Kapitel 1
Malfoys herrgård

Det fanns inte något annat att göra.
Det fanns inga hemliga släktingar hon kunde flytta till.
Det fanns inga kompisar hon kunde bo hos sålänge, tills allt var över.
Det fanns ingen annan utväg än den som redan var bestämd.

Jag slog ihop boken och lutade mig tungt mot tågfönstret.
Flickan i boken skulle likaväl kunnat vara jag själv.
Bortsett från att hon inte satt på ett tåg långt, långt hemifrån.
Bortsett från att hon inte hade en mamma som var dödssjuk, och att hon inte var i ett helt främmande land.
Eller nästan helt främmande åtminstone.
Jag hade besökt England två gånger.
En gång med min pappa, och en gång med min mamma för att besöka pappas grav.
Jag rös vid minnet och slöt ögonen.
Min lilla hand, bara åtta år gammal, som kramade mammas hårt, hårt.
Den gula lilla klänningen, min bästa som pappa köpt under en av sina långa resor
som auror runt om i vägen.
Just den här kunde jag minnas att den var köpt i Algeriet, någon gång under det året som pappa jagade Voldemorts anhängare, dödsätarna.
Jag rös vid namnet av de båda.
Voldemort var känd som den ondskefullaste och mäktigaste av alla trollkarlar i hela världen.
Men dödsätarna, som hans anhängare kallade sig, var nästan precis lika skrämmande.
Det mest skrämmande var att det kunde vara vem som helst.
Vem som helst kunde gömma sig under den där obehagliga döskalleliknande masken.
Det hade vi alla fått lära oss när pappa hade slitit masken av en och funnit sin egen bror.
Sam satt nu mer kättrad i trollkarlsfängelset Azkaban, som tydligen skulle vara det största och grymmaste fängelset i hela Storbritannien.
Pappa hade aldrig blivit sig själv efter det, och några månader sedan dog han.
"AJ" Jag vaknade snabbt ur mina sorgsna tankar av en ilande smärta i vänstra handen.
Snabbt slet jag den åt mig och såg mig om efter angriparen.
Shanti, min vita fjälluggla såg förebrående på mig med sina stora blåa ögon innan hon gav ifrån sig
ett ilsket hoande.
"Vad skulle det där vara bra för?" Jag gned min hand som nu pryddes med ett litet rött märke.
" Miss Jacobsson!" En liten kroknäsad trollkarl med små gröna ögon hade med stor möda
lyckats öppna dörren till kupén där jag satt.
"Öh..ehja?" Min hjärna hade varit så försjunken i tankar att den knappt kommit ihåg hur man pratade engelska.
Den lilla trollkarlen såg undrande på mig i några sekunder innan han verkade bestämma sig för att inte be mig upprepa mitt svar.
Istället log han och viftade med händerna utåt mot korridoren.
Hans fingrar var långa och krokiga och på ena tummen bar han något som såg ut en rostig järnring.
"Ni är framme om cirka fem minuter vid er station miss!"
"Ååh…" Jag rodnade lätt när jag tappade orden igen.
"va.. Vad bra.. Tack så mycket.."
"North road Miss!" Fem mil från Wiltshire!"
" Va bra" Jag knäppte den röda axelväskan och slängde den över axeln.
Shanti, som tydligen slutat sura flaxade snällt in i buren utan att jag behövde be henne.
Jag log lite.
Min lillasyster Miranda skulle envist påpekat att fågeln förstod vad vi pratat om.
Hon var mycket fäst vid djur och var helt övertygad om att dom förstod vartenda ord av det vi människor sa.
Hon och Shanti var mycket goda vänner, och jag hade fått intrycket av att hon skulle sakna fågeln
betydligt mer än vad hon skulle sakna mig den dagen då vi gav oss av hemifrån två dagar tidigare.
"Låt mig ta er koffert, miss"
"Tack så hemskt mycket" Den lilla trollkarlen bugade sig djupt när jag gick förbi honom ut genom den öppna kupén.
"Vad ska ni i Wiltshire och göra, miss?" Frågade han där han småsprang för att kunna hålla jämna steg med kofferten höjd över huvudet.
