Tysta tårar i Kråkboet
"Everything you do, everything you say to me…"
Celestina Warbecks röst ljuder friskt från radion i rummet, och alla lyssnar. Inte ens Fleur berättar med en enda gest att hon avskyr sångerskan. Tysta tårar rinner nedför allas kinder.
Nej, inte alla. George stirrar in i brasan, utan att vara medveten om någonting av det som sker omkring honom. Han har inga tårar kvar, för sin tvillingbrors skull har han tömt sina tårars sjö, och han måste vänta på att det ska regna innan han kan släppa ut fler.
I soffan sitter Molly med armarna om sin dotter, bredvid dem Ron och Hermione. Samma soffa som George låg på då han kom på skämtet om enöringen.
Arthur, Harry, Bill och Fleur har klämt ihop sig i den andra soffan. Ingen bryr sig om att det är trångt. Faktum är, tycker Harry, att om det hade varit mellanrum skulle bilden ha varit så talande. De har förlorat så många.
Percy och Charlie sitter på varsin stol. Charlie tittar på klockan, på sin döde brors foto. Den är för tillfället placerad ovanpå spiselhyllan. Percy har gömt ansiktet i händerna och skakar av gråt.
Det kommer en tid, en tid då de alla kan gå vidare och ta in vad som hänt. Men den tiden är för allas ögon skymd och ligger långt borta. Nu är endast tid att sörja. Tid att sörja, och minnas.