Jag har översatt Cheryl Dysons fanfic "Chains of Earth" för oss alla som gillar DracoXHarry noveller och gärna vill läsa dom på svenska. Men jag rekommenderar även att läsa på engelska för er som vill ha originalet.

Självklart så är det svårt att få den att stämma exakt överens med den engelska men jag har gjort mitt bästa. Ge mig en reviuew om ni tycker vad ni läser (visa uppskattning mina älskningar) Eller om ni vill att jag ska ändra på någonting (för då kommer jag självklart göra det, spelar ingen roll om det gäller kommande kapitel eller ett jag redan skrivit) Vad jag försöker säga är att jag vill ha er åsikt.

Om ni vill ha ännu mer /slash/ så borde ni läsa Cheryls andra fics ^^ enjoy

Chains of Earth

Prolog

When we walk to the edge of all the light we have

and take the step into the darkness of the unknown,

we must believe that one of two things will happen.

There will be something solid for us to stand on

or we will be taught to fly.

-Patrick Overton

Draco var iskall. Iskall och dessutom låg han jävligt obekvämt. En rysning rusade genom hans kropp, den påminde honom om annat än kylan och obehaget i hans ställning, även om de fortfarande fanns kvar. Båda känslorna blev intensivare när han öppnade sina ögon.

Va i helvete? Han satte sig spikrakt upp och var sedan tvungen att blunda tills svindeln och kväljningarna hade försvunnit. Han svalde ner smaken av galla. Drogad verkade det som. Eller så blev han möjligtvis träffad med cruciatusförbannelsen när han blev anfallen.

Han öppnade sina igen och började utforska sin omgivning närmare. Merlin, vad det var kallt. Och väldigt mörkt. Hans blick gled över den bläcksvarta stenen som omgav honom helt och hållet, han följde det upprepade mönstret av sten upp och ännu högre upp till den enda ljusfläcken han kunde se – en liten cirkel av den blygråhimlen högt uppe.

"Är jag på botten i en grop?" frågade han rakt ut, som om hans röst skulle bryta illusionen. Hans andedräkt immade framför honom och han svepte sina armar omkring sig själv utan att ens bry sig om att ställa sig upp. Tydligen så brydde sig inte förövarna som tagit hit honom om han frös ihjäl här eller inte. Han behövde inte ens kolla för att veta att hans trollstav hade blivit borttagen. Han kollade ändå; borta.

Draco reste sig upp. När han gjorde det så kände han hur hans klädnad strök emot någonting. Ljudet av glas mot sten väckte hans uppmärksamhet. Det låg två flaskor vid hans fötter tillsammans med en pappersbit. Han böjde sig ner och plockade upp dem. Handstilen var obekant, och väldigt svår att läsa i dunklet.

Malfoy – du har blivit dömd och funnen skyldig. Andra må förlåta dina brott, men inte vi. Det är ett känt faktum att du aldrig dödar med dina egna händer, du föredrar att låta andra utföra ditt smutsjobb åt dig. Följaktligen, väljer vi att följa ditt exempel och erbjuder även barmhärtighet, på sätt och vis. Vi har lämnat två trolldrycker åt dig. Den ena med en svart kork innehåller att starkt gift. Den väljer du om du vill sona dina brott. Vi kan inte lova dig en smärtfri död, men brygden kommer att verka snabbt, och din ynkliga existens kommer nå ett snabbt slut.

Om du däremot är svag och väljer att leva så drick ur flaskan med en vit kork. Du kommer att överleva, men det kommer att kosta dig din mänsklighet och din högt värderade status som renblodig. Du kommer att bli mindre än en människa, en varelse som är avskyvärd och fruktad, någonting som inte är mer än ett djur. Med lite tur kommer du även att kunna fly från ditt fängelse. Välj klokt.

Draco stirrade med förskräckelse på flaskorna. För honom innebar båda en dödsdom. Den första skulle döda honom smärtsamt, men utan att dra ut på det. Draco var nära att krossa flaskan mot stengolvet. Han hade ingen önskan av att ta livet av sig. Han såg tomt på den andra flaskan. Mindre än en människa. Avskydd och fruktad. Vad i helvete var det för något? Vampyrblod?

