Hej!

Nu startar jag upp en ny story, det är en falsk HP7a och den kommer handla om det som stod i summaryn.

Trevlig läsning och kommentera mycket gärna!

Kapitel 1

En sommar full av minnen

Nothing but your memory

Sorrow and grief

In the air that I breathe

So much pain that

I can't hide

I want to try, but the

Tears never dry

Tears never dry – Stephen Simmonds

-"-

England skakades av det värsta ovädret någonsin, Privet Drive var inget undantag och gatorna låg under flera decimeter djupt vatten. Himlen var mörk av hotande åskmoln och hällregnet verkade aldrig vilja upphöra. De en gång fina gräsmattorna utanför de fyrkantiga små husen hade förvandlats till en lerig sjö av alltför hårda vattendroppar och de beundransvärda trädgårdarna med rabatter och rosenbuskar som år efter år vunnit priser i trädgårdsföreningen syntes inte till.

Regnet dränkte allt och alla som inte hastigt stängde dörren om sig.

Kanske var det just för den mur av regn som tycktes skärma av sikten en armslängd utanför fönsterrutan som ingen såg den enda person som tycktes trivas i ovädret.

Harry Potter hade förvisso respekt för åska och blixtar, men för stenhårda regndroppar hyste han ingen fruktan. Att kläderna hans var blöta och att vattnet gick honom upp till halva smalbenet där han vadade på det som – dolt under de gråbruna massorna – var en trottoar, verkade han inte bry sig om. Han behövde bara tänka, få komma ifrån sina släktingar på Privet Drive nummer fyra och även om det var lönlöst att försöka tvätta bort alla sorger han höll inom sig, så var det ändå en räddning att få komma ut och andas frisk luft. Det var inte som att flyga på hans Åskvigg, inte samma befriande känsla av att sväva – nästan helt själv – i luften och endast behöva öppna munnen för att låta lungorna fylla sig själva. Men det var det bästa han kunde åstadkomma för tillfället, det enda som åtminstone gick att jämföra en aning.

Trots att det var svårt att tro så befann sig sommaren i slutet av juli månad, hans födelsedag skulle ta sin plats imorgon kväll och då skulle han också ge sig av från Dursleys hus en gång för alla. Den trygghet som Dumbledore skapat åt Harry på den plats där hans blodssläktingar fanns skulle upphöra och han var inte längre skyddad från Lord Voldemorts eventuella, och ganska troliga, mordförsök. Han skulle fly till Grimmaldiplan, den plats som Fenixorden använde som högkvarter och det hus som han ärvt efter Sirius död ett år tidigare. Sorgen över den förlorade Gudfadern var stor och den blev inte lättare att bära efter den dag då hans rektor och stora ledstjärna blivit mördad av den person som Dumbledore anförtrott med sitt liv. Han hade haft fel och Harry var säker på att han hade kunnat göra något för att förhindra det som skett, det måste ha funnits ett sätt för honom att stoppa Snapes hämnd. Ifall han och Dumbledore inte gett sig av för att försöka få den horrokrux (som sedan visade sig vara en falsk sådan) så hade kanske den störste trollkarlen av dem alla fortfarande levt. Harry kunde inte hjälpa att han saknade honom precis lika mycket som han saknade Sirius, för trots allt så hade han alltid haft möjligheten att prata och vända sig till Dumbledore då han så önskat. Det var den enda person som alltid hade trott på hans ord, förutom den gången då Harry hade försökt tala om att Snape inte var på deras sida, den enda gång då rektorn verkligen hade behövt tro honom. Harry visste i och för sig att Dumbledore alltid litade blint på någon till den dag då han fått se motsatsen med egna ögon, men ändå kunde han inte låta bli att gräma sig över att det kanske trots allt var han som bar den största skulden till mordet. Även om det inte var han som hade uttalat förbannelsen så skulle han kanske ha kunnat hindra den om han lärt sig icke-verbala förtrollningar ordentligt, då skulle han ha kunnat lamslå Snape innan denne haft en chans att yttra de dödsbringande orden. Precis som den gång då Sirius dött kände Harry att han bar den största skulden på sina en smula beniga axlar, för det fanns saker han hade kunnat ha gjort för att förhindra det som hänt. Han var orsaken till mångt och mycket, varför inte också morden på två bland de viktigaste personerna i hans liv?