"Det är inget ställe för en vacker stadsflicka!"
"Jag…" Jag svalde innan jag fortsatte.
"Jag ska bo hos några… avlägsna släktingar till min pappa"
Jag visste inte om jag skulle säga släkt eller bekanta.
Familjen Malfoy var inte mina släktingar på riktigt.
Pappas andra bror, Troy, var gift med en kvinna vid namn Malissa.
Hon hade två systrar, Bellatrix och Narcissa.
Den dagen då mamma blev så pass dålig att hon förstod att hon inte skulle
klara av att ta hand om oss mer, fick både jag och min lillasyster flytta.
Min syster skulle bo hos Mormor och jag hade blivit skickad hit.
Det låter kanske grymt, men innerst inne vet jag att mamma hade valt det bästa.
Mormor hade inte plats för både Miranda och mig i sin lilla stuga på landet.
Vi hade inte så mycket släkt kvar i Sverige, och då hade mamma skickat den där ugglan.
Jag blev förvånad att hon kom att tänka på just familjen Malfoy, mamma hade aldrig varit förtjust i dem.
Och det var inte Malissa heller. Hon hade nästan blivit rasande på mamma, när hon
valt att skicka mig dit.
"Vill du fördärva barnet!" Hade hon sagt. "Min syster och hennes familj är dem vidrigaste, maktgalna idioter i det där landet! Jag skulle bra mycket hellre ta hand om henne själv."
Med med tre småbarn och ett hus som ständigt rörde på sig (Troy var ofta på resande fot i sitt arbete som Mysterie Importör) så fanns det inte på kartan.
Sedan hade jag fått erbjudandet att bo hos faster Elsy i Australien, men mamma hade varit obeveklig.
"Vill du lära dig massor och få chansen till en riktigt bra utbildning, är Hogwarts det bästa stället jag kan ge dig" Hade hon sagt.
"Du ska bara bo hos Malfoys ett par veckor. Du får försöka stå ut."
Mina protester hjälpte inte, och Malissas illvrål som hon
skickade dagen innan jag skulle åka ( Hur kan du vara så ansvarslös! Skicka henne till dem där! Dem är dem värsta människor man kan tänka sig! Elaka och fulla av svart magi! Jag trodde aldrig att en mor skulle vilja sin egna dotter så illa!) gjorde det hela bara ännu värre.
Så här var jag nu.
Ensam, vilsen och ledsen i ett helt främmande land, påväg till en helt främmande familj som enligt min farbrors fru skulle vara Blodtörstiga mördare.
"Här ska ni av Miss!"
Den lilla trollkarlen stannade så tvärt att jag snubblade över hans lilla runda kropp
och var nära att fara på näsan rakt ner för trappan.
En hand högg tag i mig i sista sekund, och förvirrat stirrade jag in i ett par bistra blå ögon.
Jag rätade snabbt på mig och försökte skaka av mig rodnaden medans jag iaktog mannen som stod framför mig.
Han hade ett slitet stelt ansikte och det järngråa håret såg ut att vara målat på hans huvud.
Inte ett enda hårstrå låg fel trots att det blåste ganska kraftigt ute.
Bakom mig hörde jag tåget rulla vidare, och den lilla trollkarlskonduktören som skrek "Lycka till Miss!" i mullrandet från tågets motor.
"God dag Miss Jacobsson" Mannens röst var hård och sträng.
Han räckte fram en ådrig hand och jag tog förvirrat och skakade den.
Trots att han måste vara minst sjuttio år hade han ett väldigt fast handslag.
"Jag heter Mr Grain och jag har blivit hitskickad av Mr Malfoy för att eskortera dig till deras hem.
"Jaha.. Jag menar…Okej…Så-så bra" Jag försökte mig på ett leende, väl medveten om att min hand var hal av svett och kinderna fortfarande lysande röda.
Mr Grain log inte tillbaka.
Istället vände han tvärt och ryckte åt mig sin koffert.
Utan minsta tendens till lidande bar han den ända fram till en vacker silverfärgad Limousin
där två svartklädda herrar stod och väntade.
