Det är över nu Harry,han är borta.
"Avada Kedavra!"
Voldemort sjönk ihop på marken,och alla som fortfarande var vid liv började jubla. Även Dödsätarna, deras terror var äntligen över.
Harrys ben vek sig under honom, och han fann sig sittande på marken. Han tittade sig omkring på dom firande människorna, fast alla firade förstås inte. Blaise Zabini och Seamus stod och höll om varandra och grät över Dean, som hade blivit dödad av Lucius Malfoy tjugo minuter tidigare. Deras trio var nu bara en duo. Ginny satt brevid Nevilles kropp och storgrät med hennes och Nevilles ettårige son Marvin i famnen.
Lyckligtvis hade hela familjen Weasley överlevt sista striden, utom Percy,som hade anslutit sig till Voldemort ett halvår tidigare. Han hade blivit dödad av aurorer när han deltagit i misshandel av två mugglare.
Ron och Hermione kysstes intensivt, det såg ut som om de skulle äta upp varandra. Harry vände bort blicken, och tittade åt det håll där Lucius Malfoy låg, han hade blivit dödad av sin egen son. Alla hade blivit mycket förvånade när de fick veta att Draco Malfoy aldrig hade haft för avsikt att ansluta sig till Voldemort. Nu stod han och tittade föraktfullt på sin fars döda kropp. Plötsligt insåg han att någon tittade på honom, så han tittade bort från sin far och kollade efter den som tittade på honom istället. Han fick syn på Harry, som vände bort blicken, men inte tillräckligt snabbt. Draco insåg att alla ignorerade Harry fullkomligt. Hans Harry, hans älskade Harry,ä ven om Harry så klart inte visste om det själv. Draco hade varit kär i Harry länge,men han hade varit helt övertygad om att Harry aldrig skulle känna detsamma för honom. Men han var tvungen att försöka. Han tog ett djupt andetag, gick fram till Harry och satte sig på marken han också.Harry tittade förvånat på honom.
"Det är över nu Harry,han är borta," sa Draco mjukt och strök honom över kinden. Då brast alla Harrys fördämningar. Han bokstavligen kastade sig om halsen på Draco och grät. Grät över alla förlorade vänner, grät över alla som skulle komma att överleva, men bli blinda, döva, utan beneller armar. Grät ut sin glädje och sorg, grät ut sin rädsla och lättnad, grät ut hela det virrvarr av känslor som rörde sig inom honom. Draco satt bara där och höll om honom, lät honom gråta, medveten om att Harry skulle känna sig bättre efteråt. Han visste mycket väl att Harry just då behövde någon som brydde sig om honom, och alla andra struntade fortfarande i honom. Dessutom var Draco med än gärna den som brydde sig om honom. Efter ett tag satte sig Harry upp och gnuggade sig i ögonen. Sedan insåg han vem det var som satt mitt emot honom, vilket fick honom att rodna.
"Förlåt...det var inte..." mumlade han.
"Shh Harry,du behöver inte be om ursäkt," sa Draco och strök honom över kinden igen. Harry öppnade munnen för att säga något, men avbröts av Draco...som kysste honom.
Först tänkte Harry putta bort honom, och fråga vad fan han höll på med, men han kände sig själv smälta under Dracos läppar, och innan han visste ordet av besvarade han kyssen.
Plötsligt började alla jubla igen. Harry och Draco avbröt kyssen och log mot varandra, och alla runt omkring dom hurrade och klappade händerna. Alla hade vetat att det skulle ske förr eller senare, men dom flesta hade börjat misströsta allt eftersom åren gick, och Draco och Harry bara fortsatte att hata varandra. Men nu hade det hänt. Plötsligt var det inte en så ledsam stämning längre. Självklart hade många fått sätta livet till för att uppnå seger, men en dag skulle alla vara tillsammans igen. Kanske inte i det här livet,och kanske inte i nästa heller,men en dag.