlig men ändå osäker. Så hon var inte säker på om hon skulle öppna ögonen. Men hon började bli irriterad på personen som inte ville låta henne va. Hade inte den här personen lärt sig att man inte ska väcka den som sover. Tänkte hon. Så hon öppnade ögonen med ett ryck.
– Vad vill du? sa hon med bestämd röst.
Innan personen han svara fortsatte hon.
– Kan du inte bara låta mig vara ifred. sa hon utan att se på personen.
– Tyvärr inte. Och om du skulle vara klar nu så kanske du skulle kunna vara tyst en stund och låta mig förklara istället för att börja skrika. Sa han med en kall och kylig röst.
– Hn. var allt svar han fick.
– Kan du vara snäll att dra upp din tröja lite? sa han men nu hade hans röst mjuknat lite.
– Ge mig ett skäl? Sa hon med en liten vresig röst.
– För att jag måste rengöra ditt sår, så om du inte drar upp tröjan en så gör jag det? sa han lite bestämdare.
– Aldrig att jag låter dig göra det. Sa hon med en fortsatt sur röst. Och hon hade fortfarande inte tittat på honom och hon tänkte inte göra det heller. Men inom henne började hon vara riktigt irriterad. Han hade sagt till henne vad hon skulle göra utan att ens ha lyssnat på henne. Men samtidigt tyckte hon att han inte var så hemsk. Han hade ju faktiskt räddat henne och inte börjat skrika på henne fast hon varit så sur på han. Så hon drog upp tröjan en bit så han skulle kunna rengöra hennes sår.
– Det här kan svida lite. sa han med en lugn röst för första gången.
– Det är lugnt. Jag har varit med om värre. Sa hon nu i normal ton.
– Ja, ja. Sa han och började rengöra hennes sår. Hon verkar vara riktigt tuff och envis sa han till sig själv. Hon är nog en som vet vad hon vill. Tänkte han.
– AJ! Skrek hon. Och han kom tillbaka till verkligheten.
– Förlåt. Det var inte meningen. Jag vet att det gör ont men det är snart klart. Sa han med en lugn röst som fick henne att slappna av.
Efter några minuter sa han:
– Nu har jag rengjort ditt sår, så jag ska lägga på ett bandage. Tror du att du kan klara av att sitta för det skulle gå mycket lättare då? Sa han med en snäll och övertygande röst.
– Ok. Sa hon. Och han tog hennes händer och hjälpte henne att sitta. Hans händer kändes starka men ändå försiktiga. Tänkte hon.
– Du får gärna hålla undan håret når jag ska lägga dit bandaget. sa han i samma ton som förra gången.
Så hon gjorde som han sa och lät honom lägga bandage runt om hennes mage. Vilket han faktiskt var väldigt duktig på? Hans händer behandlade henne som om hon vore gjord av det dyraste glaset. Men bandaget blev ändå inte svagt knytet utan ändå ganska starkt. Hon fick faktiskt medge att hon tyckte om det sättet han rörde vid henne. När han var klar drog han ner tröjan lika försiktigt som han hade gjort med bandaget.
Tack. sa hon med en mjuk och vacker röst och för första gången tittade hon honom i ögonen och deras blickar möttes.
– Det var så lite. sa han med en lika mjuk röst.
De satt säkert i flera minuter och bara tittade in i varandras ögon. Hans ögon var grå-blåa men hennes var klart ljusblåa. Ingen av dem kunde slita blicken från den andra det var som de var fast i varandra. Tillslut kom de på att de hade suttit och tittat in i varandras ögon, så de tittade bort fort och rodnade lite båda två samtidigt.
– Jag borde gå nu. sa hon med en liten svag röst.
– Du borde inte gå förrän du är helt bra. hörde hon en röst som sa lite svagt.
Hon tittade på honom och såg att han var orolig för henne.
– Det är ok. Jag mår fint. Du behöver inte vara orolig. Jag har klarat mig förut och jag kan klara mig nu också. Sa hon samtidigt som hon tittade in i hans ögon.