Båda två var iförda någon sorts konstig klädnad som antagligen skulle föreställa trollkarlnas syn på Frack.
En av dem höll upp backluckan och Mr Grain lade in kofferten.
"Vänligen ta in djuret" Han gjorde en gest mot mig och Shanti (som förödmjukat burrade upp fjädrarna vid benämningen Djuret) "Här bak" Han gjorde ytterligare en gest mot bakluckan.
"Ja Sir" Jag tog ett fastare tag om buren och ställde försiktig in den i bilens bagageutrymme.
Med en snabb gest med händerna fick Mr Grain backluckan att slå igen.
"Kom med här Miss Jacobsson"
Shanti hoade sorgset och jag gav henne en medlidsam blick innan Mr Grain börjad fösa mig
mot framsätet där en av de välklädda herrarna redan stod och höll upp dörren.
"Tack" Sa jag och steg in. Han gav mig inte ens en blick innan han och den andre som hållit upp dörren för Mr Grain steg in bakom oss.
"Har du allting med miss Jacobsson?" Mr Grain gav mig återigen en genomträngande blick med sina kalla blå ögon och jag nickade.
"Ja"
"Då far vi"
Mr Grain lät sin blick svepa över den tomma stationen innan han gav instrumentbrädan ett lätt slag med sin trollstav.
Plötsligt fick bilen liv och började mullra, och i en oväntad hastighet som ändå var väldigt balanserad sköt bilen iväg framåt och jag kunde känna hur magen snörptes ihop.

Det tog flera sekunder innan jag förstod att själva bilen var en flyttnyckel.
Efter något som kändes som fem mycket bekväma minuter inuti en gungande fåtölj slog vi i marken med ett mjukt litet duns.
"Då var vi snart framme då, Miss Jacobsson" Mr Grain gav bilens instrumentbräda ytterligare ett slag med sin trollstav, och den började mjukt rulla framåt över vägen på ett nästan naturligt sätt.

Jag kastade en snabb blick bakåt.
Shanti burrade upp fjädrarna och såg anklagande på mig.
Jag kunde se på henne exakt hur roligt hon tyckte att det var att resa med flyttnickel.
"Det är inte mitt fel" Sa jag till den förebrående ugglan. "Jag hade ingen aning"
"Förlåt?" Mr Grain slet irriterat huvudet från vägen och såg på mig.
Jag lade märkte till att hans händer vilade på ratten utan att röra den, bilen styrde sig själv.
"Åh jag… Jag..Jag bara pratade med ugglan Sir, hon.."
"Pratade med ugglan! Jasså…"
Han vände återigen blicken från mig och återgick till att surmulet betrakta landsvägen framför oss.
Jag kände hur kinderna hettade till och tillbringande resten av bilturen med att betrakta vägen framför mig.
Efter något som kändes som ungefär tio minuter bromsade bilen in och rullade sakta framåt innan den helt stannade med ett befallande slag från Mr Grains trollstav.
"Varsågod Miss" En av herrarna hade redan tagit sig ur och stod nu i en lätt bugande position vid min sida med bildörren på glänt och med sin långa smala hand utsträckt mot mig.
"Åh… Tack" Förvirrat gav jag honom min hand och han hjälpte mig ut från bilen.
Gör alla såhär i England ? Tänkte jag och såg förbryllat på mannen som nu ledde mig framåt en bit innan han med en vördnadsfull gest släppte min vänsterhand.
Jag kunde aldrig minnas att någon kille i Sverige erbjudit mig sin hand vid något tillfälle, inte ens på skolbalen förra året.
Det här var så… Gammaldags på något vis.
Det var som att ha klivit in i en av dem gamla långtråkiga filmerna från 1800-talet som min historielärare alltid envisats med att visa på sina precis lika tråkiga lektioner.
Och det skulle inte bli bättre, visade det sig.
Vi hade nu kommit fram bakom hörnet på det som visade sig vara en ganska så hög häck.
Och bakom denna tornade en enorm byggnad upp sig, det såg nästan ut som en liten miniversion
av Kliffesund, skolan jag hade gått på hemma i Sverige.
