Det blev knäppt tyst i sällskapsrummet när porträttet svängde upp och två högresta, svarthåriga killar klev in i rummet. En spänd förväntan spred sig när församlingen såg de nöjda, självsäkra flinen i deras ansikten. Första klassarna såg förskräckt och beundrande upp på de två sjunde års killarna när de gick förbi, och plötsligt startade ett upphetsat mummel bland gryffindor eleverna. Vad hade Black och Potter gjort nu? Vad skulle de göra här näst? Hur mycket straffkommendering skulle de få den här gången? Vem var offret? Flinen blev större när de gick genom rummet och hörde alla kommentarer om vad de kunde tänkas ha gjort den här gången. De var halvvägs framme vid trappan till pojkarnas sovsal när den av killarna som hade glasögon stannade för att sedan gå bort mot ett av de höga fönstren i gryffindor tornet.
"Tagghorn vart…", började den andra innan han såg vem som satt vid bordet bredvid fönstret.
"Självklart", sa han för sig själv och himlade med ögonen, men han följde efter sin bästa vän bort till den rödhåriga flickan. Flickan tittade upp med förakt i blicken när killen med glasögon satte sig på stolen mittemot henne. "Hej Lils!", sa han glatt utan att lossas om den hatiska blicken.
"Potter", svarade hon motvilligt men återvände till sina böcker och sin anteckningsbok. För ett ögonblick speglade James Potters ansikte en skymt av chock innan det fick sitt vanliga självsäkra uttryck, om möjligt ännu mer självsäkert. "Vad skriver du för något?", frågade han medan han undrade varför hon inte hade skriket på honom och skickat iväg honom.
"Inget du behöver bry dig om.", snäste hon tillbaka.
"Kom igen. Du kan väl berätta för mig Lils.", sa James och tittade bedjande på henne.
"You wish!", sa hon och slog till honom med boken. Den andra pojken skrattade. "Snygg träff!", lyckades pojken få fram genom skrattvågorna.
"AJ, det där var onödigt. Men jag förlåter dig eftersom jag älskar dig så mycket.", sa james med ett skämtsamt tonfall, men hans ögon tindrade av den djupa kärlek han kände för den rödhåriga flickan. Dess verre verkade det få Lily på dåligare humör, men innan hon hann fälla någon kommentar så sa den andra pojken med ett retsamt flin i ansiktet: "Jag tror du skulle vilja se det här Taggis." och tittade menade på antecknings boken som han hade fri utsikt över från sin plats bakom Lily.
"Vad dårå tramptass?", frågade James nyfiket.
"Äh, jag visar.", sa Sirius. De två orden fick en glimt av panik att tändas i Lilys ögon och hon försökte lägga boken utom räckhåll för killen bakom sig, men Sirius hann ta den innan hon lyckats. Sirius räckte över boken till en förvirrade och nyfikna James medan Lily försökte ta tillbaka den. James tog emot den och ignorerade Lilys patetiska försök att ta tillbaka boken. Han kollade på sidan som var upp slagen och försökte förstå vad Sirius menade. Det var ju bara anteckningar från trolldomshistorian vad han kunde se. Sedan såg han något som chockade honom rejält. På sidan bredvid anteckningarna såg han en perfekt av bildning av honom själv i blyerts med små hjärtan runt. Han visste inte vad som gjorde honom mest chockad. Det faktum att han hade undgått att få reda på att hon var duktig på att rita, med tanke på att han visste allt om henne, eller att det var honom hon hade ritat massa hjärtan runt. Hon hatade väl honom?
Lily lyckades ta tillbaka boken eftersom James bara höll den i ett löst grepp efter chocken. Han blundade och ruskade på huvudet som för att få tankarna att klarna. Han öppnade ögonen och såg Sirius flina stort. Om James hade rätt så var det inte länge kvar tills hans bästa vän skulle ligga på golvet och vrida sig i skratt.
"Vad ska det här betyda Evans?", frågade James lite frånvarande, han var nämligen bara halft närvarandde i hans tankar var han med Lily. Inte som nu utan han var med henne på riktigt. Lily såg ut som hon var på väg att fälla en giftig kommentar när Sirius avbröt henne som förra gången.
"Jag tror visst att det är någon som är lite kär", sa han med blinkande ögon och ett tonfall som matchade det retsamma flinet perfekt.
"Är jag inte!", skyndade hon sig att säga.
"Okej då. Inte lite utan jääääääääääte.", sa Sirius med fortfarande retsamt tonfall.
Blicken Sirius fick var inget annat än hatisk och mordisk. Sirius tycktes inte märka blicken för han fortsatte med sina gliringar. James såg hela tiden på Lily som såg ut att explodera vilken sekund som helst. Och James hade rätt, Sirius hann bara fälla en till gliring innan Lily flög upp och gav honom en örfil som fick ett rött handmärke att börja taform där hon träffat. Sedan marscherade hon bestämt mot flickornas sovsalar. Bakom sig lämnade hon en flinande Sirius och en förvånad James. Hon kände James blick borra in sig i hennes ryggtavla och hörde Sirius säga något till James i stil med att hans flickvän hade hetsigt humör och att han gillade det. Sedan hörde hon hur en stol drogs ut och springande fötter, men hon tittade inte bakåt för att se vem det var. Plötsligt grabbade en hand tag om hennes axel. Hon försökte irriterat skaka av sig handen, men förgäves. Handen hade ett fast grepp om hennes axel som var omöjligt att rubba, men den hade ändå bara ett mjukt grepp, en sökares grepp. Hon vände sig om mot den idiotiska och arroganta Potter.
