De andra kapitlen kommer att bli bättre och längre, jag lovar. Skriv vad ni tycker! Reviews, tack! :)

ett. Tidvändaren

Hermione sprang panikslaget längst slottets korridorer, mot rektorns arbetsrum. Runt omkring henne kastades olika besvärjelser och förbannelser som hon tvingades undvika, och hon klev över flera lik utan att veta vilka dem tillhörde, eller ens vilken sida de hade stått på. På nedervåningen tyckte hon sig höra självaste lord Voldemorts iskalla skratt...

Men hon kunde inte tänka på det nu, hon var tvungen att fokusera på uppgiften som Harry gett henne:

"Hämta en tidvändare", hade han sagt. "Nu, skynda dig!"

Sedan hade han blivit tvungen att försvara sig igen mot en stridslysten dödsätare, vars ansikte skymdes av den svarta masken.

Hermione visste faktiskt ärligt talat inte vart man kunde hitta tidvändare, de hade ju slagit sönder hela Ministeriets lager för nästan två år sedan, men Dumbledores före detta kontor verkade vara en bra plats att börja leta på.

Det var inte förrän hon svängde runt hörnet till den rätta korridoren, som hon insåg att hon inte kunde lösenordet. Om Dumbledore fortfarande hade varit rektor, så hade hon säkert kunnat lista ut det, men nu var det ju Snape som hade posten... Å, skit också!

Hon kom fram till stenfiguren som vaktade kontoret. Den såg illa tilltygad ut, med en stor bit av huvudet bortspträngt.

"Förlåt, jag kan inte.. Skulle jag kunna få...", stammade hon.

Men stenfiguren hade redan svängt åt sidan, så att den stora spiraltrappan blottade sig. Hermione hörde hur den muttrade saker som fått nog och aldrig sett på maken.

Hon tvekade ett ögonblick, men sprang sedan uppför trappan.

Ramarna där de föregående rektorerna brukade sitta var tomma, med bara någon gammal fåtölj eller målarduk kvar, alla hade rusat ner till tavlorna längre ner för att få en bättre överblick på striden. Hennes blick dröjde kvar vid porträttet som hängde över Snapes skrivbord, där Dumbledore brukade sitta, med sitt långa skägg och de halvmåneformade glasögonen på den krokiga näsan.

"Jaha, Hermione", mumlade hon högt för sig själv efter ens stund. "Dags att börja leta."

Hon såg sig tafatt omkring i det stora rummet. Där fanns tiotals stänga skåp, hundratals lådor, men ingen av dem visade någon som helst ledtråd av vad de kunde innehålla - inga handskriva ettiketer eller någon prydlig sortering... Vart började man leta på ett sådant här ställe?

"Jag skulle börja med att kolla i den översta skrivbordslådan till vänster, om jag var du", hördes plötsligt en välbekant röst bakom henne.

Hon snodde genast runt.

"Professor Dumbledore! Jag trodde att du.."

Hon avslutade inte meningen, och Dumbledore skrockade glädjelöst.

"Det blev för sorgligt, miss Granger, alltför sorgligt... Jag stod inte ut med att se det mer", sade han lågt. "Jag antar att du letar efter tidvändaren? Den ligger i skrivbordslådan, precis som jag sa."

"Men professorn, är det..."

"Mitt barn, ta vad du behöver! Om det kan stoppa Voldemort, varför skulle jag hindra dig?" Han log ett litet leende. "Men jag skulle råda dig att inte lämna kartan här, fullt synlig. Den kan så lätt hamna i fel händer."

Hermione såg ner på bordet. Mycket riktigt, där låg Harrys Marodörkarta, som de ju haft så god användning av i deras forna äventyr. Hundratals elever, lärare och medlemmar i Fenixorden var samlade i och utanför stora salen.

"Färdig med fuffens", viskade hon och figurerna suddades sakta ut. Hon stoppade kartan i bakfickan på jeansen.

Sedan slet hon, som på signal, upp lådan i skrivbordet, och fann till sin förnöjelse en likadan tidvändare som hon själv haft i sin ägo för fyra år sedan. Ett litet ömtåligt timglas hängde i den långa guldkedjan, fylld med vit, glittrande sand. Hon hängde kedjan runt halsen.

"Tack så mycket, professor Dumbledore!", sade hon nöjt.

Men hon fick inget svar.

"Professor Dumbledore?", upprepade hon, den här gången mer osäkert. Hermione vågade inte vända sig om, ifall hon skulle få se något hon inte ville se.

Hon lade med ens märke vid att det inte bara var Dumbledores porträtt som tystnat. Det hördes inte längre några skrik eller ropande förbannelser från striden nedanför. Var det över? Hade de vunnit?

Men nej, det hördes inga glädjetjut från hennes kamrater, eller något vrålande skratt från Hagrid. Tänk om..?

Nej, det kunde inte... Det fick inte...

Hermione sjönk uppgivet ihop på golvet när sanningen gick upp för henne.

"Nej!", flämtade hon och slog handen för munnen. "Nej, nej, NEJ!"

Hennes ögon började genast fyllas med tårar då bilder for genom hennes huvud. Harry, Ron, Ginny, Neville, Luna. Döda. Borta för alltid.

Hon gömde ansiktet i händerna, försökte försvinna hon också på något vis. Det kändes som om hennes huvud brann av ilska och förtvivlan.

Varför hade hon lämnat de på det där viset? Varför hade hon bara inte struntat i det där jävla timglaset och spöat skiten ur Voldemort istället? Varför hade hon lyssnat på Harry?

Innerst inne visste hon att hennes närvaro i striden inte hade spelat någon större roll , men det var som om skuldkänslorna gömde alla logiska tankar och istället fanns det bara ett stort, mörkt hål inom henne.

"Nej", sade hon tyst.

"Jodå, miss Granger", hördes plötsligt en hög röst, drypande av skadeglädje. Den skrattade ett rått, nedlåtande skratt som dånade i hennes trumhinnor, och Hermione lyfte sakta blicken mot röstens ägare.

Hon såg rakt in i Voldemorts ormliknande, röda ögon.

"Trodde ni verkligen att det skulle gå så lätt?", fortsatte han, tittandes ner på hennes hjälplösa lilla kropp. "Trodde ni verkligen att ni kunde vinna slaget mot den största trollkarlen någonsin?"

Voldemort flinade mot henne, så att alla de smutsiga tänderna blottades.

"Men vet du vad, Hermione?", viskade han med sin väsande röst så obehagligt när henne. "Ingen överlever lord Voldemorts vrede. Inte pojken Potter, och speciellt inte du, din äckliga lilla smutsskalle."

Hermione sade ingenting, protesterade inte, utan slöt bara ögonen och beredde sig på att gå döden till mötes.

Voldemorts röst var det sista hon hörde innan rummet började försvinna framför henne:

"Avada Kedavra!