Men det här liknade mera en herrgård än ett slott.
Med Mr Grain i spetsen tågade vi in på gårdsplanen, som även i dunklet verkade mycket praktfull.
Mr Grain stannade till, som för att kontrollera att jag fortfarande var tätt bakom honom och inte
gjorde något som jag inte borde.
Sedan fortsatte han att gå, med dem båda välklädda herrarna på varsin sida om mig.
En av dem hade sin trollstav riktad framåt och fick med små lätta rörelser min koffert och ugglebur att sväva en bit ovanför marken.
Shanti hoade ogillande och fortsatte att stirra förebrående på mig med sina stora isblåa ögon.
Vi hade nu kommit fram till trappan till det väldiga huset. Där stannade sällskapet så hastigt att jag höll på att törna rakt in i Mr Grains välklädda byxbak.
"vad…?"
Mr Grain höll upp en ådrig hand i luften och jag tystnade tvärt.
Det var någonting hos honom som fick mig att tänka på en gammal magister, tvär och ilsken.
"Mr Malfoy!" Mr Grain fortsatte att stirra upp mot huset som i skenet från herrarnas trollstavar fick en ganska spöklik atmosfär med sina stora tomma fönster och klätterväxten på väggen, som var misstänkt lik en förklädd Djävulssnara.
"Flickan är eskorterad Sir"
Ett gnissel hördes och den stora dörren gled långsamt upp.
Jag fick plötsligt känslan av att vara en fånge, påväg in till min cell och gav till en rysning.
"Efter dig, Madam"
Jag gav herrarna en hastig skrämd blick, svalde, slöt ögonen
några sekunder (Inte drabbas av panik… )och steg in i huset.
Jag förväntade mig att rummet skulle vara mörkt och slitet, med gamla möbler och spindelnät här och där uppe i taket, ni vet, som i dom där gamla herrgårdarna som mugglare brukar se på TV, där dem jagar efter det där dem kallar för spöken.
Jag kunde inte haft mer fel.
Genast när jag steg in i den väldiga hallen slogs jag av ett bländade ljus.
Väggarna var helt vita och skimrade som is.
Dom prydes av flera porträtt, vars invånare ivrigt viskade till varandra så fort vi steg in.
Över ingången till det rum som jag antog måste vara vardagsrummet hängde en enorm grön orm av safirer, slingrande runt någonting som verkade vara en sköld av silver med ett skinande S inristat i mitten.
Även om den var mycket vacker, gav den mig genast rysningar.
"God dag mitt herrskap"
En isanderöst fick mig att hastigt slita blicken från ormen och vända mig om.
Från ett av rummen (Som också såg enormt ut och som saknade dörr, istället var där en öppning som kantades av slingrande ormar i silver) kom en lång man gående.
Han hade vitblont långt hår och kalla utryckslösa gråa ögon.
Hans hud var mycket blek och näsan rak och lite spetsig.
Han var iförd en svart mantel broderad med en liten minikopia av den stora ormen som hängde på väggen.
"Sir" Mr Grain gjorde en hastig bugning.
Bakom honom kastade sig dem två herrarna som burit på mina saker sig hastigt ner i en bugning som var så djup, att jag kunde svära på att deras långa näsor vidrörde den stora röda mattan.
Mannen med dem kalla ögonen krökte på läpparna utan ett ord och lät blicken glida vidare mot mig.
"Aha…" Sa han och gjorde en gest med ena armen som för att föra mig närmare.
"Mrs Jacobsson" Han gjorde en liten paus och iaktog mig med ett litet leende lekande på sina läppar.
"En sån…" Han lät blicken glida över min klädnad "Ära" avslutade han och log bistert.
"Har resan gått bra?"
"Ja…Ja tack, Mr Malfoy"
"Lucius" Han sträckte fram handen, och jag kände förtvivlat hur en rysning gick genom hela
min kropp när han långsamt böjde sig ner och kysste min hand med sina kalla läppar.
Sedan rätade han på sig och vände sig mot rummet med silverormarna.
"Ska du inte hälsa, Draco?" Jag lyfte snabbt blicken och såg att det stod en pojke lutad mot Gobiljären och iaktog mig med sina gråa ögon.
