Kapitel 1. Prolog
Trollkarsvärden trodde han var säker. Trodde han var utom all fara från och med nu. Eller i alla fall tills han var redo att återvända till deras värd. De trodde att dom gjort det bästa beslutet dom kunnat under omständigheterna. Ingen skulle komma och titta till honom på flera år, det var bestämt så. Ingen skulle avslöja hans identitet förrän han var redo. Det var bestämt att dom skulle låta honom växa upp tillsammans med sina släktingar och få den lyckliga, ovetande barndom som alla barn förtjänar att få.
På grund av deras bestämmelser kom ingen och tittade till honom. Ingen från trollkarsvärden kunde väll någonsin drömma om att de skulle behandla pojken illa. Det enda dom såg i sina trångsynta huvuden var hans återvändo. Den dagen då han skulle presenteras för trollkarsvärden på nytt och bli en del av deras liv igen.
Det var en lycklig framtid som väntade dom alla. Den stora skuggan var borta (så vitt dom trodde) för alltid och värden började sakta leva igen. Familjer som slitits isär reparerades, hopp som länge varit begravd grävdes upp, fönsterna som så länge varit stängda öppnades igen. Här och där stack ett glatt ansikte fram och ropade hälsningar åt höger och vänster.
Den gamla skolans dörrar slogs upp för allmänheten och barnen sågs leka utomhus. Deras skratt var som musik för gamla öron och glädjande för ögonen som sett alldeles för mycket blod.
Kriget var över... och på grund av det kom ingen och såg till honom.
En ensam man gick längst gatan med ett enda mål i huvudet. Han var en lång man, längre än en man skulle vara. Hans hår var silverfärgat, precis som hans ögon och räckte ned till skulderbladen. Mannen bar en grön klädnad som var nästan helt skymd av den ljusblå, skimrande manteln. Ett konstigt, övernaturligt ljus kom från mannens ansikte vilket fick honom att se blek ut men samtidigt extremt vacker.
Han gick med så lätta steg att ingen kunde ana honom komma. Gatlamporna var den enda ljuskällan eftersom natten var svart och husen runt omkring mörka. Tunga moln skymde månen och inte en enda stjärna lyste igenom.
Mannen riktade sin blick mot ett av de prydligt uppradade husen längst gatan. Det såg totalt dött ut. Den enda lampa som var tänd var den som satt över dörren. Detta var hans mål och han skulle inte lämna det förrän hans uppdrag var slutfört. Full av beslutsamhet drog han kniven ur bältet och fixerade blicken mot dörren...
Värden var i uppror. Deras hjälte var försvunnen!
Barnet som räddat hela trollkarsvärden var spårlöst försvunnen och hur mycket dom letade kunde dom inte hitta honom. Han verkade ha totalt gått upp i rök. Ingen spårnings förhäxning kunde lokalisera honom, ingen uggla kunde nå honom, ingen av dom tusentals trollkarlarna och häxorna som letade i månader hittade honom, inte ens ett litet ynka spår. De visste inte ens om han var levande eller död, befann sig på denna jord eller i denna tid.
Tidningarna rapporterade dagligen men så småningom dödde nyheterna ut. De hade inget mer att skriva om som inte redan var skrivet, inget att säga som inte redan var sagt, inget ställe att leta på som inte redan var igenomsökt.
Det var hopplöst...