– Dessutom har du redan hjälpt mig tillräckligt. Sa hon och ställde sig upp. Men när hon bara hade tagit några steg så kände hon hur allt började snurra igen och hur hennes ben inte orkade bära henne. Men just innan hon skulle falla i golvet tog två starka armar tag i henne. Hon tittade upp och såg att det var den där killen som hon hade allt att tacka för att hon levde.
– Påminn mig om att nästa gång du säger att du är ok så ska jag inte lyssna. sa han med en liten orolig röst.
Ok. Sa hon med en liten darrig röst. Han hjälpte henne tillbaka till soffan och satte sig bredvid henne.
– Dessutom skulle jag gärna vilja veta vad du heter? sa han med sin lugna fina röst.
– Serena. Men jag minns inte mitt efternamn, bara att jag var på väg bort. Sa hon. Han kommer aldrig att tro på det här men han ville veta och nu vet han. Tänkte hon.
– Jag heter Kai, Kai Hiwatari. Och jag bor här som du kanske redan har gissat. Sa han. Vad håller jag på med? Och varför har jag blivit så trevlig. Jag är ju den som brukar kallas för is prinsen för att jag inte bryr mig om någon. Varför ska jag då börja bry mig om henne? Men det känns som jag vill hjälpa henne. Hon känns som jag, som om hon också har haft det svårt. Hon sa att hon bara visste vad hon hette och att hon var på väg bort, hon visste inget mer och jag vill hjälpa henne att minnas.
– Kai? sa hon och han vaknade från sina tankar.
– Ja. sa han med sin lugna röst.
– Varför hjälper du mig? Du känner mig ju inte. Och dessutom så har ingen hjälpt mig så mycket som du har gjort. Sa hon med en liten osäkerhet på rösten.
– Jag vet inte. Det kändes bara rätt, jag brukar inte vara typen som hjälper andra, men jag vill hjälpa dig att få tillbaka ditt minne om jag får. Dessutom om du inte har någon stans att bo kan du få bo här. Vi har flera rum som är lediga.
– Är du säker på att jag inte är till något besvär. sa hon.
– Näe, det är inga besvär alls. Du får gärna stanna så länge du vill. Sa han och för första gången log han ett litet leende.
- Tack, tack för att du är så snäll mot mig. sa hon med en lugnare röst.
Då knackade det på dörren. Och in genom dörren kom en butler.
– Förlåt om jag stör Mr Hiwatari men lunchen är klar om några minuter. Ska jag be kocken duka till den unga fröken också.
Innan hon han svara sa Kai.
– Jo, det blir bra. Ni kan komma upp hit med lunchen när den är färdig.
– Då kommer jag tillbaka om en liten stund med eran lunch. sa butlern och sen lämnade han rummet.
– Har du en butler? Hur rik är du egentligen? Och varför sa du att jag också skulle ha utan att veta om jag ville. Jag känner mig faktiskt tillräckligt påträngande redan, så jag kan faktiskt äta någon annan stans. Det räcker faktiskt mer än väl att jag får sova här. sa hon med en liten snabb och lite högre röst.
– Ja, jag har en butler och jag är väldigt rik. Men vi behöver inte gå in på hur mycket nu. Och eftersom att du har legat ute hela natten plus att du är skadad och har förlorat mycket styrka och inte ätit på hela natten och morgonen så tar jag rätt så mycket för givet att du är hungrig. Och det är inget problem och du behöver inte känna dig påträngande för det var jag som tog dig hit som du kanske minns. Och jag har sagt att jag ska hjälpa dig och jag brukar hålla mina löften. sa han fortsatt i lugn ton.
Mer han varken hon eller han säga för än butlern kom tillbaka med lunchen. Och ja, Kai hade faktiskt rätt i att hon var hungrig, faktiskt utsvulten. Hon hade inte ätit sig helt mätt på flera månader kanske ännu längre. Och även om hon nu var så hungrig som hon var så ville hon inte visa det för honom. För då trodde hon att han bara skulle tro att hon var helt tokig som bara slängde i sig maten, nu när han var så rik och van vid överklassen.
