Det här är en fanfiction där jag har fått inspiration från Divergent, skriven av Veronica Roth. Alla platser/falangnamn osv. tillhör henne och inte mig. Det är i princip endast karaktärerna som tillhör mig. Mig och en kamrat till mig.
Det är valceremoni idag och jag vet inte vad jag skall välja. Jag är en lärd. En av De lärda, men skall jag byta falang eller stanna kvar? För jag vet inte. Gång på gång sedan jag fick reda på det har det spelats upp i mitt huvud. Du är Divergent. Du får absolut inte - utan några undantag - berätta det för någon. Aldrig. Att vara Divergent är farligt. Ni hotar systemet. Jag är alltså Divergent, men vet jag vad det är för något? Nej, det vet jag inte och det frustrerar mig något så otroligt. Jag hatar att inte veta. Det ligger i min natur att veta. Jag skulle kunna byta till De ärliga eller De tappra. Absolut inte De fridfulla eller De osjälviska. Eller så stannar jag kvar hos De lärda. Jag har ingen aning. Och att jag inte får berätta för någon som helst om att jag är Divergent och vad jag velar mellan, gör det bara ännu värre för i sådana här vill jag ha människors hjälp. Jag klarar inte av den beslutsångesten jag får när jag ensam måste ta beslut. Men jag måste och det irriterar mig som in i. Jag tar ett djupt andetag när jag går in i den stora salen. Publiken ser så mycket större ut än vad jag hoppats på. Jag sväljer och ställer mig i den yttersta cirkeln. Jag kollar på alla noviser. Deras liv står på spel just nu. Mitt med. Och det är inget litet spel. De valen vi gör nu måste vi ha resten av våra liv. Om vi inte blir falanglösa såklart. För då har vi gjort våra val, vi har misslyckats och vi kan inte spola tillbaka tiden. Jag tycker att det är dumt, att man måste lämna sin falang som man valt om man misslyckas. Varför får man inte stanna för resten av livet? Jag vet inte, ingen vet. Förutom ledarna för falangerna.
När jag hör mitt namn ropas upp, går jag på skakiga ben mot den innersta cirkeln där de fem urnorna står utplacerade. Jag kollar mot vattnet som representerar De lärda, mot glaset som representerar De ärliga och de glödande kolbitarna som representerar De tappra. Jag sväljer, tar emot kniven och skär ett litet snitt i handen. Jag kupar handen, sluter ögonen, andas in, andas ut.
Ett fräsande ljud får mig att öppna ögonen igen, stirra med stora ögon på min hand. Blodet droppade ned i De tappras urna. Jag sväljer och går på ostadiga ben mot De tappras noviser. Jag möts av sju stycken; fem infödda och två falangbytare. På deras kläder ser jag att en kommer från min falang - De lärda - och en kommer från De ärliga. Det ser jag för att pojken från min förra falang har en blå kavaj och flickan från De ärliga har vit t-shirt och svarta byxor. När jag ser närmare på pojken så höjer jag på ögonbrynen. Tyler Roberts. Min bästa vän. Tyler flinar och jag besvarar hans flin.
"Inte visste jag att du skulle byta falang, McClintock", säger han och dunkar mig i ryggen. Jag skrattar till och nickar mot honom.
"Inte visste jag att du också skulle byta falang, eller i alla fall inte till De tappra. Jag trodde att du skulle byta till De ärliga eller stanna kvar", säger jag och kliar mig i nacken.
"Trodde detsamma om dig, men jag hade antagligen fel." Han slår sig för munnen och spärrar upp ögonen. "Sade jag nyss att jag hade fel? Ojojoj, det kan inte vara sant." Han skrattar. Det är det jag gillar med honom, att han inte försöker göra sig till inför mig. Han är sig själv. Vi passar med varandra. Det har folk alltid sagt. Jag lägger huvudet på sned och byter samtalsämne.
"Jag undrar hur många torrisar och fridfulla som kommer byta till De tappra, jag satsar på inga. De är inte gjorda för den här falangen", säger jag. Jag vet att jag låter väldigt nedlåtande, men sådan har jag alltid varit. Men ingen stör sig på det, förutom möjligtvis folk från De fridfulla och från De osjälviska, torrisfalangen. Jag stannar upp när jag ser en flicka med rött hår i gråa kläder komma mot oss. Åh nej, inte en torris, tänker jag och suckar. "Jag hade antagligen fel jag också." Men det är någonting som får mig att undra. Flickan ser inte ut som en från De osjälviska, hon har rött hår, de andra flesta inom den falangen har blont eller brunt hår. Och hon passar inte i de gråa kläderna. Hon är minsann underlig. Jag drar på munnen och förflyttar blicken ned till mina naglar och pillar bort lite smuts som fastnat under. Jag biter mig själv i underläppen när jag råkar stöta till nageln mot skinnet under nageln som jag rensar för att inte skrika till. Jag hatar att snudda vid den huden, det är minst sagt obehagligt. Jag ser mig omkring. De tappra börjar gå mot utgången. Är det nu som vi skall springa till tåget och hoppa på i farten? Åh, jag vågar inte. Och sedan är det säkert någonting med höjder. Jag som avskyr höjder.
Jag springer. Jag springer så snabbt så att benen knappt orkar. Jag är andfådd - min kondition är inte den bästa. Jag hoppar på tåget och landar på mage. Jag reser mig upp, någonting svider. Jag vänder upp handflatorna och finner dem uppskrapade. Jag stönar till och sätter mig intill en vägg. Jag kan inte göra någonting åt händerna nu, så istället får jag ägna mig åt falangen. Min nya familj, åtminstone till jag blir falanglös. Om jag blir falanglös, vilket jag skall göra allt för, för att inte bli. Jag ser ut genom dörren. Folk försöker förgäves hoppa på, men kommer tillslut upp. Men där finns det en. En enda person som faller ned till marken när hon försöker ta sig upp och hon försvinner. Jag flämtar till när jag inser vem det är.