Kapitel 1. Tidsmänniskor
Wilma:
Jag och min tvillingsyster Julia hade vandrat i två dagar för att komma till Torak.
Torak skulle hjälpa oss med den här förbannelsen.
Vi hade dödat flera stycken på vägen och inuti kändes det som om någonting svart spred sig och gjorde oss ondare och ondare.
På nätterna hade vi madrömmar om dem vi mördat.

Torak:
Jag satt i mitten av storskogen och väntade på dem. Jag skämdes för att säga det, men jag skulle hjälpa dem, tokorosserna. Om jag inte gjorde det så skulle vår framtid bli förstörd. Det var bara Maggie som visste.

Julia:
''Här någonstans är det!'' Sa Wilma med hopp i rösten, sedan tog hon upp sin karta och kollade på den en stund.
Plötsligt så hörde vi steg, jag intog en hotfull position och ropade ''Vem där?''
''Det är jag. Torak!'' Sa en röst och en kille med svart hår steg fram!
''Kan du hjälpa oss?'' Sa Wilma.
''Ja men ni måste gå med på att hjälpa mig med en sak efteråt.''
''Absolut. Vad som helst!'' Sa jag.

Torak:
Jag tvivlade på mig själv innan jag lämnade min kropp för att andevandra i de båda tokorosserna så att jag kunde förändra dem.

Wilma:
Vi var oss själva igen och såg inte längre ut som barn, vi blev överlyckliga.

Julia:
''Vad var det du ville ha vår hjälp till?'' Sa jag.
''Kom med här!'' Svarade Torak och började gå.
Jag och Wilma föjde efter tills vi kom fram till ett sorts tält, bredvid stod en stor konstig grej som såg ut som en sorts liten stuga eller något.
Torak gick in i tältet och där inne satt en kvinna med kaffebrun hud, långt svart vackert hår och stora gröna ögon som kollade snällt mot oss tre, ''Jag har väntat på er. Slå er ner, slå er ner. Drick detta och känn er som hemma!'' Hon gav oss varsin trämugg men varmt vattten i.
''Jag är Maggie.'' Sa hon efter att hon själv slagit sig ner.
''Vad för oss hit?'' frågade Wilma.
''Jag, eh hur ska man säga...'' Hon kollade sig fundersamt omkring med pekfingret mot hakan ''Jag vet saker.'' Sa hon sedan.
''Vadå för saker?'' Sa Wilma.
''Saker om andra ställen och om andra tider.'' Svarade Maggie och kastade en blick på var och en av oss.
Nu blev jag också intresserad ''Andra tider.. Hur menar du, om jag får fråga?''
''2010 talet.'' Svarade Maggie kort.
''Finns det ett sånt?'' Frågade Wilma med spänning i rösten.
''Ja, men det slutar vid 2011 om vi inte gör något!'' Sa Maggie, ''Såhär ligger det till. Det finns en vampyr vid namn Jo...''
''VÄNTA! Exakt VAD är en vampyr?'' Frågade Wilma.
''Det är en sorts människoras som dödar människor och lever på blod..''
''Fy vad äckligt!'' Mumlade jag och Wilma samtidigt.
''Vampyrer kan inte fastna på bild eller de syns inte i en spegel.''
Jag och Wilma suckade ''Vad är en bild?''
''Ett förstelnat minne som man tar med en kamera, nästan som en målning!''
''Var snäll och fortsätt!'' Sa Torak som fram tills nu suttit tyst!
''Ja, det finns en vampyr som heter John Mitchell och han kommer att döda alla på ett tåg..''
''Vad är ett tåg?'' Frågade jag.
Maggie kollade irriterat på mig och Wilma.
''Det är en sak som finns på 2010 talet som man kan färdas till ställen i, i alla fall efter att han gjort det så går han fri ett tag men sen kommer polisen på honom och...''
''Polisen?'' Frågade Wilma.
''Det är ett arbete, poliser ser till så att alla på jorden håller sig till lagen.''
''Okay, fortsätt!'' Sa jag.
''Men efter ett par månader så lyckas de klura ut att John är mördaren och när någon har gjort något sånt så vill de ta bild på mördaren, men John fastnar ju inte på bilden och blir istället osynlig. Det är så som människorna upptäcker vampyrerna och ett stort krig över hela världen formas, vid det här laget så är John redan död.'' Sa Maggie och kollade åter igen på oss för att se om vi förstod varenda ord hon sa ''John dog av depression, han bad sin bästa vän George att döda han eller så skulle han göra det själv...''
''Stackaren...'' Råkade jag säga högt, det var egentligen meningen att ingen skulle höra det.
''Sådanna varelser ska du inte tycka synd om.'' Sa Torak.
''I alla fall, efter att kriget är slut så är det inte många människor alls kvar. Ni måste resa fram i tiden och hindra John från alla morden på tåget, förstår ni?''
''Jag har ett par frågor.'' Sa Wilma bestämt.
''Fråga på!'' Svarade Maggie.
''Till att börja med, Hur ska vi resa i tiden?''
''Såg ni den stora lådan utanför tältet?''
''Mhmm.. Vad är det med den?''
''Det är en tidsmaskin, fler frågor?''
''Varför kan inte du göra detta själv?''
''Åh, jag är en häxa. Det enda jag kan göra är att göra er till tidsmänniskor.'' Maggie reste sig upp, gick ut ur tältet och fram till den där stora lådan. Vi följde efter.
''Tidsmänniskor reser i den här. De reser i tiden som ni kanske hör på namnet. Blunda!'' Vi blundade och Maggie började prata på nåt konstigt språk.''cum tempus fuerit in eo dixeris, pellentesque ut cum tempus elit Lorem ipsum iudices, tempus populum''
Vi kände en stark vindpust genom hela vår kropp och på något konstigt sett så visste vi allting om 2010 talet. Jag såg John Mitchells framtid i mitt huvud, och hans bästisar George Sands och Annie sawyer.
Jag, Wilma och Torak skrek till av smärta när vi såg John bli dödad av en träpåle i bröstet av George.
''Ni är tidsmänniskor nu, det finns EN till tidsmänniska kallad Doktorn. Får ni problem så kontaktar ni honom fast ibland kan det ta år innan han återvänder till jorden. Wilma, Jag utser dig till ledaren över dessa två.
Maggie knuffade in oss i den stora lådan och den började röra på sig. På en skärm så stod det 2011.