Midnattsdrömmar
Detta var ett helt nytt ställe runt mig, jag kände inte igen den gröna, mossiga skogen. Den andades värme trots det tunna lagret av dis som smekte de tjocka bruna stammarna.
"Bella?"
Jag vände mig om sakta om för att möta den sammetslena rösten som andades mitt namn. Framför mig stod den vackraste pojken som någonsin existerat på jorden i mina ögon. Trots att han inte var en fullvuxen man till utseendet, såg jag en djuphet i hans ögon som gjorde honom äldre än hans unga utseende.
"Bella..." Viskade han återigen och kom närmare mig.
Fast än jag inte kände igen det vackra ansiktet kände jag en djup tillförlitlighet och samhörighet med honom, han skulle aldrig göra mig illa.
Olika nyanser av guld dansade i hans kloka, varma ögon och hans mungipor åkte uppåt när han såg mina granskande ögon. Leendet på hans läppar fick mig att flämta till och tappa fattningen. Jag tog ett djupt andetag och insåg att jag redan hade fallit för honom, han hade allt jag letade efter, fast jag inte ens visste det. Hans ögon gjorde honom till en människa jag började älska samma sekund som jag såg honom.
Sakta tog han min hand i sin och kramade den försiktigt. Jag kände direkt en stöt komma från honom, in i min hand, upp genom armen, ner i benen, upp till huvudet för att sedan bana sig väg rakt in i mitt bankande hjärta. Där, i skogen, omgiven av dis och mossa gav jag honom mitt hjärta och min själ, mina värdefullaste ägodelar. När jag väl kom till insikten att jag älskade mannen framför mig kände jag också ett stygn av vemod. Jag visste att han inte existerade, denna perfekta man för mig framför mina ögon. Det finns inte. Precis som om han lyssnade på mina tankar, tittade han mig djupt i mina ögon och jag fick svårt att andas, han tog tag i min själ och vägrade släppa. Med sin andra hand smekte han, lätt som en fjäder, min kind.
"Andas Bella."
Jag gjorde som han sa, hur skulle jag kunna göra nått annat, och plötsligt, så enkelt men ändå så komplicerat, döljt i tusen olika känslor, kysste han mig. Hans läppar smakade underbart och jag ville att han skulle fortsätta i all oändlighet! Detta var mitt personliga lilla paradis och jag kände mig oerhört lycklig och nöjd. Men alltför tidigt släppte han taget om mig och viskade i mitt öra.
"Snart." Han kysste mig i pannan och skogen blev plötsligt suddig.
"Bella! Dags att vakna nu, flyget går snart till Forks!"
Min mammas röst gjorde att jag vaknade till med ett ryck, med drömmen fortfarande inom räckhåll. Jag ville inte vakna, utan komma tillbaka till den underbara drömmen, men resfebern gjorde sig hörd. Kanske skulle lite sömn på flyget låta mig komma tillbaka till drömmen om jag försökte minnas den intensivt, men jag började redan förlora detaljer ur drömmen, hans röst, hans ögon... Skulle jag någonsin får se honom i det verkligen livet?
Trots att mitt hemspråk är svenska så är detta den första ff:en jag lägger upp som verkligen är på svenska ;) Den finns också översatt till engelska, A Midnight Dream. Lämna gärna en recension så blir jag grymt glad!