Draco stoppade undan flaskorna i en ficka i hans klädnad. Han upplevde ett ögonblick av panik när de nästan gled ur hans fingrar under processen. Han lugnade ner sina nerver medan de lade sig till rätta i hans ficka. Till och med två fruktansvärda alternativ var bättre än inget alternativ alls.

Några få snöflingor svävade ner från öppningen som var för långt borta. Skit, precis vad han behövde nu, ännu mer kyla. Han gick på stället och smärtan sköts från hans tår som en chock av blodcirkulationen. Han rörde sig runt i sitt begränsade fängelse och letade efter möjliga utgångar, det fanns inga. Han insåg att han inte hade blivit nedslängd i en grop utan i en uttorkad brunn, något som förklarade stenmönstret på väggarna. Tur att den var tom, annars hade han vadat i vatten och frusit ännu mer.

Väggarna bestod av släta stenar med murade sprickor som för små för greppa tag i även med fingertopparna. Utgången var så högt upp att det hade varit svårt att ta sig ut även med rep. Utan sin trollstav var han hjälplös. Dessutom frös han.

Draco satt ned och lutade sig mot väggen, han försökte att hålla sig så varm som möjligt. Den lilla cirkeln med ljus mörknade mer och mer och snöflingorna som singlade ned ökade i antal. Han skulle kunna döda för de varma kläder han hade burit när han blev tagen, men å andra sidan så skulle det nog bara förlänga hans lidande.

Han var inte säker på hur länge han skulle hålla ut. Han försökte springa på stället och vifta med armarna, med det värmde honom bara i korta ögonblick och lämnade honom kallare än någonsin när den iskalla luften rusade ner i hans lungor. Han skrek i ilska, svor att hämnas sina kidnappare och förbannade dem med varje vidrigt öde han kunde komma på. Han hoppandes att hans gormande skulle dra till sig uppmärksamhet från någon där uppe, med ingen dök upp för att bevittna hans lidande.

Han sjönk slutligen ned mot väggen, besegrad. Tröttheten svepte in honom i en slöja, han visste att det var en reaktion som var framkallad av kylan. Det skulle inte dröja länge innan han bara ville lägga sig ned och ge efter för den. Han vägrade tillåta det. Ingen Malfoy skulle lägga sig ned och dö av egen frivilligt. Till och med självmord vore ett bättre alternativ.

Draco grävde i sin ficka efter flaskorna. Han höll dem försiktigt, han hade inte längre någon känsel i sina fingrar. Han såg på flaskorna med ett ironiskt leende. Det var tur att det hade valt monokromatiska korkar. Det hade varit omöjligt att se färger i mörkret som nu omgav honom. Som det var nu tog det honom flera minuter att blinka genom frostiga ögonfransar för att urskilja den svaga blekheten som urskilde en kork från en annan.

Omänsklighet eller döden. Det var ett svårare beslut än vad Draco hade trott, speciellt med kylan som spred sig över honom och lovade att fylla honom med en ljuvlig glömska. Slutligen var det löftet om hämnd som avgjorde beslutet åt honom. Omänsklig innebar att fortfarande vara vid liv, och att vara vid liv innebar förmågan att utkräva hämnd.

Det var nästan ett irrelevant beslut. Hans frusna fingrar kunde inte bända loss korken från flaskan. Han drog och slet och snyftade lite i desperation innan han kom och tänka på att använda tänderna. Till och med då krävdes det upprepade försök eftersom att flaskan slank ur hans händer. Men till slut lossnade korken med ett poff. Dracos tänder skakade så kraftigt att han undrade hur han skulle dricka det. Han tvingade sig själv att slappna av, höll flaskan med båda händerna och tippade huvudet bakåt medan han dumpade innehållet i sin mun.

Det krävde all hans viljestyrka för att svälja och hålla kvar drycken. Smaken var bortom vidrigt and konsistensen var tjock, oljig och framkallade bilder av spya och koagulerat blod.