Han var obehagligt lik sin pappa, bortsett från att håret var kortare och klippt i någonslags halvdan hockyfrilla.
Om han inte sett så sur ut, så hade han varit riktig snygg.
"Har ledigheten gjort dig oförskämd, Draco?" Sa Lucius med iskall röst medan han gjorde en gest åt sin son att komma närmare.
Draco krökte läpparna och rörde sig fram mot oss med långsamma steg.
Lucius log och vände sig sedan återigen mot mig.
"Om du ursäktar" Han gjorde en gest mot pojken, som nu hade stannat vid sin fars sida och riktat blicken någonstans mellan Mr Grains axel och den enorma målningen av en stor kittel, i vilket det flöt runt någonting som såg misstänkt likt avhuggna armar.
"Draco har tydligen glömt bort hur man uppför sig mot sina gäster. Kanske lite avhållsamhet skulle göra honom gott"
Jag såg hur Draco snabbt lyfte huvudet och gav sin pappa en skräckslagen blick,
sedan riktade han surmulet blicken åt målningen igen.
Jag svalde.
Jag ville verkligen inte bli delaktig i någonting som den här familjen höll personligt, och jag kände plötsligt en stark längtan hem till Sverige och mamma. Jag kände tårarna stiga i ögonen. Mamma!
Snabbt blinkade jag ett par gånger innan jag såg på Lucius, som hade börjat tala igen med sin släpiga entoniga röst.
"Tyvärr är min fru, Narcissa, bortrest tills imorgon…" Han lade armen om Draco, som såg högst ogillande ut.
"Så lilla fröken får nöja sig med mig och Draco tills vidare"
Shanti gav till ett högt hoande, som för att påminna Lucius om att även hon fanns tillgänglig.
Hans ögon smalnade när han fick syn på ugglan.
"Har inte ni talat om för unge Miss Jacobsson att det finns gott om ugglor att låna hos oss, Mr Grain?" Sa Lucius kallt och fortsatte att iaktta Shanti, som nu flaxade med vingarna i ett försök att ta sig ut, med djup avsmak.
"Jo Mr Malfoy! Sa Mr Grain upphetsat. "Men flickan insisterade på att…"
"Jag reser aldrig utan Shanti. Hon är min vän." Min enda vän tänkte jag sorgset och såg på min vackra uggla, som slutat flaxa och istället vilade sina stora ögon på mig medans hon klapprade tillgivet med näbben.
"På så vis"
Jag kunde tydligt höra på vartenda ord i hans mening precis hur löjligt han tyckte det hela var.
Ilskan vällde upp inom mig, men jag tryckte bestämt ner den.
Det var något med dem här människorna som fick mig att känna mig obetydlig.
Men även jag insåg att det skulle vara direkt fåraktigt av mig att starta bråk redan första dagen jag kommit hit. Någonting sa mig också att Lucius inte var någon man ville bli osams med.
Snabbt böjde jag mig ner och grabbade tag i Shantis bur och höll den tätt intill bröstet innan jag så trotsigt jag vågade, såg på Lucius.
"Vi äter middag klockan sju. Prick klockan sju" la han till med en djup betoning.
"Draco… Var så snäll och visa vår förtjusande lilla gäst sitt rum"
Och med dem orden svepte han förbi och försvann återigen in i rummet där de kommit ifrån tjugo minuter tidigare.
Dem två välklädda herrarna bugade sig lätt innan dem försvann i hans kölvatten som två lydiga vakthundar.
Mr Grain gav mig en blick av tyst avsky innan han också stegade iväg åt samma håll.
"Du behöver inte…"
Draco såg inte på mig, än mindre svarade.
Han tog ett ännu fastare grepp om min koffert och började utan att ta någon notis om mig överhuvudtaget att klampa uppför trappan.
Jag följde efter honom med Shantis bur i ett hårt grepp medans jag började känna mig allt mer irriterad.
Jag visste att killar brukade vara ganska konstiga, men den här grabben tog garanterat priset.
