Disclaimer: I don't own Golden Kamuy

Ogata känner det kliande trycket av ögonförbandet mot ansiktet när han vaknar. Sugimoto sitter till vänster, på en stol, med händerna vilande på varandra i sitt knä och en stirrande blick. Ogata vänder huvudet och försöker prata med torr munn, tungan känns som om han ätit sågspån, och precis under ögat känns det som om det fortfarande är blod kvar, intorkat i en linje under ögonlocket. Plötsligt kommer han ihåg känslan av Sugimotos mun och rör sin hand för att känna på förbandet.

—Rör det inte, säger Sugimoto ganska tyst med tröttheten uppenbar i betoningen. Ogata slutar, men fingrarna stannar där i luften brevid kinden; bakom honom är träväggen och en kudde stoppad med korn, och runt axlarna och bröstet sitter den vitblåa rocken för sjukhusbruk. Rocken är delvis öppen från halsen till midjan, och ett V-format stycke hud syns från där Sugimoto sitter.

—Vatten... snälla, ber Ogata och sväljer luft. Tungan kommer ut en gång för att slicka de torra läpparna, medan Sugimoto böjer sig ner för att plocka upp vattenkannan som står vid fötterna; svarta stövlar och hängande halsduk.

Efter några stora klunkar vatten, med Sugimotos händer under kannan eftersom Ogata inte har orken att hålla upp den, sätter sig Sugimoto ner igen. Ogata har handen på sin hals.

—Vet du, börjar han, min mamma älskade att laga marulkgryta... och under vintern, när marulken var lättfångad, blev det den där jävla grytan varenda dag. För att min pappa älskade den, sa hon. Snart kommer han hit för att smaka på den, sa hon. Visst smakar det gott? Pappa tycker om den, så det gör du också... du ser ut precis som honom. Pappa kunde inte komma idag, så du får vara snäll och äta hans portion också. Varenda jävla dag. Så länge det räckte till åt vi samma gryta under våren, sommaren och hösten med torkad fisk istället för färsk.

Han drar in ett andetag och tittar inte på Sugimoto.

—Då en dag tog jag morfars gamla bössa och frågade nån i byn hur man sköt med den. När man ändå slösar timmar varje dag ute i naturen för att undvika sin mor, går det lätt att skaffa sig en and på första jakten. Det kändes som ingenting att skjuta anden, inte heller att få blodet på fingrarna, inte heller att plocka bort fjädrarna och be mamma att koka upp den. Men det gick inte. Mamma struntade i anden och lagade marulkgryta, och då kändes det som nånting.

Han berättade allting. Allting om sin mor, far, Yuusaku, allting.

—Ogata... säger Sugimoto, rösten till hälften full av medkänsla och till hälften av tårar, och Ogata vänder sig mot honom, tar Sugimotos huvud i sina händer, böjer sig framåt och kysser honom.

—Va' i helvete gör du?! frågar Sugimoto och böjer sig bakåt, men stolsryggen hindrar rörelsen.

—Märker du inte vad du vill ha? Sugimoto, frågar Ogata och kysser honom igen, varma läppar. Varma kinder mellan händerna. Sugimotos tårar slutar inte.