Vinden smekte mjukt hans kind och han slöt sina ögon. Smärtan som genomborrade honom var outhärdlig,
den sköt ut från hans hjärta, ut i varje cell i hans kropp. Ingenting kunde få den till att försvinna.
Den bara fortsatte. Dunkandes likt en trummas eviga trummande. Aldrig avdomnande.
"Harry hör du mig! Lyssna till min röst, kom tillbaka!"
Han ville så gärna öppna ögonen och komma till den där rösten, men det fanns något som höll honom tillbaka.
Något han inte visste fanns där från början höll i honom och drog honom längre in i mörkrets allt mer lockande djup.
"HARRY! Nej släpp mig Ron, Ron nej inte Harry, snälla..SNÄLLA!"
"Ginny, det är för sent…"
Namnen. Det fanns något i dem som fick hans smärtande hjärta att ljusna, om bara för en stund.
Det fanns något välbekant med dem. Han borde känna igen dem, kunna placera dem.
Men det kändes så svårt, med smärtan dunkande i kroppen blev huvudet grumligt och all tankegång en fajt i sig, en fajt han inte hade ork att klara…
****
"Ron, nej, nej, nej, NEJ!"
Ginny var hysterisk. Hon kunde inte se honom, men hon visste att han fanns där, gömd under Hermiones böjda, skakande kropp.
Men varför ville hennes bror inte släppa fram henne?
"Ginny.."
Hans röst bröts och hon kunde se tårar sippra ner för hans kinder.
Hon visste vad det borde betyda, hon visste, men ville inte tro.
Med knytnävor slog hon mot sin brors bröst, om och om igen. Men han stod fast, utan att röra sig ens en millimeter.
Det ända han gjorde var att hålla om henne.
Folk runt omkring dem började förstå vad som hänt, skrik hördes spridda i rummet och upprepande förnekelser ekade mellan murarna.
Men Ron hörde inget av det här.
Det ända han hörde var sin systers plågade snyftningar mot hans bröst,
sin kärleks stilla tårar
och tystnaden efter sin bästa vän hjärta.