Himlen hade börjat mörkna då den nedåtgående solen färgade horisonten röd, röd för det blod som offrats och röd för den kärlek som blivit svedd i samband med dem. För även om Harry fortfarande älskade de två nu bortgångna personerna så visste han att där inte fanns den minsta chans att han skulle kunna få ett gensvar. Ingen klapp på axeln av Sirius eller en vänlig blick från Albus Dumbledore. Inget björnskratt eller leende i ena mungipan. Inga brev eller samtal. För de som en gång bidragit till dessa saker fanns inte längre där hos honom, och även om Dumbledore sagt att de som Harry verkligen älskade aldrig lämnade honom på riktigt kunde han inte låta bli att känna sig ensammast i världen. Han hade Ron och Hermione, men de förstod inte vad det var han gick igenom eller var tvungen att gå igenom även om de verkligen försökte att ta det till sig. Det gick inte att förstå hur det var att förlora någon om man aldrig upplevt det själv och även om det varit deras rektor också så hade ingen av hans två vänner stått så nära Dumbledore som han själv gjort. Kanske var det just därför som han beslutat sig för att inte återvända till Hogwarts någon mer gång, för att han redan visste att ingenting skulle bli sig likt utan Dumbledore. För att han visste att hålrummet skulle bli för stort och saknaden alltför påträngande.

Harry ville bara glömma, han hade för mycket att tänka på för att saknad och sorg skulle ta plats. Det fanns inte tid för det, han behövde finna de resterande horrokruxerna och sedan möta Voldemort, även om det så skulle bli det sista han gjorde.

Med en hastig blick bort mot de långsamt döende solstrålarna som fortfarande kämpade med sin dans över himlavalvet borta vid horisonten beslöt sig Harry för att bege sig hem till familjen Dursley, vilken sekund som helst kunde han bli omringad av en hop hånskrattande dödsätare, allt för fega för att ta maskerna de bar bort från ansiktet. En kort sekund tänkte han tillbaka på Malfoy, hur han blivit hotad av Voldemort för att släppa in hans tjänare på skolan. Harry kunde inte hjälpa att han ömkade den person han hatat genom hela skoltiden, sedan den dag då han sett den blonda Slytherineleven gråta så kunde han inte avsky Malfoy lika stenhjärtat som förut.

Han ruskade bestämt på huvudet som om han försökte att få de där töntiga tankarna ur huvudet, man tyckte inte synd om en dödsätare och speciellt inte den som orsakat Dumbledores död nästan lika mycket som Harry själv. En rysning for igenom hans långa, magra kropp då en kall vindil letade sig innanför hans jacka och kittlade längs hans ryggrad med sin kyliga andedräkt. Han drog jackan tätare omkring sig och ökade på stegen genom de djupa vattenmassorna, de få löv som överlevt det brutala regnet prasslade oroligt när vinden drog förbi tillsammans med den armé av iskalla vattendroppar den lyckats värva till det krig som verkade utspela sig mellan sommar och höst. Det var inte den enda strid som intagit England, tänkte han och undrade huruvida Aurorerna och Trolldomsministeriet klarade sig mot Voldemorts trupper av Inferier, Dementorer och dödsätare. Så sent som igår hade han läst om en liten pojke på sju år som dödat hela sin familj under Imperiusförbannelsen. Det var fruktansvärt, Harry väntade sig halvt och halvt att familjen Dursley skulle försöka ta livet av honom i sömnen eller genom att förgifta hans mat, även om han inte var säker på att de skulle behöva vara under Imperiusförbannelsen för att utföra det.

Gatan låg öde och när han gick förbi Magnoliagränd fick han en smärtsam påminnelse om Sirius, dennes död hade blivit mer påtaglig efter att Dumbledore också försvunnit och Harry försökte mest att låta bli att tänka på hur lycklig han skulle ha varit med dem båda i livet.

En tung suck skallade inom honom och han var säker på att inälvorna fortfarande darrade då han slängde en blick på sitt armbandsur. Klockan var strax efter elva på kvällen och om han hade tur så låg hans morbror och moster redan och sov. Dudley kunde han lätt hantera själv, men moster Petunias pedantiska sinnelag gjorde att hon skulle mörda honom i samma stund som han kom in dyblöt med lera upp till knäna. Tyvärr verkade det som om han skulle bli tvungen att utstå hennes förargade röst och hotelser, för det lyste i köksfönstren och Dudley hade slutat spendera all sin fritid där efter att han blivit boxare istället för förvuxen valross.

"Vad har du gjort?" fräste moster Petunia så att salivdroppar lämnade hennes breda mun med de stora tänderna. Det hästlika, smala ansiktet var förvridet av ursinne och hennes tunna kropp darrade av ilska.