– Jag trodde att du var hungrig? Sa han i samma ton och tittade på henne.
– Du behöver inte äta så fint som du gör utan bry dig inte om att jag är rik. Jag har sett värre om det är de du är orolig för. Ok. Sa han och fortsatte titta på henne med sina vackra grå-blåa ögon som alla tjejer skulle falla för.
Hon tittade in i hans ögon och kände sig mycket bättre till mods och för första gången log hon, men bara lite så det nästan inte syntes.
Resten av lunchen åt de under tystnad. När klockan var 13.00 hade de ätit klart och butlern hade varit förbi och hämtat disken. Sen vart det tyst i säkert en kvart innan det knackade på dörren och butlern kom in och sa.
– Ledsen att behöva störa er igen Mr Hiwatari men unge Granger skulle vilja prata med er på telefon. Han gick fram till Kai och gav honom telefonen sedan gick han ut därifrån.
– Vad vill du Taysen? sa han med en kylig röst.
– Tjena surpuppa. Vi ville bara höra vad du gjorde och om vi kunde komma förbi. sa Taysen.
– Det går inte idag Taysen, jag är upptagen av annat. Sa Kai med lika kall röst.
– Men kom igen, vi har ingenting att göra och hos dig kan man göra hur mycket som helst. sa Taysen med ett försök att få Kai att ge sig.
– Ni får helt enkelt ha tråkigt i dag för jag har annat för mig än att umgås med er. Så låt mig vara Taysen, jag är upptagen för resten av dagen. Sa Kai med en ännu kyligare röst innan han la på luren.
– Vem var det där? Sa Serena. Även om jag vet att jag inte har med det att göra. Och dessutom sa du så där bara för att jag var här och du skäms över mig? Sa hon med en svag och osäker röst samtidigt som hon hade huvudet ner mot golvet med igenslutna ögon.
Vadå skämmas över henne. Kai kunde inte förstå någonting. Han vart helt ställd och visste inte vad han skulle göra. Han tyckte så synd om henne för hon verkade inte ha något självförtroende alls. Och hade hon haft så måste något hemskt ha ha hänt med henne. Men han försökte fort skaka bort de tankarna.
– Varför skulle jag skämmas över dig. Jag tycker bara att du borde få ha det lite lugnt och tyst åtminstånde idag. Det var inte på grund av något annat Serena. Och dessutom så är inte Taysen den lugna personen till sättet. Sa han med en ännu mjukare röst än förut. Medan han la handen försiktigt under hennes haka och lyfte hennes huvud mot hans.
Då lyfte hon sina klara ljusblåa ögon mot honom och sa:
– Är det säkert. Sa hon medan hon tittade in i hans grå-blåa ögon.
– Ja, helt jätte säkert. sa han med ett leende på läpparna så att hon också började le.
– Tack.. För allt och då menar jag allt. sa hon med ett lite större leende på läpparna och man såg hur hennes ögon började lysa av tacksamhet och allt.
Det fick Kai också att känna sig lugnare. Som om han äntligen hade börjat vinna lite förtroende hos henne. Han tyckte om att se henne le. Det fick honom att bli så varm inombords och lycklig. Och någonting... ja något som han inte kunde sätta fingret på. Han hade aldrig känt det så här förut och visste inte vad det var han visste bara att han gillade att se henne le och han skulle kunna titta in i hennes ögon hela natten och i mörkret skulle de lysa klarare än stjärnorna på natthimlen. Det gjorde att även han fick ett ännu större leende på sina läppar.
- Vad? Var det något jag sa? Förlåt om jag sa något dumt men jag visste inte... mer han hon inte säga för än Kai satte sitt finger för hennes läppar som ett tecken på att hon skulle vara tyst.