Han var varken gapig eller jobbig som dem flesta killar i vår ålder brukade vara (Jag gissade av hans utseende att döma att han borde vara omkring femton år) utan det var mer att han inte var det som störde mig.
Utan att säga något alls gav han intrycket av att vara överlägsen och snorkig.
Dessutom verkade det som att blotta närvaron av mig äcklade honom så mycket att han inte ens kunde öppna munnen.
Draco stegade fram till den dörr som fanns längst bort i korridoren och sköt upp den med foten.
Sedan gick han in och släppte ner min koffert med en lätt duns, vände sig sedan om och såg för första gången på mig.
Hans blick var full av kyla, och hela hans ansikte skvallrade om djupaste avsmak.
Omsorgsfullt ställde jag ner Shantis bur på det lilla skrivbordet och öppnade burdörren.
Med ett hoande till tack bredde hon ut sina vingar och slog sig ner på min axel, där hon sedan omsorgsfullt började pusta sina fjädrar.
Draco fortsatte att stirra på mig, och jag kände mig mer och mer irriterad.
Skillnaden mellan honom och hans pappa var att honom vågade jag bli arg på.
"Vad stirrar du på?" Sa jag på min halvknackliga engelska.
Han svarade inte först, utan fortsatte att glo föraktfullt på mig i några sekunder, som om han avgjorde om det ens var värt ansträngningen att svara.
"Om min pappa får syn på att du har den där uggla lös…"
"Jag struntar i vad din pappa tycker" Men stöten i magen berättade mottsatsen.
Jag hade bara "Känt" den där människan i knappt en halvtimme, och jag både avskydde och var livrädd för honom redan. En väldigt intressant kombination.
Draco förstod tydligen också att jag ljög, för han log elakt.
"Jasså det gör du…"
"Du avskyr mig verkligen, eller hur?" Jag mötte hans blick i några sekunder innan jag kände mig tvungen att titta bort, för att inte smälla till honom.
Han hade precis den uppsynen hos en unge som alltid fått allt vad den pekat på men ändå aldrig var nöjd. Elaka bortskämnda snorunge!
"Jag gillar inte att ha smutskallar i mitt hus" Sa han kort.
"Smuts..va?" Oförstående såg jag på honom. Hans elaka leende blev ännu bredare.
"Smutskalle, Jacobsson."
"Och vad tusan är en… Smutskalle för någonting?"
"Det borde väl du veta, det kan inte vara första gången som någon…"
" I mitt land förolämpar vi inte varandra" Sa jag kyligt. "Och du kan vara alldeles lugn" la jag till.
"Mitt blod är helt rent, om det är de du syftar på"
Dracos leende hade försvunnit, nu såg han bara kallt, nästan ilsket på mig.
"Du skulle passa väldigt bra tillsammans med Granger" Sa han kyligt, vände på klacken och spatserade därifrån.
"Granger..?" Jag stod kvar och såg efter honom som ett stort frågetecken.
"Han är knäpp" Jag suckade, vände mig om och strök Shanti över fjädrarna.
Hon hoade medhållande.
"Och hans pappa är knäpp… och dem tre andra är knäppa. Jösses gumman… Vi verkar ha hamnat på ett ställe fullt av idioter" Jag pussade försiktigt Shanti på huvudet.
"Låt oss bara hoppas att inte hela England vimlar av dem"
Men jag kan helt ärligt tala om att jag inte kände mig speciellt hoppfull.

Kapitel 2
Middagen den kvällen blev rent utsagt den värsta jag någonsin varit med om.
Maten var det såklart inget fel på (Vad kunde man vänta sig av en förmögen familj?) det var mer sällskapet som gjorde den obehaglig.
Lydigt hade jag kommit ner till köksalen prick klockan sju.
Lucius hade bett mig sitta ner med sitt falska leende och sedan pratat tyst med Mr Grain som envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar.
Draco däremot hade tillbringat hela middagen med att så ofta han kunde utan att hans pappa lade märke till det, ge mig surmulna blickar över kanten på brödskålen.
"Så…Vad tycker du om Hogwarts då?" Försökte jag .
