Harrys svåra beslut

Jag äger ingen av karaktärerna, de tillhör J..

Del 1.

Det gick en ilning genom honom när hon lutade sig emot honom. Han lade armen om henne, och hon kröp närmare. Det hade blivit svårare och svårare att hålla avstånd till henne. Harry suckade, hon tittade upp, mötte hans blick.

"Vad är det?"

"Inget…"

"Säg till om det är nåt, lova mig det."

"Jag lovar."

Hon gav honom en puss på kinden, han rös. Hon lade ner sitt huvud mot hans bröst igen. Han lekte med hennes hår där de satt i soffan i uppehållsrummet. Det var mörkt och den enda ljuskällan var elden som började falna. Harry visste inte hur han skulle hantera situationen, den var ny för honom. Han hade aldrig känt så här tidigare. Det gick en susning genom honom varje gång han tittade på henne. När hon log blev han knäsvag, och när hon låg som hon gjorde nu, så där nära tätt intill så skakade han nästan. Men hur skulle han säga det till henne? Nej, han fick ha det för sig själv…

Harry vaknade av att han var helt stel i kroppen efter ytterligare en natt i soffan. Det var fortfarande mörkt utanför fönstret. Alltså var klockan ganska tidigt, eftersom det nästan var sommar ute. Han satte sig försiktigt upp, sakta, så att hon inte skulle vakna. Han befriade sig från henne, hon mumlade något, men vaknade inte. Han andades lättat ut, lade en filt över henne, smekte hennes kind, han vågade sig till och med på att ge henne en kyss på pannan. Det såg ut som om hon log, eller inbillade han sig bara? Han lämnade uppehållsrummet, Den tjocka Damen gäspade när hon släppte ut honom, men var antagligen för trött för att säga något. Tankspridd gick han genom korridorerna. Vad skulle han göra? Och vad var det som hände med honom? Han hade aldrig blivit knäsvag, generad, tappat talförmågan, och blivit röd som en tomat förut. Och för henne? Tänk om någon fick veta. Hemska tanke. Inte ens hon skulle få veta om hans tankar. Det skulle bli en katastrof. Hon skulle aldrig förlåta honom. De var ju vänner. Han kunde inte förstöra deras vänskap. Men vad var det för känslor som växte inom honom? För inte var han kär i henne? Det kunde inte vara så…

Han vandrade genom korridor efter korridor, bara gick, struntade i vart. Vad skulle han göra? Han skulle vara tvungen att hålla sig borta från henne, trots att det skulle bli svårt. De gjorde ju nästan allt som folk gör när de är kära, de kramades ofta, lite för ofta kanske. De pussades ofta, skrattade mycket och låg ofta tillsammans i soffan i uppehållsrummet, inte sällan när alla andra gått och lagt sig. De visste nästan allt om varandra, visste hemligheter som ingen annan hade en aning om. Frågan var bara, när slutade man att vara vänner och blev ett par? Var gick gränsen? Dessa frågor snurrade runt, runt inne i Harrys tankar medan hans vandrande nu hade lett honom ut från slottet och en bra bit runt sjön. Solen hade börjat leta sig upp över horisonten och Harry stannade och tittade på den vackra upplevelsen. Han kom på sig själv med att önska att hon varit där och delat den med honom.

Vid frukosten ett par timmar senare gick han in och mötte Ron och Hermione i Stora salen. Han slog sig ner och tog för sig av det rostade brödet. Han lyssnade roat på de andra två som fortfarande inte märkt att han satt sig hos dem, utan de var helt inne i en diskussion som tog all deras koncentration. Till slut kunde han inte hålla sig längre, utan började skratta. Det var först då de la märke till att han var där.

"Åh, god morgon Harry!"

"Du var inte i sovsalen imorse, så vi gick ner. Hoppas det var ok…"

"Klart det är ok. "

"Var var du egentligen? "

"Ute."