- Varför tror du alltid att du har gjort något fel? Du har inte gjort något fel... jag... jag är bara glad över att se dig le. För när jag först såg dig så trodde jag att jag aldrig skulle få se ett leende på dina läppar... Men... men det fick jag och... dit leende gör att jag också blir glad och lycklig för att du... för du med dit leende gör att man inte kan bli annat än lycklig. Så det är faktiskt jag som ska tacka dig för att... jag är inte den typen som brukar le och skratta. Jag står helst tyst i ett hörn för mig själv och säger inte så mycket.
- Sluta Kai, du gör mig generad. Sa hon medan hon drog bort hans finger från hennes läppar och vände sitt huvud ifrån honom så han inte skulle se henne bli röd i ansiktet.
- Jag vet att du inte menar det, så sluta ljuga för mig. sa hon med fortsatt huvud bort från honom.
Då drog han till hennes huvud igen mot hans håll och hon öppnade ögonen och så in i hans ögon igen, som nu såg ut som hon skulle drunkna i dem.
- Varför skulle jag ljuga för dig. Jag brukar aldrig ljuga och jag skulle aldrig ljuga för dig eller säga något som jag inte menar. Förstår du det. Sa han och tittade ännu djupare i hennes ögon.
Det fick henne också att känna någonting, någonting som aldrig förut hade känt något som gjorde att hon drogs mot honom som hon ville höra och se mer. Och veta mer om honom. Han var så speciell som ingen som hon hade träffat förut. Han var så mycket mer än alla andra killar hon hade mött i hennes liv. Han var som kall och hård men ändå varm och mjuk på insidan att hon ville bara veta mer om honom. De satt länge igen och bara tittade in i varandras ögon (börjar bli en vana).
Klockan 15.00 i Kais hus
Då knackade det på dörren igen för tredje gången fick Serena fram det till. Och hon började faktiskt bli lite less på det eviga springandet fram och tillbaka. Och det började Kai också och det såg man på hans ansiktsutryck. Och in genom dörren kom hans butler med telefonen igen.
- Vad är det nu då? sa Kai med en liten irriterad röst, för han var less på att det kom folk hela tiden som ville prata med honom.
- Ledsen att jag stör igen Mr Hiwatari men ungen herr Granger skulle vilja tala med er igen. sa butlern och gav Kai telefonen och gick ut igen.
- Hn. Suckade Kai innan han tog telefonen. Serena förstod att han började bli less på att Taysen som han hette om hon mindes rätt redan hade pratat med Kai nu ville prata med honom igen. Om det hade varit hon hade hon aldrig pratat med honom i telefonen. Men hon kom snabbt tillbaka från sina tankar då Kai började prata.
- Vilket ord av att lämna mig ifred är det som du inte förstår Taysen. Ska det vara så svårt att lämna mig ifred. Jag är upptagen idag kan du få in det i din lilla hjärna eller. Sa han med en väldigt irriterande röst.
- Jo, jag vet, jag vet men det skadar vell inte att försöka. Så snälla Kai kan vi inte få komma. Sa Taysen. Nu började Kais tålamod verkligen koka och han fick svårt för att inte bli så förbannad att han skulle slänga iväg telefonen. Serena kunde se det i hans ögon och tog hans hand och då tittade han på henne och förstod vinken och började lugna ner sig.
- Jo, det är så här Taysen att jag har fullt upp och jag ska inte behöva förklara mig för dig och dessutom när du ändå ringer så vet jag inte om jag är fullbokad resten av veckan också, så lyssna noga för jag säger bara det här nu för sista gången. Lämna mig ifred! Jag hör av mig om jag har någon tid över att vara med er, tills dess så lämnar ni mig ifred är det klart eller ska jag behöva bli ännu argare än vad jag redan är. Sa han med en väldigt sur och irriterad röst.
- Ok, ok vi fattar, du får höra av dig när du har en tid över för oss ok, vi ses vell sen någon gång. Sa Taysen och la på luren. Det gjorde också Kai och tog ett djupt andetag med en stor suck.
- Du kan släppa min hand nu om du vill, jag tror att jag kan lugna ner mig nu. Sa han och tittade på henne. Och hon släppte genast hans hand.