När drycken nådde hans mage glömde Draco bort allt vad smak och konsistens hette. Han skrek när smärtan exploderade genom honom. Det startade i hans mage och brusade genom varenda nerv. Våndan fortsatte och fortsatte tills han kände sig säker på att hans okända angripare hade ljugit för honom och båda flaskorna hade varit fyllda med det hemskaste gift man kunde tänka sig.

Sen förändrades smärtan. Den försvann inte, oh nej, istället ökade den i intensitet. Där Draco tidigare hade varit kall brändes han av eldslågor. Han försökte se på sina händer, han var säker på att någon hade tänt eld på honom och att han brann, eller smälte bort. Men nu var det inte bara mörkret omkring honom som gjorde honom blind. Smärtan verkade centrera på hans rygg, precis ovanför hans skulderblad. Han kunde känna hur hans kött bokstavligen slets isär och han skrek igen. Det var för mycket och Draco övergav sig själv till mörkret.

Det första han lade märke till var att han inte frös längre. Sen noterade han att han låg lika jävla obekvämt som förut. Draco öppnade ögonen i det svaga ljuset och såg samma blanka sten från förut. Han satte sig försiktigt upp och noterade lättat att han åtminstone var delvis mänsklig. Han kunde se sina händer och de såg ut precis ut som vanligt. Efter en snabb mental kontroll kände han sig fortfarande hyfsat okej. Det fanns en tyngd som pressade ner han axlar, men förutom det verkade allting som det skulle. Han ställde sig upp långsamt och försiktigt; han tippade nästan omkull, fångades upp av väggen och fortsatte katalogisera sin kropp och situation. Han var fortfarande kvar i den jävla brunnen, vilket inte var någon överraskning. Hans fötter var normala. Benen var normala. Draco greppade tag om sitt skrev, den var normalt, tack gode Merlin.

Draco utstötte en suck av lättnad och noterade molnet av dimma som blev kvar efter hans utandning. Marken var pudrad med ett tjockt lager av snö, men Draco frös inte. Han böjde på fingrarna bara för att upptäcka att de inte var stela längre, ingen kyla och inte den minsta antydan till frostskador.

Vad i helvete är jag för något? En vampyr? En varulv? Båda alternativen var obehagliga men inte outhärdliga.

Men sen spände Draco på ett par muskler som han inte hade haft tidigare och fångade en glimt av fjädrar ovanför axeln. Han snurrade runt i tron att han inte längre var ensam i brunnen, men hans tappade balansen. Han slog i marken och landade på någonting som orsakade honom en onormal mängd smärta. Han landade på sin egen vinge.

Han stirrade på vingtippen som stack fram under hans ben och greppade tag i sina fjädrar i misstro. Fjädrar. Han sträckte sig över axeln och ett illamående bredde ut sig i hans mage.

Vingar.

Han hade vingar.

Det overkliga i det som hänt förvånade honom och fick honom att skratta som en galning. Vingar. Jag är en bevingad Malfoy. Den tanken krossade hans lilla ögonblick av nöje. Han var inte längre en Malfoy. Han var inte ens en människa. Han var ett missfoster. Draco sjönk ner på knä vid tanken och hans vingar böjdes instinktivt för att behålla balansen. Den rörelsen lossade på det som var kvar av hans klädnad – de hade givetvis trasats sönder när hans vingar uppstod. Draco slet av tyget och var nära att slänga det åt sidan innan han kom ihåg den andra flaskan. Han tog upp den och placerade i en ficka i sina byxor, det fanns en chans att han skulle behöva den senare. I samma veva tog han upp den tomma flaskan, korkade igen den och bestämde sig för att behålla den också.

Han såg upp mot den lilla cirkeln av ljus. Den var fortfarande blyfärgad och några få snöflingor singlade ned. Dom kunde inte längre skada honom, det var i alla fall något, han frös inte det minsta.

Draco spände sina vingar och satte igång med att lära sig att flyga.