"Har inte du och Black terroriserat mig tillräckligt", fräste hon ilsket, men ångrade sig genast när hon såg hans ansiktsuttryck. Hans ansiktsuttryck var neutralt men Lily kunde ändå se vilka känslor som fanns där. Där fanns lite förlägenhet men mest ångerfullhet. Fast det var ögonen som fick henne att reagera som hon gjorde. De var fyllda av uppriktigångerfullhet och medlidande.
"Lily", började han med ett mjukt men känslosamt tonfall. "Snälla förlåt Sirius. Han menar inget illa, han är egentligen en toppen kille det är bara det att hans lust att utmana sig själv och att skämta förvränger det hela. Och sen att han blev kompis med mig förvärrar det hela bara. Hade det inte varit för mig är jag säker på att han inte hade gjort så." Nu var det Lilys tur att bli chockad. Hon hade aldrig trott att hon skulle få höra den självgoda, arroganta, uppblåsta Potter prata illa om sig själv. Visst hade hon lagt märke till de förändringar han hade gjort. Från början hade det bara varit att sluta kasta förhäxningar på oskyldiga bara för att han kunde, men med tiden hade han gått från den som fick andra att ta initiativet till att mobbas till den som fick dem att sluta. Allt hade skett under sommaren, och hon hade inte kunnat låta bli att bli imponerad. Vilket han inte varit sen att lägga märke till.
"Det är väl inte ditt fel? Det är ju inte direkt du som går runt och förhäxar alla du ser.", började hon försvara honom. Sedan kom hon på vad hon gjorde och av bröt sig tvärt och blev plötsligt väldigt intresserad av vilket mönster sten golvet hade. Hon kände hur rodnaden spred sig på hennes kinder och det gjorde att den bara blev kraftigare. Vad var det med henne idag? Det hade börjat med att hon ritade den där bilden på James, sedan hade hon svarat fel på trolldryckslektionen och det hade fortsatt i liknande bana hela dagen. Och nu stod hon här framför James Potter och rodnade! Fast svaret var enkelt. Så enkel att till och med Peter Pettigrew skulle komma på den. Men hon gick inte med på det svaret. Det var för hemskt. Hon fick inte, kunde inte ha blivit kär i James.
"Kanske inte.", svarade han efter ett tag. Det lät på hans tonfall som om han också hade funderat men att han inte trodde som hon.
"Lily, det är en sak jag inte förstår ochjag undrar om du kan du vara vänlig och förklara den för mig?", frågade han strax efter.
"Kanske.", svarade hon rädd över att hon visste vad det var han ville att hon skulle förklara. "Det beror på vad det är.", fortsatte hon och tittade osäkert upp på honom. Han hade en lätt rynka mellan de svarta ögonbrynen.
"Jo, kan du förklara varför du har ritat av mig? Jag menar, du hatar väl mig? Missförstå mig inte. Jag är glad om du gillar mig, mer än glad till och med. Men snälla kan du förklara för mig?", han tittade bedjande på henne och borrade ner sin blick djupt i hennes. Hon kände hur det pirrade i hela henne när hon mötte hans blick och såg in i hans ögon. Sedan suckade hon och bröt magin genom att titta åt ett annat håll. "Är inte det självklart?", mumlade hon fram. Han skakade bara på huvudet.
"För mig är det inte det eftersom jag har levt med att du hatar mig i hum vad är det? Sex, sex och ett halvt år? Så då är det inte så självklart." Hon ryckte till lite vid hans ord, för de var sanna.
"Ja", sa hon svagt. Hon kände hans granskande blick på henne.
"Ja du hatar mig eller ja du gillar mig? Bara ett ja sa inte så mycket.", sa han med ett svagt leende.
"Ja jag gillar dig.", sa hon och vände sig mot honom med ett svagt leende. Hans ansiktsuttryck var fortfarande neutralt men hans ögon speglade lite chock men framförallt ren och skär glädje.
"Tack Lily!", sa han och gav henne en kram. Hon kramade tillbaks och andades in hans doft.
"Det var så lite", sa hon när han drog sig tillbaka. Han log med hela ansiktet nu. Så om jag skulle bjuda ut dig nu, skulle du säga ja då?", frågade han med hoppfull röst. Lily ryckte på axlarna.
"Antar det.", sa hon nonchalant. En road glimt tändes i James ögon.
"Så det är ju Hogsmade-helg nästa helg och jag undrar om du vill följa med mig dit.", sa han. Lily kunde inte låta bli att skratta.

1