Draco ryckte på axlarna. "Pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang." Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänkt innan han gjorde en grimars och spottade ut den igen.
"Där har dem i alla fall ordenliga lärare." Pappa!"
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
"Min mat är kall…."
jag stöjde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Hade dem inte ens ordentliga lärare på skolan?
Mamma som sagt att den var så bra… Men det såklart, hur kunde hon veta det?
Hon hade aldrig besökt Hogwarts.
Tänk om lärarna verkligen var urusla… Jag kände genast att jag inte hade någon lust att fråga Draco någont mer angående skolan.
Jag var redan tillräkligt illa till mods.
Tyst tackade jag för maten och försvann upp till rummet igen.
Shanti satt på min säng och såg hungrigt på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne.
"Det var det enda jag kunde ta" Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem med en otrolig aptit.
Just då slog det mig att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren. Han som hade verkat så ivrig på det tidigare.
Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne frånvarande över fjädrarna.
I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och flög högst upp på garderoben som stod intryckt mellan det lilla skrivbordet och sängen.
Det var verkligen inte något stort rum, men på någotvis så gillade jag det.
Dock var det de enda jag gillade med huset och jag såg inte framemot med att tillbringa nästan fem veckor i sängen.
Om jag bara varit hemma…
Plötsligt kände jag något blött rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna.
Utan att jag ens märkt det hade tårarna börjat rinna.
Jag drog en suck och blundade.
Framför såg jag mamma. En mamma som var frisk stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre existerade.
Miranda…Lilla söta goa Miranda. Med sitt långa blonda hår i sin fläta.
Emma och Alice, mina två allra bästavänner.
Som jag känt ända sedan förskolan…
"Varför?" Jag snyftade till och grepade tag om kudden och tryckte den emot mig.
"Varför mamma, varför! Jag vill inte vara här…snälla…" Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Längtan och sorgen hade rivit upp ett djupt sår inuti mig.
I vanliga fall var jag verkligen ingen lipsill, men nu var jag praktiskt taget livrädd.
Jag skulle gett allt precis allt för att få komma hem igen.
Om jag bara önskade tillräkligt mycket så kanske…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Skrammel! Duns duns.
Snabba små fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep efter min trollstav, innan jag kom på att
den låg inlåst i kofferten tillsammans med alla mina andra skolsaker.
Jag reste mig långsamt upp ur sängen, medans jag torkade ansiktet med baksidan av handen.
Om det var något jag hade lärt mig, var att spioner betydde problem.
Försiktigt kikade jag ut mot hallen.
Den var skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ord hördes förutom skrammlet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud.
Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen.
Vad det än hade varit, var det borta nu.
Jag kurade ihop mig på sängen, och hann tänka att jag aldrig skulle somna innan allting blev svart.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning och såg mig omkring.
Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att klockan inte kunde vara mer än fyra.
Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig,
vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon satt, fortfarande uppflugen längst upp på Garderoben.
Jag reste mig tyst upp och drog huttrande upp min gråa tröja ur väskan och drog den snabbt över huvudet.
Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
"Det kan inte vara någon vaken nu" Sa jag högt till mig själv.
"Måste bara ha lite vatten…" Jag gläntade på dörren och stelnade till när den gav ifrån sig ett gnissel.
Jag förstod inte alls varför, men det här huset fick mig att känna mig skyldig på någotvis.
"Skärp dig" Viskade jag halvögt när jag smög ut i korridoren. "Du ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…"

Kniiiirrrrr.
Trappan knarrade trots att jag gick rörde mig lika ljudlöst som en dementor.
Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade.
Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
"Så!" Väste jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den mörka heltäckningsmattan.
Nu när faran var över, kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar.
Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen.
Gapet var öppet och giftänderna blottade. Dem röda diamanterna till ögon fick den att se ännu mer
skräckinjagande ut.
"Usch" Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika til.
Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
"Gillar du att smyga omkring på nätterna?"
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg inlåst i kofferten.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (Vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan.
Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
"Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…"
"Vad håller du på med? Snokar runt va!" Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
"Nej! Jag skulle bara… Hämta ett glas vatten"
" I hallen?"
Jag suckade, insåg att loppet var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde ilsket på mig.
Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken vid trappan.
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
"Jag tyckte jag såg…Strunt samma" Jag kastade en blick mot trappan, där vad-det-nu-än-var hade befunnit sig några minuter tidigare.
"Våra släkter klenoder va!" Dracos röst var triumferande.
"När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…"
"Var inte dummare än du ser ut!" Fräste jag. "Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa strunt som liknar svartkonst prylar?!"
"Det är svartkonst prylar" Sa Draco nöjt och sträckte på sig.
"Ja, och DET är ju något att skryta med" Svarade jag kyligt.
Snabbt började jag gå uppför trappan med tårarna stigande i ögonen.
Han hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över.
"Hela huset är säkert fullt av dem" Sa jag ilsket till Shanti när jag kröp ner i sängen igen.
"Hur kunde mamma skicka mig hit?"
Ja, hur kunde hon göra det?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi.
Och deras son verkade bortskämd och uppblåst, och Lucius såg alltid ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten.

Runt klockan kvart i tolv några timmar senare
hörde jag steg i trappan.
Snabbt slog jag igen boken Att tala med troll och stuvade in den under kudden.
Draco ställde sig i dörröppningen, lutade sig mot väggen och glodde på mig.
"Vad gör du?"
"Stick!" Jag hade legat vaken större delen av natten och gått igenom
händelsen igår om och om igen, och var välmedveten om mitt toviga hår och halv sjaskiga utseende.
Draco hånflinade bara.
"Min mamma har kommit hem" Han gjorde en liten paus och studerade sina naglar.
"Hon vill träffa dig"
"Jaha" Sa jag grötigt och låtsades klia mig i ögat, medan jag i själva verket försökte få bort tårarna som återigen stigit i ögonen. Jag höll på att bli ett levande vrak.
"Pappa sa att jag skulle meddela dig om det" Han vände på klacken och försvann.
Med en suck satte jag mig upp i sängen,sträckte på mig och kastade en blick ut genom fönstret.
Solen lyste från en helt blå himmel.
Det såg ut att bli en väldigt fin dag, ni vet, en sån där härlig sommardag som det bara kan vara i slutet av Juli.
Nu när det inte var mörkt ute längre kunde man se gården betydligt bättre.
Det fanns flera olika sorters blommor i gälla färger runt omkring häcken där massor av fjärilar flockades (Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt) Och i mitten fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer som såg ut att representera familjen själva.
Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men jag kunde inte se vad det stod från fönstret.
Med ett sorgset hoande svischade Shanti ner på min axel.
"Gumman" Jag strök henne över den lilla näbben.
"Det är nog bäst att du stannar här" Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
"Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du."

"Men där har vi ju vår lilla gäst! Åh, så förtjusande"
Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar.
Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag.
Hade hon inte haft dem kalla blåa ögonen och det bistra ansiktsuttrycket så hade hon varit riktigt vacker att se på.
"Så förtjusande, så förtjusande…" Hon fortsatte att le och förde(till min fasa) en benig hand mot min kind och strök den lätt.
Jag kunde inte hålla tillbaka en rysning, och hennes leende blev ännu bredare.
"Så lik sin far" Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
"Samma mörka hår och ögon, men din mors näsa ser jag… Ååh…" Hon lät sin hand glida ner mot min käke. "Även här ser jag att du fått din pappas förtjusande arvsanlag" Log hon och tog äntligen bort sin kalla hand.
"Men jag ser att du också tyckts ärva en del från min förtjusande syster" Sa hon och leendet fick ett ännu bistrare uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner.
"Samma tunna lilla kropp och mopsiga uppsyn ser jag" Hon fnittrade till.
"Nåväl, det ska vi nog ta ur dig, kära vän"
Hon vände sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne med en ointresserade, lite vaksam blick i de kalla gråa ögonen.
"Jag ser att du redan blivit bekant med min son, Draco" Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort igår för att uppmana honom att komma närmare.
Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
"Och min man" Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
"Vi ska nog bli goda vänner, vi också" Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.

Kapitel 3&4 är färdigskrivna och kommer upp

ikväll så fort jag rättat dem!