- Förlåt, det var inte meningen att ta din hand men du verkade bli lika less på hans telefonsamtal som jag och jag ville inte att du skulle få lika dåligt humör som jag brukar få när jag pratar i telefon. Sa hon med en lugn röst.
- Tack, du behöver inte be om ursäkt, det var bara bra för du fick mig att varva ner för annars hade allt gått ut över Taysen och fast han är jobbig så förkänar inte han mitt dåliga humör på telefon, så tack. Sa han med en lite uppstressad röst men ändå mjuk.
Någonstans i ett annat land
- Varför tar det så lång tid. Han sa att han skulle höra av sig så fort han hade fått tag på henne. Sa en man med en väldigt arg och bestämd röst som kunde få vem som helst att börja skaka.
- Jag har ingen aning Sir, men han hör säkert av sig snart och då har han säkert fått tag på flickan. Sa en kvinna.
Ring! Ring!
Den arga mannen svarade i telefonen.
- Nå har du fått tag på henne! Skrek han i telefonen.
- Tyvärr Sir men jag tappade bort henne, hon kan vara var som helst i hela värden. Men hon är skadad och utmattad så vi borde ändå kunna hitta henne. Sa en annan man med osäker röst.
- Din idiot! Hur kunde du tappa bort henne? Vi behöver henne till våran operation i att ta över värden och det vet du också. Och det ända sättet som vi kan spåra henne på är genom hennes Toten och hon är så bra att hon kanske aldrig behöver använda henne. Och hon är den ända i hela värden som har kraft att kunna kontrollera så många Toten. Har jag gjort mig tillräckligt klar och en sak till. Du kommer inte tillbaka för än du har med dig henne. Är det klart! Skrek han i luren.
- J... aa. Det… är klart Mr Gilion. sa doktor Zagart.
– Bra och gör mig inte besviken. sa Gilion med en väldigt arg röst. Och sen la han på telefonen.
– Ta det lugnt vi kommer att hitta henne och få henne tillbaka med alla medel som behövs. sa hon som även kallades för doktor K.
– Jag är inte så säker på det. Hon är smart stark och hon har inga svagheter och jag har ändå känt henne i hela hennes liv och inte sett någon. Det spelar ingen roll hur mycket vi skadar henne, hon skulle aldrig bry sig. sa han lite lugnare men han var ändå arg.
– Alla har en svaghet och det gäller bara att hitta hennes. Först måste vi hitta henne och ta reda på hennes svaghet som vi sen kan använda emot henne. Sa doktor K.
– Jo, det har du rätt vi får fortsätta med plan B ifall vi inte skulle hitta henne. sa Gilion.
– Det är uppfattat Sir. sa doktor K och lämnade rummet.
" Det är bäst att vi hittar henne och får henne hit, för hon behövs för att jag ska nå mina mål.
Hemma hos Kai klockan 21.30
De satt fortfarande kvar i samma rum som de hade gjort sen i morse, de hade ätit middag och satt nu och såg på TV. Det hade varit en väldigt lång dag för Serena och hon började bli trött. De hade suttit tysta i en timma eller två men sen bröt hon tystnaden.
– Kai. Sa hon och han tittade på henne och hon på han. Om jag skulle somna så får du väcka mig ok. Sa hon.
– Visst, men vill du inte att jag ska visa dig ditt rum så du får sova. sa han med en mjuk röst.
– Näe, inte än för då kommer jag inte att kunna sova inatt. sa hon.
– Ok, jag lovar. sa han med ett leende på läpparna.
– Tack. Sa hon och hon log nu också.
Bara en kvart senare kände Kai hur något mjuk som hamnade på hans axel så han tittade ner och såg att hon hade slutit sina blåa ögon och somnat. Han ville inte väcka henne för hon såg ut av sova så skönt så han lät henne få ha sitt huvud på hans axlar. Och bara någon minut senare hade han också somnat där i soffan med hennes huvud lutat mot hans axel. Och de båda sov med ett litet leende på läpparna.