"Öh… gått en promenad?" försökte Harry och sneglade mot trappan som ledde upp till övervåningen, den var hans enda räddning och hans moster verkade också ha förstått det.

"Tänk inte ens tanken innan du har torkat upp oredan efter dig!" Den rosa morgonrocken fladdrade efter henne när hon vände på klacken och klapprade in i vardagsrummet på sina lurviga tofflor. Teven stod på där inne och Harry blev nyfiken på vad nyheterna hade att säga om alla mystiska inträffanden under det senaste dygnet. För det måste ha hänt något, men innan han skulle få sätta sig ner och lyssna till nyhetsuppläsarens uttråkade och mycket allvarliga röst var han tvungen att torka upp den lerpöl som verkade bli allt större under hans fötter. Med en tung suck sparkade han av sig skorna och råkade nästan placera ett lerigt skoavtryck på tapeten då den ena flög iväg längre än beräknat. Hastigt snappade han upp den från golvet och ställde tillbaka den på dörrmattan innan han slutligen begav sig ut i köket för att hämta en trasa.

-"-

Det var mörkt i det fyrkantiga, lådliknande hus som hade adressen Privet Drive nummer fyra. De tre familjemedlemmarna tillhörande familjen Dursley sov tungt i sina sängar, till och med Dudley som kommit hem ovanligt tidigt samma kväll. Den fetlagda mannen med den väldiga mustaschen, Vernon, snarkade högljutt där han låg på dubbelsängens ena halva, på den andra låg hans skelettlika fru med gula öronproppar instoppade i hörselgångarna för att stänge ute ljudet av de grislika andetagen. De såg lugna och fridfulla ut, till synes oberörda av det krig som utspelade sig i deras land, striderna som tog fart i nattens skyddande mörker och morden som begicks med skrämmande exakthet och precision. Nyhetsuppläsaren berättade varje dag om nya, mystiska dödsfall där unga och hälsosamma personer dött en plötslig död utan att ha så mycket som ett spår utav våld. Forskarna började misstänka att ett nytt dödsvirus spred sig snabbt i landet, men fann också att de allra flesta som dött var högt uppsatta ämbetsmän eller personer som verkade leva något sorts dubbelliv.

Mer än en gång hade teverutan lysts upp av ett grönt sken då en reporter stod utanför ett hus som tillhört någon av de döda, ovanför det allt för ofta inrasade taket svävade en grönskimrande döskalle med en orm slingrandes ur dess mun. De gånger då Nyheterna överhuvudtaget antydde något som hade med magi att göra bytte Vernon antingen snabbt kanal eller började prata med mycket hög röst. Allt för att hans frus systerson inte skulle upptäcka vad som faktiskt pågick i hans värld, det där livet som Vernon inte visste ett dyft om och som hans fru avskydde av hela sitt hjärta.

Vernon Dursley var en älskande make och en kärleksfull far, men någon vidare morbror till en trollkarl, det var han inte.

I husets minsta sovrum sov den smaragdögda pojke som tidigare smutsat ner hallen, den magra yngling som med sitt svartrufsiga hår gav ett ovårdat intryck. Men sanning att säga så var Harry Potter en förhållandevis väluppfostrad pojke som bara hade vissa svårigheter med att hålla sig ifrån trubbel. Den Utvalde, kallades han bakom sin rygg, det viskades då han gick förbi någon annan häxa eller trollkarl. Det pratades om honom på Magiska Radionytt och skickades ugglor om honom.

Han som var den enda med kraft att döda Lord Voldemort.

Och ändå var han bara en snart sjuttonårig pojke med kärleksproblem, en som saknade de han älskade och som fortfarande skrämdes av tanken på att behöva döda en annan människa, hans värsta fiende eller inte. Det fanns ett samvete där bakom revbenen som höjdes och sänktes i takt med hans andetag. Ärret på hans panna talade om att han var speciell, märkte honom och pekade ut honom för alla och en var.

Ögonlocken ryckte lite då ett svagt knarrande hördes utanför den stängda dörren och slogs sedan upp på vid gavel. Steg på trappavsatsen, tysta och nästan omärkliga, talade om att det inte var hans moster, morbror eller kusin som var på väg till toaletten. Det var någon som inte ville synas eller höras och han blev genast på sin vakt medan han kravlade sig upp i sittande ställning och famlade efter trollstaven han nu för tiden alltid hade under kudden när han sov.

Det gnisslade svagt när handtaget vreds om och låset klickade till, den vitmålade dörren trycktes sakta upp. Harry kramade hårt om trollstaven med svettiga handflator och kämpade för att se något i det mörklagda rummet.