Han slog ner blicken, han ville inte prata om det. Det var alldeles för känsligt, till och med för att prata med Ron och Hermione. Han kunde helt enkelt inte. Hermione gav honom en blick, men han vred undan huvudet, och vände sig till Neville som precis kom in i Stora salen. Neville skulle inte fråga några konstiga eller pinsamma frågor som inte hade några svar…

Harry höll sig lite för sig själv hela den veckan. Det hade kommit undan för undan, men nu fanns det ingen återvändo längre. Han var kär, han insåg det nu. Han älskade henne… Tankarna snurrade runt, runt hela dagen. Under sina långa promenader hade han konstaterat att han var kär och det rejält. Hur kunde han ha trillat dig så mycket, och så snabbt? Fast det var väl inte snabbt, han hade förnekat det. Känslorna som fanns inom honom hade funnits där länge, och bara växt sig starkare och starkare, och nu kunde han inte styra dem längre, han insåg det nu. Under hela veckan gjorde han tappra försök att inte titta på henne, att inte rodna när hon log mot honom, inte staka sig när hon pratade med honom. Resultatet var väl så där, han hade helt tappat bort vad han skulle säga, bara för att hon tittat in i hans ögon, munnen hade blivit torr, hans händer hade darrat. Han levde på ett litet hopp om att det inte syntes, men innerst inne visste han att han lika gärna kunde skriva det med knallröda bokstäver på väggen i korridoren. Ron hade frågat vad det var med honom, vilket bara hade åstadkommit en djup rodnad som inte ville lägga sig. Harry svor inombords. Varför skulle det vara så här?

Han fick allt svårare att sova, allt han tänkte på var henne. Hela tiden, dygnet runt. Han kunde inte heller äta, inte när hon var i närheten, vilket hon alltid var. I alla fall kändes det så, som om hennes blickar alltid genomborrade honom, grävde sig in i hans innersta rum, det som han inte ville visa för någon.

Det var mörkt utanför fönstret, klockan hade passerat tolv för länge sedan. Men Harry kunde inte sova, trots att han var trött så han knappt hängde ihop, men han somnade inte. Efter att ha legat i sängen och vänt och vridit sig om och om igen gav han upp och gick ner till uppehållsrummet. Lågorna dansade i den öppna spisen, eldens knastrande läte var det enda som hördes. Harry satt i sina egna tankar, och hörde inte de lätta stegen från fötter som barfota tassade ner för trappan. Därför hoppade han till när hon satte sig bredvid honom, och drog upp knäna under nattlinnet.

"Skrämde jag dig?"

"Jag hörde sig inte bara, det är ingen fara."

Harry hoppades att hon inte såg att hans ansikte blev rödare och rödare. Han tittade in i elden, för han vågade inte titta på henne. Hon lade en varm hand på hans arm, bad honom att titta på henne.

"Harry, vad är det som är fel? "

"Inget. "

Han mumlade fram ordet, ville egentligen inte säga det. Han ville ju bara erkänna att han älskade henne mer än han borde. Rodnaden steg när han insåg att hon studerade honom, som om hans tankar skulle komma ut om hon tittade tillräckligt länge. Harry kände att han inte skulle klara mycket längre, så började hon prata med sin änglaröst.

"Harry…"

"Mmm…"

"Varför är vi fortfarande vänner för? "

Han ryckte till, vad sa hon egentligen? Ville hon inte ens umgås med honom längre? Hade hon förstått vad han ville dölja? Harry suckade tungt…

"Hur… hur menar du?"

Han försökte hålla rösten neutral, men lyckades nog inget vidare.

"Jag…"

Hon hade också svårt att hitta orden.

"Harry, jag… förstår inte."

"Förstår inte? "

"Ja, bli inte arg på mig nu, men jag tycker om dig."

"Jag tycker om dig också."

Han rodnade kraftigt när han sa orden och märkte till sin förvåning att hon också rodnade.

"Jag menar inte så… jag är kär i dig Harry."

"Va?"

Hans ögon växte, han kunde inte tro på det som hon just sagt.

"Jag har inte sagt nåt, för jag ville inte förstöra det som vi har. Men det går inte längre."

"Jag… jag…"

"Jag förstår om vi inte kan vara vänner längre."

"Men vi kan vara mer än vänner, för jag… älskar dig också."

"Gör du?"

"Ja, trodde du hade märkt det."

"Nej, jag har haft fullt upp med att dölja det för dig."

"Ja, så varför är vi fortfarande bara vänner?"

"Vet inte, men vi får väl göra något åt det."

Hon lutade sig mot honom, kysste honom lätt. Hennes läppar var mjuka och smakade gott. Harry kände ilningen som gick genom hela kroppen. Han hade aldrig varit så lycklig som han var i just den sekunden. Vad han inte visste då var att det skulle komma ögonblick framöver då han skulle stå inför en helt annan situation och tänka tillbaka på just det här ögonblicket, med en sorg så stor att den riskerade att splittra honom.

Hon tog sin hand och drog den genom hand tjocka, svarta hår, han njöt.

"Jag älskar dig Harry."

"Jag älskar dig också Hermione."